Animeinspirerat på gott och ont
Röd
Genre: AnimeradFormat: Blu-ray, region B, 2 skivor
Bolag: Disney, 2022
Ljud: DTS-HD Master Audio 7.1
Bild: 1080p High Definition 1.85:1
Pixar och moderbolaget Disney har i min uppfattning varit väldigt duktiga att få in mer mångfald i sina filmvärldar på senare år. Kanske har alltid varit så, men jag tycker ändå nu när jag tittar på de senaste tio åren och kan rabbla upp filmer som "Vaiana", "Coco", "Raya and the Last Dragon", "Luca" och "Encanto" att det ligger någonting i den uppfattningen. Och, ja, jag hade samma argument när jag skrev om den sistnämnda, men när exemplen ställer sig på rad är det svårt att bortse från det uppenbara.
"Röd" är Pixars 25:e långfilm och kanske den första där jag inte riktigt känner mig som en del av målgruppen. Det jag syftar på är att filmen kanske tydligare än någon annan Pixar-film känns extra centrerad kring filmens huvudperson på ett sådant sätt att den talar till en specifik målgrupp mer än en bredare publik. Målgruppen är det här fallet skulle vara flickor i yngre tonåren eller ännu mer specifikt flickor i yngre tonåren som bor i Kanada och har kinesiskt ursprung och gillar pojkband. Det är inte många bockar jag kan sätta i den listan. Skämt åsido: en Pixar-film är alltid underhållande för alla generationer och oavsett om man tillhör en specifik målgrupp eller inte och "Röd" är egentligen inget undantag från det. Men jag måste ändå säga att jag inte riktigt känner mig helt hemma i filmen. Av flera anledningar.
Filmen utspelar sig 2002. Kanske är det för att komma runt mobiltelefonproblemet eller så har det att göra med en viktig aspekt i filmen nämligen den stora pojkbandstrenden som var som störst övergången mellan 90- och 00-talet. Vår huvudperson Mei (Rosalie Chiang) är precis som de flesta av hennes jämnåriga kamrater överförtjust i pojkbandet 4*Town som betyder nästan allt för henne. Men som en tjej med kinesiskt ursprung så finns det är kulturellt arv att också sätta fullt fokus på. Att hedra sina föräldrar är något som är viktigt inom hennes kultur och därför är hon noga med att göra sin tuffa mamma Ming (Sandra Oh) till lags även om hon hellre skulle hänga med sina bästisar Miriam, Abby och Priya.
Familjen driver ett kinesiskt tempel i Toronto, Kanada, som är rest i hyllning till deras förfäder Sun Yee. Föga ska Mei ana att det finns något i arvet från Sun Yee som ställer allt upp och ned. Nämligen att man kan förvandlas till en stor röd panda när känslorna svallar för mycket. Och det är precis vad som sker för Mei. Hon blir förstås skräckslagen då hon inte alls vet vad hon råkat ut för eller hur hon ska kunna hantera det, men lyckligtvis finns det ett bot. Det finns en ritual man kan utföra i samband med en blodmåne och då separera pandan från sig själv och stänga in den i en amulett. Problemet för Mei är att blodmånen sammanfaller med 4*Towns konsert i Toronto och Mei ställs plötsligt mellan sin familj och sina vänner, vilket också betyder att hon måste välja om hon ska bli av med pandan eller behålla den.
I extramaterialet berörs förhållandet mellan föräldrar och barn som en oerhört stor del av den asiatiska kulturen i stort. Regissören Domee Shi och hennes medmanusförfattare Julia Cho representerar båda den asiatiska kulturen på olika vis. Shi är precis som filmens huvudperson kanadensisk-kinesisk och Cho har ett koreanskt ursprung om jag inte missförstått saken och sannolikt har de vävt in egna erfarenheter i historien, samtidigt som Mei är en vanlig tonårstjej precis som både Shi och Cho varit en gång i tiden. Det är inte svårt som utomstående att få ihop det och jag tycker de har lyckats väl med att kombinera de två världar som Mei står mellan.
