I alla fall bättre än Discovery
Star Trek: Picard - Säsong 1
Genre: Science fiction, TV-serieFormat: Blu-ray, region B, 3 skivor
Bolag: Paramount, 2021
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
Jag blev sakta men säkert en trekkie under första halvan av 1990-talet när originalserien sändes i reprisomgångar på dåvarande TV5 Nordic. Det som drog mig in var först och främst berättelserna, många skrivna av några av dåtidens största namn in science fiction. Det har förstås också präglat min syn på vad som är bra "Star Trek" men medan jag sett det mesta som producerats och till och med fann "Star Trek: Enterprise" acceptabel så har jag gått bet på det mesta man släppt sedan J.J. Abrams moderna reboot av filmserien. Allra svårast har jag haft med "Star Trek: Discovery" som jag tog en paus från på obestämd tid en bit in på den andra säsongen.
Därför har jag haft svårt att piska upp någon större entusiasm för den här serien. Vill man verkligen återuppväcka en gammal kärlek med vetskapen att de som ligger bakom förändrar saker till oigenkännlighet? De är smått desperata att vinna tillbaka de gamla trekkies som fallit bort efter vägen och "Star Trek: Picard" gör ingenting för att motbevisa den hypotesen. Inte nog med att man fått med de största fanfavoriterna från "The Next Generation" ("TNG") i den här berättelsen (saknas egentligen bara Worf) man kryddar dessutom med Seven of Nine från "Star Trek: Voyager". Visst är det kul att återse dem, men det förtar inte känslan av att vara en skamlös flört. Tack och lov är det inget som serien står eller faller med.
"Star Trek: Picard" inleds i en både vacker och dyster ton och det tar åtskilliga avsnitt innan jag lyckas skaka av mig melankolin. Det har gått 14 år sedan Jean-Luc Picard pensionerade sig och flyttade hem till jorden för att driva sin släkts gamla vingård. Det är tjugotalet år sedan händelserna i långfilmen "Star Trek: Nemesis" som bland annat slutade med att Data offrade sitt liv för att rädda honom. Picard plågas dock fortfarande av en rad händelser och beslut från sin långa karriär i Stjärnflottan, de mest framträdande och viktiga för seriens handling är Datas död och händelserna kring en förödande terroristattack på Mars. Dessutom plågas han fortfarande av men från tiden som en del av Borg-kollektivet.
En dag dyker en mystisk ung kvinna, Dahj, upp på vingården och ber honom om hjälp. Efter att ha hittat en osannolik koppling mellan kvinnan och hans gamla besättningsmedlem, androiden Data, mördas Dahj av romulanska lönnmördare. När Picard följer upp den enda ledtråd han har inser han att Dahj inte bara är Datas "dotter", hon har dessutom en tvillingsyster. Och eftersom hans pliktkänsla säger honom att han måste varna henne för lönnmördarna så tar Picard återigen klivet ut i rymden.
Där borde också serien ta fart men så blir det inte. Framförallt de första tre avsnitten har ett lågt tempo, stundtals segt, vilket säkert förstärker min inledande känsla att Picard är för gammal för det här. Från och med avsnitt fyra försvinner segheten och tempot ökar någorlunda och det kan vi främst tacka Jonathan Frakes för. Frakes, som både regisserat två "Star Trek"-filmer, ett otal serieavsnitt samt spelat Picards försteman Will Riker under hela "TNG"-eran, vet naturligtvis hur ett "Star Trek"-avsnitt ska kännas. Hans karaktär Will Riker dyker för övrigt upp i två avsnitt den här säsongen, hans "TNG"-fru Deanna Troi i ett.
"Picard" är en mörk serie, mer så än någon annan "Star Trek"-serie tidigare och det har den fått kritik för. Jag ser inget fel i att vilja göra något mörkare, exempelvis "Deep Space Nine" och delar av både "Voyager" och "Enterprise" har varit mörka och ibland smått dystopiska i sin atmosfär. Den stora skillnaden är dock att de sistnämnda serierna alltid präglades av ett av "Star Treks" stora kännetecken – framtidsoptimismen. "Deep Space Nine" lyckades särskilt bra med att balansera dessa saker. Man har uppenbart underskattat vikten av det kännetecknet när man skapat "Picard".
En annan sak som skaver under stora delar av säsongen är att historien man vill berätta har krävt att man hittat på så mycket som ska ha hänt sedan händelserna i "Nemesis"-filmen, och dessa saker behöver man förklara och berätta om för tittarna för att vi ska kunna hänga med i det de egentligen vill berätta. Någonstans har jag läst att seriens showrunner har en bakgrund som romanförfattare och det skulle kunna förklara ganska många saker som inte är bra med den här serien. På pluskontot har man att "Picard" är väldigt karaktärsbaserad. Visst finns det actionscener här och där men de tillåts inte ta mer plats än nödvändigt. I stället får vi fokusera mycket på dialoger som ett steg i taget nystar upp det här mysteriet. Dessutom är det överlag fina skådespelarinsatser där Patrick Stewart förefaller växa in i sin gamla kostym ju längre säsongen lider och Jeri Ryan imponerar som en desillusionerad och kall Seven of Nine.
