Hans-Åke Liljas blogg

Har ni inte sett "Sopranos" än så är det dags. Nyligen så hade man ett 20-årsjubileum där många av skådespelarna återförenades och talade om serien. Ni kan se inslaget här:



Samtidigt så kommer nu nyheterna att de avlidne James Gandolfinis son Michael ska spela en ung Tony Sopranos i filmen ”The Many Saints of Newark”. Filmen ska utspela sig 1967 och än så länge finns inga uppgifter om när filmen får premiär men förmodligen nästa år.

Ytterligare ett år är till enda. DVDKritik har funnits sedan 2006 (alltså 12 år) och vi har fört statistik över hur många filmer vi recenserat varje år. Och det har blivit en del. Totalt har jag recenserat 1,650 titlar. Allt från TV serier till filmer till dokumentärer. Mitt mest produktiva år var 2008 då jag recenserade 191 filmer. Det blir i genomsnitt en film varannan dag under hela året. Galet mycket film!

När jag nu summerar 2018 verkar det som om det kommer bli ett år långt ner på listan. ”Endast” 70 titlar har jag recenserat i år. Det är en film var femte dag under hela året och endast första året, 2006 var sämre. Då kom jag upp i 68 filmer.

Nu är ju dock som tur är inte höga siffror allt. Kvalité är ju också en viktigt när man ser filmer och som tur är har jag sett en hel del bra filmer under året. Några av dem är "The Haunting of Hill House", "Maniac", "The Good Place" och "The Americans". Men sen har jag sett filmer som "Hereditary" och "All Inclusive" som man bör hålla sig borta från.

Men i stort har 2018 varit ett bra år och nu är det dags att blicka fram emot 2019 och vad vi kommer bjudas på där. En av filmerna jag ser fram lite extra emot är ”Stan & Ollie”, filmen om Helan och Halvan.

Gott Nytt År!

I går fick jag en länk till en artikel där man konstaterade att TV kanalen ABC get okej på ett pilotavsnitt som ska nystarta serien ”På Spaning i New York” eller ”NYPD Blue” som den heter i original. Min första tanke var, ”är detta verkligen görbart?”.

När jag sedan läste vidare insåg jag att det nog inte kommer bli det ”NYPD Blue” jag älskar. Dels kommer inte Andy Sipowitz tillbaka. Det känns riktigt surt då han var serien. Men å andra sidan kan jag inte säga att jag är speciellt förvånad över att Dennis Franz tackat nej. Han spelade Sipowitz i 12 säsonger och har sedan serien slutat dragit sig tillbaka och lagt skådespeleriet på hyllan.

Nu låter man istället hans son Theo ta över och vi får följa honom när han försöker göra rätt för sin polisbricka och arbeta i det 15:e polisdistriktet med att försöka lösa mordet på Sipowitz. Man hintar även att man kan komma att plocka in karaktärer från förr i serien, antingen som fasta roller eller som gästinhopp. Detta låter bra. Jag gillar att man knyter ihop den nya versionen med den gamla och att det finns en tråd som knyter dem samman.

Men, det som i slutändan kommer att avgöra om detta blir bra och om jag kommer känna lika starkt för denna version som originalet är hur bra man lyckas fånga stämningen i serien. I originalserien hade man fått till en stil som var lite ”skitig” i brist på ett bättre ord. Det fanns inga mobiltelefoner och allt var ganska rakt och rätt fram. Det i kombination med sättet serien filmades men snabba klipp gjorde den speciell. Fångar man det tror jag man kan ha en succé på gång. Gör man den för modern med snygga unga poliser som springer runt och drar one-liners och liknande tror jag inte serien bli långvarig.



Medan vi väntar på att få se detta kanske det är läge att se om originalserien? Ni kan se var jag tycker om den här.

Här kan ni också läsa en intervju jag gjorde med Dennis Franz 2013.

Jag får börja med att be om ursäkt. Detta är nämligen min första bloggpost för 2018. Sex månader in på året. Ingen vidare närvaro om ni frågar mig. Men så blir det ibland om nu är jag här och tänkte ta upp lite saker som jag ser fram emot.

Sista säsongen av "House of Cards" kommer snart till Netflix och jag törs nästan slå vad om att Kevin Spacys karaktär mördats (nu när han sparkats från serien) och frun tar nu över. Hur som helst är det skönt att man ser till att serien får ett avslut.



John Ajvide Lindqvists “Gränsen” har blivit film och vi har fått se några trailers. Ser verkligen lovande ut.



Jag väntar även på att säsong 2 av "The Good Place" ska komma till Netflix. Ser ut att dröja men på plussidan så är det redan klart med en tredje säsong.



På tal om Netflix så kommer äntligen säsong 2 av "Ozark" den 31 augusti.



Med andra ord finns det lite att se fram emot och förhoppningsvis dröjer det inte lika länge tills mitt nästa blogginlägg. Vi hörs snart igen.

I min sammanfattning av 2016 så konstaterade jag att jag sett väldigt mycket TV serier under 2016 och jag förutspådde att det under 2017 skulle bli ännu mer TV. 2016 var 32 av 84 titlar TV-serier. I procent blir det 38%.