Att förvandlas till en jättepanda är ju skruvat värre, men det blir roliga scener och designen av pandan är gullig. Det finns mycket som är just gulligt i filmen, vilket också är lätt att koppla till den asiatiska världen. Som alla andra Pixar-filmer är "Röd" oerhört snyggt gjord, men stilmässigt har den plockat inspiration från anime vilket betyder en del typiska inslag som jag personligen inte är så förtjust i. Överdrivna ögon och munnar, arga blickar (se Abby längst till vänster på omslaget) och actionsekvenser som känns enorma och klumpiga. Här är jag inte helt på "Röds" planhalva och det är ytterligare en anledning till att jag inte känner mig helt hemma i filmen. Men har man ett gott öga till anime lär man njuta av kombinationen med Pixars fingertoppskänsla för animationer.
"Röd" är Pixars 25:e långfilm och kanske den första där jag inte riktigt känner mig som en del av målgruppen. Det jag syftar på är att filmen kanske tydligare än någon annan Pixar-film känns extra centrerad kring filmens huvudperson på ett sådant sätt att den talar till en specifik målgrupp mer än en bredare publik. Målgruppen är det här fallet skulle vara flickor i yngre tonåren eller ännu mer specifikt flickor i yngre tonåren som bor i Kanada och har kinesiskt ursprung och gillar pojkband. Det är inte många bockar jag kan sätta i den listan. Skämt åsido: en Pixar-film är alltid underhållande för alla generationer och oavsett om man tillhör en specifik målgrupp eller inte och "Röd" är egentligen inget undantag från det. Men jag måste ändå säga att jag inte riktigt känner mig helt hemma i filmen. Av flera anledningar.
Filmen utspelar sig 2002. Kanske är det för att komma runt mobiltelefonproblemet eller så har det att göra med en viktig aspekt i filmen nämligen den stora pojkbandstrenden som var som störst övergången mellan 90- och 00-talet. Vår huvudperson Mei (Rosalie Chiang) är precis som de flesta av hennes jämnåriga kamrater överförtjust i pojkbandet 4*Town som betyder nästan allt för henne. Men som en tjej med kinesiskt ursprung så finns det är kulturellt arv att också sätta fullt fokus på. Att hedra sina föräldrar är något som är viktigt inom hennes kultur och därför är hon noga med att göra sin tuffa mamma Ming (Sandra Oh) till lags även om hon hellre skulle hänga med sina bästisar Miriam, Abby och Priya.
Familjen driver ett kinesiskt tempel i Toronto, Kanada, som är rest i hyllning till deras förfäder Sun Yee. Föga ska Mei ana att det finns något i arvet från Sun Yee som ställer allt upp och ned. Nämligen att man kan förvandlas till en stor röd panda när känslorna svallar för mycket. Och det är precis vad som sker för Mei. Hon blir förstås skräckslagen då hon inte alls vet vad hon råkat ut för eller hur hon ska kunna hantera det, men lyckligtvis finns det ett bot. Det finns en ritual man kan utföra i samband med en blodmåne och då separera pandan från sig själv och stänga in den i en amulett. Problemet för Mei är att blodmånen sammanfaller med 4*Towns konsert i Toronto och Mei ställs plötsligt mellan sin familj och sina vänner, vilket också betyder att hon måste välja om hon ska bli av med pandan eller behålla den.
I extramaterialet berörs förhållandet mellan föräldrar och barn som en oerhört stor del av den asiatiska kulturen i stort. Regissören Domee Shi och hennes medmanusförfattare Julia Cho representerar båda den asiatiska kulturen på olika vis. Shi är precis som filmens huvudperson kanadensisk-kinesisk och Cho har ett koreanskt ursprung om jag inte missförstått saken och sannolikt har de vävt in egna erfarenheter i historien, samtidigt som Mei är en vanlig tonårstjej precis som både Shi och Cho varit en gång i tiden. Det är inte svårt som utomstående att få ihop det och jag tycker de har lyckats väl med att kombinera de två världar som Mei står mellan.
Att förvandlas till en jättepanda är ju skruvat värre, men det blir roliga scener och designen av pandan är gullig. Det finns mycket som är just gulligt i filmen, vilket också är lätt att koppla till den asiatiska världen. Som alla andra Pixar-filmer är "Röd" oerhört snyggt gjord, men stilmässigt har den plockat inspiration från anime vilket betyder en del typiska inslag som jag personligen inte är så förtjust i. Överdrivna ögon och munnar, arga blickar (se Abby längst till vänster på omslaget) och actionsekvenser som känns enorma och klumpiga. Här är jag inte helt på "Röds" planhalva och det är ytterligare en anledning till att jag inte känner mig helt hemma i filmen. Men har man ett gott öga till anime lär man njuta av kombinationen med Pixars fingertoppskänsla för animationer.
