Ännu en rendering av Christies klassiker
Döden på Nilen
Genre: ThrillerFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Disney, 2022
Ljud: DTS-HD Master Audio 7.1
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
Jag gillar verkligen titeln "Döden på Nilen" (väldigt konkret översättning av "Death on the Nile") för att den är så saklig och torrt korrekt. Det är inga krusiduller eller krånglerier utan en ytterst direkt programförklaring. Precis samma sak var det med "Mordet på Orientexpressen", den Agatha Christie-roman som närmast föregår som filmatisering i denna moderna serie med Kenneth Branaugh i paradrollen som mästerdetektiven Hercule Poirot och som regissör till filmerna.
Jag gillar "Döden på Nilen" överhuvudtaget. Jag blev redan som barn svag för Egypten och allt det förde med sig i form av pyramider, sfinxer och mumier, så bara där är filmen hemma. Den gamla filmen från 1978 med en fryntlig Peter Ustinov i huvudrollen gillar jag skarpt och denna nya version är inte så dum. Hardcorefans av Agatha Christie kan möjligtvis ha vissa synpunkter på Michael Greens manus där han gjort vissa förändringar i Christies omfattande karaktärsstall genom att kombinera några karaktärer och forma om andra, men för mig känns det bara som en naturlig bearbetning som inte har någon avgörande påverkan på berättelsen. Green har också, killgissar jag lite nu då jag inte har blykoll, skapat en liten omringande ramhistoria till filmen som ger oss vissa förklaringar till både Poirots karaktär och unika mustasch.
I inledningen av huvudhistorien är vi i London där vi - och Poirot - introduceras till några av de huvudsakliga karaktärerna på en nattklubb. Onekligen i centrum är det nyförlovade paret Jacqueline de Bellefort (Emma Mackey) och Simon Doyle (Armie Hammer) som passionerat förspelsdansar så att svetten lackar. När Jacquelines väninna, den förmögna arvtagerskan Linnet Ridgeway (Gal Gadot) anländer, berättar Jacqueline om sitt kommande giftemål och introducerar sin väninnan för fästmannen.
Cut to: Egypten en tid senare och en semestrande Poirot stöter ihop med sin vän Bouc (Tom Bateman) och dennes mamma Euphemia (Annette Bening) och hastigt och lustigt blir han medbjuden till ett bröllop mellan Linnet Ridgeway och... Simon Doyle. Så blev det, och som om inte det vore konstigt nog, figurerar Jacqueline i bakgrunden inte helt nöjd över utvecklingen. Hela bröllopssällskapet, där många har någon sorts skakig relation till Linnet, chartrar en lyxbåt som sakta färdas längs med Nilen. Linnet säger i förtroende till Poirot att hon inte litar på någon och givetvis är det hon som möter döden på Nilen. Den mustaschprydda mordutredaren från Belgien sätts i arbete, men Linnet är inte den enda som möter döden, vilket gör Poirots arbete extra komplicerat.
Det är ju väldigt lätt att jämföra med den filmiska föregångaren "Mordet på Orientexpressen" i och med att båda berättelserna innehåller omfattande karaktärsstall med många potentiella misstänkta. Detta är ju väldigt vanligt när det gäller den här typen av deckare och jag misstänker att Christie körde hårt på detta upplägg i fler berättelser. Konstigt vore det annars. Men "Mordet på Orientexpressen" har ju ett väldigt unikt upplägg som tack och lov inte upprepas här. Det hade varit illa.
Jag ska säga att jag inte alls mindes upplägget innan jag började att titta, men ganska snabbt ramlade bitarna på plats och det blir kanske inte speciellt spännande när man kan detaljerna. Men det är ändå en bra deckargåta och snyggt gjord film som man gotta sig åt. Det känns som att Branaugh trivs med att både regissera och spela Poirot så detta är troligen inte sista gången han dubbelarbetar.
Jag gillar "Döden på Nilen" överhuvudtaget. Jag blev redan som barn svag för Egypten och allt det förde med sig i form av pyramider, sfinxer och mumier, så bara där är filmen hemma. Den gamla filmen från 1978 med en fryntlig Peter Ustinov i huvudrollen gillar jag skarpt och denna nya version är inte så dum. Hardcorefans av Agatha Christie kan möjligtvis ha vissa synpunkter på Michael Greens manus där han gjort vissa förändringar i Christies omfattande karaktärsstall genom att kombinera några karaktärer och forma om andra, men för mig känns det bara som en naturlig bearbetning som inte har någon avgörande påverkan på berättelsen. Green har också, killgissar jag lite nu då jag inte har blykoll, skapat en liten omringande ramhistoria till filmen som ger oss vissa förklaringar till både Poirots karaktär och unika mustasch.