Det är svårt att säga redan nu hur "Picard" kommer att rankas bland "Star Trek"-serierna, men ett möjligt eftermäle är detta: "Den var i alla fall bättre än 'Discovery'". Kan vi få en bättre story i säsong två, där vi slipper alla historielektioner, så är "Picard" på väg uppåt på topplistan.
Därför har jag haft svårt att piska upp någon större entusiasm för den här serien. Vill man verkligen återuppväcka en gammal kärlek med vetskapen att de som ligger bakom förändrar saker till oigenkännlighet? De är smått desperata att vinna tillbaka de gamla trekkies som fallit bort efter vägen och "Star Trek: Picard" gör ingenting för att motbevisa den hypotesen. Inte nog med att man fått med de största fanfavoriterna från "The Next Generation" ("TNG") i den här berättelsen (saknas egentligen bara Worf) man kryddar dessutom med Seven of Nine från "Star Trek: Voyager". Visst är det kul att återse dem, men det förtar inte känslan av att vara en skamlös flört. Tack och lov är det inget som serien står eller faller med.
"Star Trek: Picard" inleds i en både vacker och dyster ton och det tar åtskilliga avsnitt innan jag lyckas skaka av mig melankolin. Det har gått 14 år sedan Jean-Luc Picard pensionerade sig och flyttade hem till jorden för att driva sin släkts gamla vingård. Det är tjugotalet år sedan händelserna i långfilmen "Star Trek: Nemesis" som bland annat slutade med att Data offrade sitt liv för att rädda honom. Picard plågas dock fortfarande av en rad händelser och beslut från sin långa karriär i Stjärnflottan, de mest framträdande och viktiga för seriens handling är Datas död och händelserna kring en förödande terroristattack på Mars. Dessutom plågas han fortfarande av men från tiden som en del av Borg-kollektivet.
En dag dyker en mystisk ung kvinna, Dahj, upp på vingården och ber honom om hjälp. Efter att ha hittat en osannolik koppling mellan kvinnan och hans gamla besättningsmedlem, androiden Data, mördas Dahj av romulanska lönnmördare. När Picard följer upp den enda ledtråd han har inser han att Dahj inte bara är Datas "dotter", hon har dessutom en tvillingsyster. Och eftersom hans pliktkänsla säger honom att han måste varna henne för lönnmördarna så tar Picard återigen klivet ut i rymden.
Där borde också serien ta fart men så blir det inte. Framförallt de första tre avsnitten har ett lågt tempo, stundtals segt, vilket säkert förstärker min inledande känsla att Picard är för gammal för det här. Från och med avsnitt fyra försvinner segheten och tempot ökar någorlunda och det kan vi främst tacka Jonathan Frakes för. Frakes, som både regisserat två "Star Trek"-filmer, ett otal serieavsnitt samt spelat Picards försteman Will Riker under hela "TNG"-eran, vet naturligtvis hur ett "Star Trek"-avsnitt ska kännas. Hans karaktär Will Riker dyker för övrigt upp i två avsnitt den här säsongen, hans "TNG"-fru Deanna Troi i ett.
"Picard" är en mörk serie, mer så än någon annan "Star Trek"-serie tidigare och det har den fått kritik för. Jag ser inget fel i att vilja göra något mörkare, exempelvis "Deep Space Nine" och delar av både "Voyager" och "Enterprise" har varit mörka och ibland smått dystopiska i sin atmosfär. Den stora skillnaden är dock att de sistnämnda serierna alltid präglades av ett av "Star Treks" stora kännetecken – framtidsoptimismen. "Deep Space Nine" lyckades särskilt bra med att balansera dessa saker. Man har uppenbart underskattat vikten av det kännetecknet när man skapat "Picard".
En annan sak som skaver under stora delar av säsongen är att historien man vill berätta har krävt att man hittat på så mycket som ska ha hänt sedan händelserna i "Nemesis"-filmen, och dessa saker behöver man förklara och berätta om för tittarna för att vi ska kunna hänga med i det de egentligen vill berätta. Någonstans har jag läst att seriens showrunner har en bakgrund som romanförfattare och det skulle kunna förklara ganska många saker som inte är bra med den här serien. På pluskontot har man att "Picard" är väldigt karaktärsbaserad. Visst finns det actionscener här och där men de tillåts inte ta mer plats än nödvändigt. I stället får vi fokusera mycket på dialoger som ett steg i taget nystar upp det här mysteriet. Dessutom är det överlag fina skådespelarinsatser där Patrick Stewart förefaller växa in i sin gamla kostym ju längre säsongen lider och Jeri Ryan imponerar som en desillusionerad och kall Seven of Nine.
