Hans-Åke Liljas blogg

Jag insåg just att jag recenserat exakt 1,300 filmer/TV serier för DVDKritik under de drygt åtta år vi hållit på. Det blir ett snitt på ungefär 163 filmer per år och lite mindre än en film varannan dag. Det blir väldigt mycket film det. Men rackarns vad kul det är med film så av den anledningen hoppas jag få recensera minst 1,300 filmer till.

Tack för att ni läser det jag skriver!

Johannes Brost, en av Sveriges mest folkkära skådespelare har skrivit sina memoarer; ”Dö inte nyfiken”. Boken har fått sin titel från något hans mamma sa till honom och något han levt sitt liv efter. Han berättar om sin barndom som inte alltid var så bra, han berättar om sitt festande, sina kvinnor och sin karriär. Jag sträckläste boken under en solsemester och tyckte att den var så intressant att jag bestämde mig för att se om jag inte kunde få snacka lite med Johannes om boken. Vilket visade sig gå alldeles utmärkt. Jag fick hans mobilnummer och gjorde mig redo att ringa. Första gången satt han i bilen men bad mig ringa senare på kvällen. Andra gången jag ringde hade han just satt på stekpannan för att laga mat men säger att det kan vänta. Han befinner sig i sin sommarstuga och förutom att jag ringer mitt i matlagningen gör det inget att jag ringer efter kontorstider. Som han säger själv så tar han det lugnt numera på kvällarna. Så har det dock inte alltid varit...

Han hade länge funderat på att skriva en biografi men alltid varit för upptagen. Men så när Martin Svensson frågade om de inte skulle göra det tillsammans så bestämde han att nu var det dags. Från början skulle Nordstedts publicera boken men i ett sent skede, när boken redan var skickad till tryckeriet, så fick de kalla fötter och ville att han skulle ta bort vissa delar av innehållet. ”Men jag sa ’Nej, nej, nej, aldrig i livet!’”. Jag frågar om han tror att förlaget blev oroliga att de som nämns i boken skulle ta illa upp men Johannes säger att han inte fick någon bra förklaring på vad det var de ville ta bort så han vet inte varför de ändrade sig. I stället bestämde man sig för att gå till ett annat förlag, Lind & Co och nu finns boken ute.

Jag frågar om han fått några reaktioner från de han nämner i boken. Man kan ju tänka sig att en del är lite upprörda över det han skriver men det har han inte, inte direkt i alla fall. Däremot via pressen. ”Kvällstidningarna är ju lite speciella, dom går ju bara på de smaskiga bitarna men då är det ju ingen som minns något. Men jag minns…”. Reaktioner var dock inget som Johannes själv tänkte på när han skrev boken. För länge sedan läste han en biografi av Errol Flynn som hette ”My Wicked, Wicked Ways” och den har han haft som modell när han nu skrev sin egen bok. ”Han [Errol Flynn] gick rakt på. Han virade inte in något i bomull. Han sa som det var, pang på ¬– så här var det. Både de svarta och ljusa sidorna och så tänkte jag att jag skulle göra min bok också. Många författare använder ju pseudonymer och så, men jag tänkte att va fan, jag kör rakt på”. Och det är ju vi läsare tacksamma för, för det är ju bara att erkänna att böcker som Johannes blir ju så mycket bättre om man vet vem han pratar om. Själv reagerade jag mest på beskrivningarna av Leif GW Persson som ju är en riktig skämtare, något som inte direkt märks när man ser honom på TV.



Johannes berättar väldigt öppet och utlämnande i boken om sin barndom och hur han blev mobbad (och detta var innan ordet mobbning användes) av både klasskamrater och lärare. Jag frågar om det var jobbig att lämna ut sig så i boken. ”Ja, klart det var jobbigt alltså, jag har ju haft det med mig hela livet”. Dessa händelser har dock lett till att han är den han är i dag och han har varit noga med att berätta för sina barn att mobbing aldrig är okej och om de råkar ut för något ska de genast berätta. Själv tror han att det var mycket för att han var skilsmässobarn (vilket inte var vanligt då på 50-talet) och att han kom till Malmö från Lidingö och hade en väldigt annorlunda dialekt.

Johannes berättar också att hans pappa försvann väldigt tidigt i hans liv och jag kan inte låta bli att dra liknelser till hur han själv var som pappa till framför allt sin första dotter vars liv han inte alls var delaktig i under de första åren. ”Ja, då var jag inne i en slags kreativ process med flera olika teaterföreställningar och så kom det då ett barn helt plötsligt. Jag missade det barnet, vilket jag har dåligt samvete för, men nu har jag tagit igen det kan man säga. Vi är väldigt goda vänner nu, men då kändes det väldigt jobbigt”.