EXTRAMATERIALET
Det förvånar mig lite att det inte ligger med någon kortfilm på denna utgåva. Pixar och Disney brukar vanligtvis ta tillfället i akt att peta in någon kortfilm av en blivande talang inom företagets väggar. Men inte den här gången. Vi får ändå ett ganska givande extramaterial som av någon märklig anledning sprider sig över två skivor då är det tidsmässigt borde ha fått plats på en.
I stället för en traditionell bakomfilm finns två olika inslag som ger en spännande inblick i dels hur filmen gjordes och dels hur mycket arbete det ligger bakom en animerad film överhuvudtaget. Det senare skildras utifrån en specifik scen där vi genom prator från olika personer involverade i slutresultatet får pusselbit för pusselbit tills den slutgiltiga scenen är klar. Om jag förstått saken rätt så var denna scen en av de tidigaste de satte ihop och som därmed satte något slags riktlinje för resten av filmen. Intressant att ta del av hur som helst. Det andra inslaget är mer specifikt inriktat på filmens, i Pixar-sammanhang, unika animationsstil.
Vidare finns ett inslag om hur man skapar ett eget pojkband, eller kanske mer specifikt filmens pojkband, och så mer traditionella saker som bortklippta scener, trailers och kommentarspår. Angående de bortklippta scenerna så är de nästan uteslutande tidiga idéer som aldrig lämnade storyboardstadiet, men det finns faktiskt en färdiganimerad scen som är ganska rolig. Alla scener introduceras av Domee Shi som redogör för varför scenerna klippts bort.
I stället för en traditionell bakomfilm finns två olika inslag som ger en spännande inblick i dels hur filmen gjordes och dels hur mycket arbete det ligger bakom en animerad film överhuvudtaget. Det senare skildras utifrån en specifik scen där vi genom prator från olika personer involverade i slutresultatet får pusselbit för pusselbit tills den slutgiltiga scenen är klar. Om jag förstått saken rätt så var denna scen en av de tidigaste de satte ihop och som därmed satte något slags riktlinje för resten av filmen. Intressant att ta del av hur som helst. Det andra inslaget är mer specifikt inriktat på filmens, i Pixar-sammanhang, unika animationsstil.
Vidare finns ett inslag om hur man skapar ett eget pojkband, eller kanske mer specifikt filmens pojkband, och så mer traditionella saker som bortklippta scener, trailers och kommentarspår. Angående de bortklippta scenerna så är de nästan uteslutande tidiga idéer som aldrig lämnade storyboardstadiet, men det finns faktiskt en färdiganimerad scen som är ganska rolig. Alla scener introduceras av Domee Shi som redogör för varför scenerna klippts bort.
TRE SAKER
1. Anledningen till att jag påpekar avsaknaden av en kortfilm är för att regissören Domee Shi gjorde en sådan som till och med kammade hem en Oscar. Filmen "Bao" ligger med på "Superhjältarna 2" och är väl i alla fall kulturellt besläktad med "Röd". Det finns även påskägg i filmen som syftar på "Bao".
2. När Mei förvandlas till panda första gången gömmer hon sig i badrummet varpå hennes mamma tror att hon fått sin första mens. Om man tittar i bakgrunden kan man se hur Meis pappa Jin bokstavligt talat omedelbart backar ur bild. En otroligt rolig detalj som säger en hel del om vissa mäns förhållande till sina döttrars mens. Det är för övrigt den scenen som är den som jag nämnde ovan i extramaterialsgenomgången.
3. Pojkbandets låtar är skrivna av syskonen Billie Eilish och Finneas O'Connell.
2. När Mei förvandlas till panda första gången gömmer hon sig i badrummet varpå hennes mamma tror att hon fått sin första mens. Om man tittar i bakgrunden kan man se hur Meis pappa Jin bokstavligt talat omedelbart backar ur bild. En otroligt rolig detalj som säger en hel del om vissa mäns förhållande till sina döttrars mens. Det är för övrigt den scenen som är den som jag nämnde ovan i extramaterialsgenomgången.
3. Pojkbandets låtar är skrivna av syskonen Billie Eilish och Finneas O'Connell.
ANDERS JAKOBSON (2022-05-09)