Det är svårt att säga redan nu hur "Picard" kommer att rankas bland "Star Trek"-serierna, men ett möjligt eftermäle är detta: "Den var i alla fall bättre än 'Discovery'". Kan vi få en bättre story i säsong två, där vi slipper alla historielektioner, så är "Picard" på väg uppåt på topplistan.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är omfattande och ska man lita på omslaget så är det totalt över två timmar. Till en stor del av avsnitten finns kommentarspår och små korta dokumentärer som tar upp olika aspekter av dem. Dessutom en hel del annat som dock ligger utspritt över skivorna.
En av de mer intressanta är "Short Treks: Children of Mars", en åtta minuters kortfilm som dessutom kan ses med kommentarspår(!) om man vill. Kortfilmen har extremt få repliker och den första halvan är ackompanjerad av en lågmäld cover av David Bowies "Heroes". Den ger ett annat perspektiv på den romulanska terrorattacken på Mars som sedermera leder fram till det förbud mot syntetiska livsformer som ligger till grund för mycket av handlingen i serien.
Andra saker som gås igenom är Borgerna, här kallade för "xB’s", rekvisitan, skeppet och så besättningen förstås. Visst är det lite jobbigt att behöva byta skivor för att komma åt allt men bortsett från det är det här ett givande paket utan någon riktigt svag punkt.
En av de mer intressanta är "Short Treks: Children of Mars", en åtta minuters kortfilm som dessutom kan ses med kommentarspår(!) om man vill. Kortfilmen har extremt få repliker och den första halvan är ackompanjerad av en lågmäld cover av David Bowies "Heroes". Den ger ett annat perspektiv på den romulanska terrorattacken på Mars som sedermera leder fram till det förbud mot syntetiska livsformer som ligger till grund för mycket av handlingen i serien.
Andra saker som gås igenom är Borgerna, här kallade för "xB’s", rekvisitan, skeppet och så besättningen förstås. Visst är det lite jobbigt att behöva byta skivor för att komma åt allt men bortsett från det är det här ett givande paket utan någon riktigt svag punkt.
TRE SAKER
1. Data, Seven of Nine, Will Riker, Deanna Troi och Hugh. Det var ett trevligt smörgåsbord av gamla karaktärer som vi fick se under den första säsongen. I säsong två finns det goda möjligheter till att vi kommer att få se fler, inte minst Guinan som spelades av Whoopi Goldberg. Hon fick frågan från Patrick Stewart i en amerikansk talkshow och tackade entusiastiskt ja. Det återstår att se hur tungt Stewarts ord väger.
2. Att kalla detta för en comeback i rollen som Jean-Luc Picard går att diskutera. Det går nämligen att hävda att han aldrig riktigt lämnat rollen, och då syftar jag inte på eventuella framträdanden på olika Trek-konvent. Jean-Luc Picard har gjort cameos eller andra framträdanden i exempelvis "Family Guy", "Robot Chicken" och en bunt datorspel.
3. Under de första avsnitten är jag lite störd av hur gammal, långsam och skraltig gubben Picard/Stewart framstår som. Till en början undrar jag om det här ska bli ett pinsamt försök att återlansera en gammal gubbe som någon slags actionhjälte. Lite som de mest kritiska åsikterna om den senaste Indiana Jones-filmen ("Indiana Jones och kristalldödskallens rike"), även om jag personligen tyckte att Harrison Ford klarade sig helt okej där. Visserligen kan man tillägga att Ford "bara" var cirka 65 år när han gjorde ovan nämnda Indy-film, att jämföras med Stewart som väl skulle fylla 80 år när de började spelade in första säsongen av "Star Trek: Picard". De två skådespelarna är för övrigt födda på samma dag, men Patrick Stewart är två år äldre. Dessutom ser Harrison Ford ut att utmana ödet ytterligare då ännu en Indiana Jones-film är planerad till nästa år.
2. Att kalla detta för en comeback i rollen som Jean-Luc Picard går att diskutera. Det går nämligen att hävda att han aldrig riktigt lämnat rollen, och då syftar jag inte på eventuella framträdanden på olika Trek-konvent. Jean-Luc Picard har gjort cameos eller andra framträdanden i exempelvis "Family Guy", "Robot Chicken" och en bunt datorspel.
3. Under de första avsnitten är jag lite störd av hur gammal, långsam och skraltig gubben Picard/Stewart framstår som. Till en början undrar jag om det här ska bli ett pinsamt försök att återlansera en gammal gubbe som någon slags actionhjälte. Lite som de mest kritiska åsikterna om den senaste Indiana Jones-filmen ("Indiana Jones och kristalldödskallens rike"), även om jag personligen tyckte att Harrison Ford klarade sig helt okej där. Visserligen kan man tillägga att Ford "bara" var cirka 65 år när han gjorde ovan nämnda Indy-film, att jämföras med Stewart som väl skulle fylla 80 år när de började spelade in första säsongen av "Star Trek: Picard". De två skådespelarna är för övrigt födda på samma dag, men Patrick Stewart är två år äldre. Dessutom ser Harrison Ford ut att utmana ödet ytterligare då ännu en Indiana Jones-film är planerad till nästa år.
THOMAS HELSING (2021-02-11)