Johannes skriver i boken om hur han faktiskt fick chansen att prova på att filma i Hollywood men valde att avstå. Något som i dag kan kännas väldigt främmande för många skådespelare. Jag frågar varför han inte tog chansen. ”Det var så mycket tjafs och massa möten och man skulle bete sig på ett visst sätt samtidigt som jag hade en massa förfrågningar från Sverige så jag hoppade över den grejen”. När jag frågar om han ångrar sig idag skrattar han och säger att han inte ångrar något. En liten anekdot har han dock från USA. När filmen ”Besökarna” gick upp på bio i USA dubbades alla skådespelarna och fick dessutom nya namn. ”Dom köpte rättigheterna så det blev en amerikansk film helt plötsligt och då fick man ju inte heta Johannes Brost eller Kjell Bergqvist. Lena Endre fick behålla sitt namn men Kjell Bergqvist fick heta Barkley någonting och jag fick heta John Force”. John Force är dock inget artistnamn han planerar att fortsätta använda.

Johannes skriver också i boken om hur det var att åka fast för narkotikabrott och blir dömd till en månad på öppen anstalt. Han gick rätt snabbt ut och bekräftade att det var han som var den kände skådespelaren som löpsedlarna skrev om och jag kan inte låta bli att fråga hur det kändes och vilka reaktioner han fick. ”Jag gick ut och berättade och det var fantastiskt på ett sätt. Jag fick över 700 brev från hela Sverige från unga och gamla som stöttade mig och sa kom igen. Så på ett sätt var det trevligt men samtidigt var det även nödvändigt för att ta död på alla spekulationer”. Om månaden på öppen anstalt som följde säger Johannes ”Det är ju inget jag skulle vilja göra om men det var mindre fängelse än jag hade tänkte. Det var mer lugn på något vis. Man fick sitta där och ta det lugnt och fyra veckor går ju ganska snabbt…”. I efterhand ser han det som något bra att han åkte fast. Det blev en vändpunkt för honom som gjorde att han ändrade sitt liv.

För mig är Johannes främst känd från film och på TV men när jag läste hans bok upptäckte jag att han har spelat väldigt mycket teater genom åren och jag frågar vilket han föredrar om han skulle vara tvungen att välja. ”Man är ju skådespelare, utbildad på scenskolan i Malmö som på den tiden var en fantastisk skola så teatern kommer ju i första rummet, men sen tycker jag att det är väldigt kul att göra film och TV också. Men teater är fantastiskt. Då står man framför en publik och det är nu det sker och det är alltid speciellt”. Jag undrar om han har någon drömroll. Någon som han går och väntar på. ”Den frågan har jag fått väldigt många gånger och jag har alltid sagt nej men nu har jag gjort ’Dödsdansen’ av Strindberg och när vi bestämde oss för att göra den och vi började läsa så kände jag, det här är en drömroll. Så jag har gjort min drömroll; Kapten Edgar i ’Dödsdansen’”. Finns det då någon roll han tackat nej till och sen ångrat? ”Nä, inte som jag kan komma på nu. Det är förmodligen tvärt om. Att jag tackat ja till grejer som jag borde tackat nej till”.



Joker i ”Rederiet” är dock inte en av de roller han önskar att han tackat nej till. Han trivdes med rollen och med regelbundna arbetstider. ”Det var tio år av väldigt trevligt umgänge med svenska skådespelareliten”. Jag frågar om rutinerna som rollen innebar tog död på hans kreativitet? ”Nej, så var det inte. Då hade jag ju familj och barn och det var väldigt skönt att jobba mellan nio och fem och ha lediga kvällar och helger och umgås med barnen”.

När ”Rederiet” lades ner 2002 efter tio år så visade det sig att det inte längre var lika lätt att få jobb inom film och TV. Han var alldeles för förknippad med rollfiguren Joker. ”Ja, det var lite tråkigt när telefonen inte ringde och jag ibland undrade om jag hade stoppat i batterierna fel. Framförallt var det TV och film som inte hörde av sig. Man förknippades allt för mycket med karaktären i ’Rederiet’ och de fick kalla fötter. Men jag var inte arbetslös, jag hade jobb på teatrar. Dom tycker att det är väldigt kul med kända människor från TV så jag hade jobb men just film och TV hörde inte av sig förrän Ulf Malmros (’Bröllopsfotografen’) och Alex Petersén (’Avalon’) hörde av sig”. Han funderade dock aldrig på att byta karriär helt och hållet och göra något annat. ”Jag visste att jag var en bra skådis hela tiden. Jag bara väntade på chansen och den kom ju”. Rollerna i ”Bröllopsfotografen” och ”Avalon” är lite annorlunda mot vad han gjort tidigare men nu kändes det lite som om rollerna föll på plats.