I inledningen av huvudhistorien är vi i London där vi - och Poirot - introduceras till några av de huvudsakliga karaktärerna på en nattklubb. Onekligen i centrum är det nyförlovade paret Jacqueline de Bellefort (Emma Mackey) och Simon Doyle (Armie Hammer) som passionerat förspelsdansar så att svetten lackar. När Jacquelines väninna, den förmögna arvtagerskan Linnet Ridgeway (Gal Gadot) anländer, berättar Jacqueline om sitt kommande giftemål och introducerar sin väninnan för fästmannen.
Cut to: Egypten en tid senare och en semestrande Poirot stöter ihop med sin vän Bouc (Tom Bateman) och dennes mamma Euphemia (Annette Bening) och hastigt och lustigt blir han medbjuden till ett bröllop mellan Linnet Ridgeway och... Simon Doyle. Så blev det, och som om inte det vore konstigt nog, figurerar Jacqueline i bakgrunden inte helt nöjd över utvecklingen. Hela bröllopssällskapet, där många har någon sorts skakig relation till Linnet, chartrar en lyxbåt som sakta färdas längs med Nilen. Linnet säger i förtroende till Poirot att hon inte litar på någon och givetvis är det hon som möter döden på Nilen. Den mustaschprydda mordutredaren från Belgien sätts i arbete, men Linnet är inte den enda som möter döden, vilket gör Poirots arbete extra komplicerat.
Det är ju väldigt lätt att jämföra med den filmiska föregångaren "Mordet på Orientexpressen" i och med att båda berättelserna innehåller omfattande karaktärsstall med många potentiella misstänkta. Detta är ju väldigt vanligt när det gäller den här typen av deckare och jag misstänker att Christie körde hårt på detta upplägg i fler berättelser. Konstigt vore det annars. Men "Mordet på Orientexpressen" har ju ett väldigt unikt upplägg som tack och lov inte upprepas här. Det hade varit illa.
Jag ska säga att jag inte alls mindes upplägget innan jag började att titta, men ganska snabbt ramlade bitarna på plats och det blir kanske inte speciellt spännande när man kan detaljerna. Men det är ändå en bra deckargåta och snyggt gjord film som man gotta sig åt. Det känns som att Branaugh trivs med att både regissera och spela Poirot så detta är troligen inte sista gången han dubbelarbetar.
EXTRAMATERIALET
Ett trevligt och ganska omfattande extramaterialspaket kompletterar filmen. Utöver åtta bortklippta scener finns det fyra bakomfilmer som berättar om adaptionen, om Christies författarskap med viss koppling till Egypten, om filmens design ur alla synvinklar samt Branaughs dubbelarbete. Inte jättemycket att berätta mer ingående om, men det som ges är ungefär det man vill veta.
TRE SAKER
1. Det läggs kanske ännu mer vikt vid Poirots OCD denna gång där han bland annat har problem med att äta ett udda antal efterrätter eller ser sig tvungen att rätta till en fot som pekar lite snett på ett lik.
2. I min recension av 1978-filmen mös jag åt att få se genuina egyptiska miljöer och landmärken i filmen. Sådana är det gott om här också. Landmärken alltså, men så värst genuina är de inte. Trist nog är miljöerna alldeles för uppenbart datagjorda. Med flit eller inte? Jag vet inte.
3. Återigen är det en ensemble med många kända ansikten. Utöver de nämnda kan man se bland annat Letitia Wright, Sophie Okonedo, Rose Leslie, Ali Fazal och humorduon Jennifer Saunders och Dawn French. Dessutom gör Russell Brand en roll som inte liknar de han vanligtvis gör. Kul!
2. I min recension av 1978-filmen mös jag åt att få se genuina egyptiska miljöer och landmärken i filmen. Sådana är det gott om här också. Landmärken alltså, men så värst genuina är de inte. Trist nog är miljöerna alldeles för uppenbart datagjorda. Med flit eller inte? Jag vet inte.
3. Återigen är det en ensemble med många kända ansikten. Utöver de nämnda kan man se bland annat Letitia Wright, Sophie Okonedo, Rose Leslie, Ali Fazal och humorduon Jennifer Saunders och Dawn French. Dessutom gör Russell Brand en roll som inte liknar de han vanligtvis gör. Kul!
ANDERS JAKOBSON (2022-04-13)