2017 var 31 av de 79 titlarna jag recenserade TV-serier. Det gör en procent på 39% för TV serier. Min gissning på att det skulle bli mer TV stämmer alltså om man räknar procentuellt. Rent antalsmässigt såg jag en säsong mer under 2016. Favoriterna under 2017 var tredje säsongen av "Fargo - Säsong 3" och andra säsongen av "Ash vs Evil Dead". Bottennappet var den första och enda säsongen av "Dimman" som inte alls levde upp till förväntningarna.

Jag tänker inte ge mig in på att rangordna filmerna jag sett under året men ska ni bara se en film från 2017 så måste ni se "Geralds lek" som Anders recenserade under året. Den finns på Netflix och är ett måste. När det gäller 2018 så kan jag inte annat än att gissa på att det kommer bli ännu mer TV. Förmodligen också mer filmer gjorda direkt för streamingtjänster som Netflix och HBO.

Nu kommer det ytterligare fyra "Beck" filmer. Den första heter "Ditt eget blod" och får premiär på nyårsdagen. De övriga tre är:

1 januari ”Ditt eget blod”
3 februari ”Den tunna isen
3 mars ”Utan uppsåt”
7 april”Djävulens advokat”

Här är trailern för "Ditt eget blod".



Här hittar ni recensioner av de tidigare filmerna.

Ni som följt min blogg här vet att jag gillar gruppen KISS och att jag sett dem live och läst en hel del böcker om dem. Den här gången har jag tittat närmare på en ny bok som heter ”KISS Klassified: War stories from a KISS Army general”. Boken handlar om Johan Kihlberg som under 80 och 90-talet följde KISS minsta rörelse och hade full koll på allt som hade med bandet att göra. Tillsammans med Mats Vassfjord träffade han medlemmarna och de två reste till USA flera gånger för att se dem. De knallade helt sonika upp på deras skivbolag och berättade att de kom från Sverige och ville ha backstage pass och biljetter till konserterna. Jaha, sa folket på skivbolaget och gav dem det de ville ha…och lite till. Det måste ha varit en underbar tid att vara ett KISS fan.



Författaren till boken är Carl Linnaeus som skrivit en bok om KISS, översatt Paul Stanleys självbiografi till svenska och dessutom skriver i Sweden Rock. Han berättar deras historia och den kompletteras med Mats Vassfjords bilder på bandet. Boken är skriven på engelska och även om jag förstår att man gjorde det för att kunna sälja den utanför Sverige hade den känts mer personlig om den skrivits på svenska. Det blir alltid lite underligt att skriva om svenskar i svenska situationer på engelska.

Men boken är definitivt värld att läsa. Det är bra historier vi får berättade. Jag hade dock gärna sett mer historier och mer om varje gång Johan träffade gruppen eller dess medlemmar. Nu känns de ibland lite som om de slutar för tvärt, som om det finns mer att berätta. Gärna i utbyte mot lite färre bilder. Bilderna är absolut top-notch men det blir lite för mycket. Jag kommer på mig själv att lite för snabbt bläddra förbi bilderna för att komma till historierna.

Sammanfattningsvis tycker jag att ”KISS Klassified: War stories from a KISS Army general” är en fantastisk tidsskildring över hur saker och ting funkade på 80-talet och skulle jag kunna åka tillbaka i tiden skulle jag göra det, leta reda på Johan och inte lämna hans sida…

Ni vet hur man ibland längtar sådär ordentligt efter att se en film. Hur man läst om att den spelas in, haft åsikter om skådespelarvalen, oroat sig för om Hollywood förstört eller lyft boken den bygger på. Sen så ska man så äntligen se filmen. Flopp eller succé? Alltid lika nervöst. Mycket bygger på vilka förväntningar man har.

Idag ska jag se ”The Dark Tower” som bygger på Stephen Kings böcker om revolvermannen Roland och hans gäng. Första boken kom redan 1982. Rykten om en filmatisering startade ordentligt (det hade funnits lite viskningar tidigare) den 14 februari 2007. Då var det J.J. Abrams som skulle stå bakom kameran.

Under de 10 åren som gått sedan dess har mycket hänt. Skådespelare kommit och gått. Regissörer har bytts ut. Upplägg på filmer och TV serier har avlöst varandra. Men, idag är det Sverigepremiär. 18:40 bänkar jag mig. Då är det dags. Flopp eller succé? Oavsett vilket så ikväll vet jag. 10+ års väntan är äntligen över…

I dagarna släpptes trailern till nyinspelningen av ”DET” som kommer senare i höst och snacka om att det blev succés. Under de första 24 timmarna sågs den 197,000,000 gångar! Det är knappt 138,000 gånger i minuten. Problemet är dock att med en så bra trailer så ökar förväntningarna på filmen och den 8 september får vi se om den klarar av att leva upp till dem. Gör den det kan detta mycket väl vara 2017-års bästa film.

Som jag nämnt tidigare så ser jag ju ”CSI” för glatta livet och nu finns recensioner för säsong 11 och 12 i arkivet. Vad som var intressant med dessa två säsonger är att säsong 11 känns trött och lite som ett mellanspel medan säsong 12 är precis tvärt om, en nystart för serien. Mycket tack vare den fantastiske Ted Danson som bara blir bättre och bättre ju vitare hans hår blir. Ni hittar recensionerna här:

"CSI - Säsong 11" - Säsong 11 – En mellanakt
"CSI - Säsong 12" - En imponerande nystart av serien