En annan film som jag känner att jag måste ta upp då den inte nämnts i en enda tidigare intervju så vitt jag sett är ”Vittra” som är en skräckfilm. Hur känner han inför den? ”Ja, den var fasansfull” säger han och skrattar när jag nämner den. ”Jag har en ambition, till skillnad från många andra skådespelare, att vara bred, att göra många olika filmer. Med den här splatterfilmen (’Vittra’) var det unga killar som ville att jag skulle göra en roll men jag visste inte att det var SÅ mycket djävla blod i filmen. Jag spydde en gång efter en inspelning… Jag tycker inte om blod”.

Johannes vilja att vara en bred skådespelare har också gjort att han bland annat gör rösten till en karaktär i ”Draktränaren” vilket är annorlunda mot en vanlig filminspelning. ”Det är annorlunda att sitta i en studio. Man hör först den amerikanska förlagan och sen får man pröva sig fram tills man hittar karaktären och sen kör man på. Det är rätt kul faktiskt”.

I sommar ska Johannes spela på Fredriksdalsteatern och sen i höst ska han ut på turné med ”Dödsdansen”. Han har jobb under ett år framöver och har inga problem med vad han ska göra. Han trivs med livet. Jag frågar om det inte finns något annat han vill prova på. Något som inte har med skådespeleri att göra? ”Dom ringde och ville ha med mig i ett matprogram, men jag orkar inte så jag tackade nej. Jag vill inte stå i TV och hacka lök. Jag har sett många kändisar göra det och jag har tröttnat”.

Med det tackar jag Johannes och låter honom återgå till att laga kvällsmat. Dock inte framför TV-kamerorna.



Johannes Brost i arkivet:
• "Avalon"
• "Bröllopsfotografen"
• "Draktränaren"
• "Draktränaren 2"
• "En pilgrims död"
• "Lilyhammer - Säsong 2"
• "Maria Wern - Först när givaren är död"

Har ni inte fått nog av Harry Potter än? Då har ni tur. Nu bekräftar nämligen J.K. Rowling att det kommer inte mindre än tre nya filmer. De kommer vara baserade på boken ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”. Första filmen kommer redan 2016 och de andra 2018 och 2020. Dock kommer vi knappast att få återse Harry och hans polare då boken utspelar sig innan de föddes.

Att Per Gessle skrivit otroligt många låtar kan väl ingen ha missat. Men att han skrivit så många låtar som han faktiskt gjort förvånade mig. Nu kan vi nämligen ta del av uppkomsten av dem i inte mindre än två böcker. I den ena ”Per Gessle: Texter, Klotter & Funderingar” hittar vi hans svenska låtar och i den andra ”Per Gessle: Songs, Sketches & Reflections” hans engelska. Jag vet inte om han avhandlar alla låtar men med tanke på hur många det är tror jag faktiskt att han gör just det.

Böckerna inleds med en intervju (samma i båda böckerna) plus en extra intervju i den svenska boken för att sen följas av en genomgång av alla låtarna. Var de finns, när de skrev och lite kuriosa om dem. Gillar man Gessles produktion finns det massor att läsa här. Det ska dock sägas att detta är nördinformation och det kanske inte passar alla. Jag gillar det dock och tycker det är intressant att få veta lite mer om när och hur låtarna skapades. Sen känns det lite skrämmande att Gessle faktiskt minns allt detta. Eller har han noterat all information om låtarna allteftersom han skrivit dem? Snacka om pedant och ordningsam.

När jag fick hem böckerna blev jag dessutom väldigt positivt överraskad av deras utförande. Jag förväntade mig böcker i lite större format än pocketböcker och inte dessa fina inbundna verk. De känns robusta och ordentliga. Inget man bara läser en gång och sen slänger i en låda utan dessa böcker förtjänar definitivt sin plats i bokhyllan.

Och som om detta inte vore nog släpper Gessle alla sina demoinspelningar på 10 CDs och en vinyl plus att en DVD med Gyllene Tiders sommarturné från 2013 nu finns ute. Recension på den hittar ni här

Kristen Nairn (Hodor) har just bekräftat att Bran, Hodor och de andra I den gruppen inte kommer att finnas med över huvud taget I säsong 5 av “Game of Thrones”.

"We have a season off and we have a year's hiatus, solely because I imagine our storyline is up to the end of the books," kommenterade han det med.

Vad tycker ni om detta? Själv är jag inte allt för besviken då just den delen av handlingen är den jag gillar minst.

Idag när vi recenserar säsong tre av "Blue Blood" så passar jag även på att lägga upp en recension för säsong två. Och eftersom säsong 1 redan finns i arkivet så har vi nu alla tre säsongerna recenserade.

Förutom film är mitt stora intresse den amerikanske författaren Stephen King. Många av er vet kanske att jag driver siten Lilja’s Library - The World of Stephen King sedan 1996 och jag tänkte berätta om ett specialintresse jag har inom just kategorin Stephen King. Lite nördigt men det bjuder jag på.

Jag samlar nämligen på en bok på varje språk som Stephen Kings böcker har översatts till. Idag är det inte mindre än 52 stycken om man inkluderar punktskrift. Det som gör denna samling så kul är att den kräver en hel del detektivarbete. Det är inte bara att gå in på en bokhandel och köpa en bok på mongoliska eller surfa in på någon nätbokhandel och beställa en bok på Breton som är ett lokalt språk i Frankrike som endast talas av 200,000 personer. En titel finns översatt i endast 300 ex. Men det är när man får fatt på en sådan bok som det är kul att samla.

Förutom att det är kul med böcker är det dessutom riktigt kul att se alla olika omslag. En del är underbara och andra ser för bedrövliga ut men de flesta är olika och små konstverk i sig själva. Ni kan se mer omslag och en lista på alla språk här.

I sommar har solen stekt större delar av Sverige och man är inte alltid så sugen på att sitta inne och oh titta på film Ute i solen är det ju i det närmsta omöjligt med allt blänk, fågelkvitter osv. Så, då får man ta till böcker och den här sommaren har jag läst två böcker om gruppen KISS. Dels har jag kollat pocket versionen av ”Den osminkade sanningen” av Carl Linneaus som är uppdaterad och har en ny introduktion av Nicke Andersson från State Electric, Hellacopters och Entombed, jämfört med den inbundna utgåvan. Och gillar man gruppen eller bara är nyfiken på deras historia är detta helt klart boken man ska läsa.

Den andra boken jag läst är KISS frontman Paul Stanleys självbiografi ”Under Stjärnan”. Även här är Carl Linneaus inblandad då han översatt boken (väldigt bra) och för ett KISS fan (jag har vairt ett sedan sent 70-tal) är detta mycket intressant läsning. Paul berättar om sitt liv och framförallt om hela KISS karriär och då han är den sista av de fyra originalmedlemmarna att ge ut sin biografi kan man nu jämföra dem och Pauls bok vinner med hästlängder. Vi får höra bandets historia från mannen som varit där hela tiden. Av de andra tre har två slutat ett antal gånger och en varit frånvarandenärvarande då han spelat in filmer och fokuserat väldigt mycket på annat under perioder.

Många kängor delas ut och det vi får känns väldigt ärligt även om det ibland känns lite vinklat. Det som jag stör mig lite på är att Paul inte tar på sig i stort sätt något (förutom den dåliga behandlingen av gruppens andra trummis Eric Carr) av det som gått fel under 40 års tid. Och det känns underligt. Kan han vara så perfekt? Skulle inte tro det.

Hur som helst, är ni KISS fans eller bara nyfikna på gruppen, ta en titt på dessa två böcker. De är väl värda at läsa!

När man ser mycket TV serier på blu-ray börjar man, eller i alla fall jag, reta sig på vissa saker. Framförallt är det två saker som jag retar mig otroligt mycket på.

Det första är när en blu-ray måste ladda om varje gång man trycker på stop knappen. När man ibland behöver pausa tittandet av någon anledning och trycker på stop är det väldigt irriterande när man kommer tillbaka och blu-rayen måste stå och tugga ett tag innan den laddat upp var man befann sig när man stoppade. I vissa fall börjar den helt sonika om och man måste återigen gå via menyn och välja rätt avsnitt och om man då har tur frågar den om man vill fortsätta där man var, annars får man snällt spola fram till rätt ställe. Otroligt irriterande beteende som gjort att jag nu alltid trycker på paus istället för stopp.

Det andra är när man inte gett inledningen ett eget kapitel. Tänk er att ni ser en TV serie på mellan 12-24 avsnitt. Kanske ser man 2-4 avsnitt efter varandra om man har en ordentlig sittning. Hur många sitter då och tittar på inledningen med alla namn och bilder på skådespelarna? Just det, ingen. De som då tänkt till inser att man måste kunna klicka fram ett kapitel och då hamna precis där inledningen slutar. Tyvärr är inte alla så ordningsamma och istället hamnar man ett par minuter efter att inledningen slutat vilket får till följd att man inte kan använda den funktionen (om man inte vill sitta och spola bakåt) utan måste sitta och snabbspola med bild förbi inledningen.

Så alla blu-ray tillverkare, ta fasta på detta och se till att ni tänker på det när vi producerar era blu-ray diskar. Tack!

När "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" släpps dubbad i Tyskland blir det kanske inte riktigt som man tänkt sig. Robert Gustavsson själv tycker det blir porr när man hör Mia Skäringer dubbad...