Luddig huliganfilm
Awaydays
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2011
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Temat "fotbollshuliganer/småkriminella under de tuffa Thatcheråren" verkar utforskas av oändligt många brittiska författare och filmskapare just nu. Vi har Shawn Meadows självbiografiska "This is England"-serie, "Cass" och "Green Street 2: Stand your ground", som visserligen utspelar sig i nutid och med lite annan inriktning. Gör man om temat lite till "unga män som mår dåligt under de tuffa Thatcheråren" kan man även räkna in utmärkta Joy Division-baserade "Control".
Huvudperson i "Awaydays" är Carty (Nicky Bell). Efter sin mammas död gör han allt för att komma med i huligangänget The Pack. Han är fascinerad av dem, klär sig som dem och lyckas via en gammal bekant, Elvis (Liam Boyle), slutligen visa sig värdig och tillräckligt våldsam för att bli en medlem. Carty lever upp under fighterna - det är som om det endast är då han verkligen lever, långt borta från den småborgliga vardagen med kontorsjobb och kostym. Han får utlopp för allt han bär inom sig via knytnävar och en mattkniv.
Slagsmålen som skildras i filmen är våldsamma och blodiga. Jag ska inte sticka under stolen med att adrenalinet verkligen ökar under sekvenserna, trots att jag tycker det är fullständigt vidrigt med våld av det här slaget. Det är dock ett bevis på att filmskaparna lyckats förmedla genuina känslor genom sina bilder, även om det är känslor jag själv aldrig vill känna på riktigt.
Allt som Carty kommer in allt mer i huliganlivet, ju mer distanserar sig Elvis. Han röker heroin och är suicidal. De bråkar och försonas, bråkar och försonas.
Läser man lite tittarreaktioner på filmen så är det många som har problem med att förstå poängen med filmen, och jag är faktiskt böjd att hålla med. Om det nu finns ett budskap så är det väldigt luddigt och gömt i ett manus som inte alls lyckas förmedla Cartys utveckling genom filmen. Slutet är faktiskt svårt att få ihop, för karaktären har kommit till en insikt som jag inte alls förstår hur han kom fram till. Det är väldigt luddigt.
Det är en i övrigt välgjord och välspelad film, men storyn hittar inte riktigt hem och det är synd.
Huvudperson i "Awaydays" är Carty (Nicky Bell). Efter sin mammas död gör han allt för att komma med i huligangänget The Pack. Han är fascinerad av dem, klär sig som dem och lyckas via en gammal bekant, Elvis (Liam Boyle), slutligen visa sig värdig och tillräckligt våldsam för att bli en medlem. Carty lever upp under fighterna - det är som om det endast är då han verkligen lever, långt borta från den småborgliga vardagen med kontorsjobb och kostym. Han får utlopp för allt han bär inom sig via knytnävar och en mattkniv.
Slagsmålen som skildras i filmen är våldsamma och blodiga. Jag ska inte sticka under stolen med att adrenalinet verkligen ökar under sekvenserna, trots att jag tycker det är fullständigt vidrigt med våld av det här slaget. Det är dock ett bevis på att filmskaparna lyckats förmedla genuina känslor genom sina bilder, även om det är känslor jag själv aldrig vill känna på riktigt.
Allt som Carty kommer in allt mer i huliganlivet, ju mer distanserar sig Elvis. Han röker heroin och är suicidal. De bråkar och försonas, bråkar och försonas.
Läser man lite tittarreaktioner på filmen så är det många som har problem med att förstå poängen med filmen, och jag är faktiskt böjd att hålla med. Om det nu finns ett budskap så är det väldigt luddigt och gömt i ett manus som inte alls lyckas förmedla Cartys utveckling genom filmen. Slutet är faktiskt svårt att få ihop, för karaktären har kommit till en insikt som jag inte alls förstår hur han kom fram till. Det är väldigt luddigt.
Det är en i övrigt välgjord och välspelad film, men storyn hittar inte riktigt hem och det är synd.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. In i det sista är jag övertygad om att Elvis i själva verket är en sorts Hemliga Mållgan-figur till Carty. Det är en hel del som indikerar det anser jag, men jag har inte hittat någon som dragit samma slutsats så då antar jag att jag är ensam om den teorin.
2. Att jag drar upp "Control" är inte så märkligt, "Awaydays" har nämligen väldigt många Joy Division-låtar i sitt soundtrack.
3. Vid endast ett tillfälle är vi inne på en fotbollsstadion. Resten av "matcherna" framstår som det enbart handlar om huliganbiten där The Pack drar iväg på bortamatcher bara för att slåss och inte se på fotbollen.
2. Att jag drar upp "Control" är inte så märkligt, "Awaydays" har nämligen väldigt många Joy Division-låtar i sitt soundtrack.
3. Vid endast ett tillfälle är vi inne på en fotbollsstadion. Resten av "matcherna" framstår som det enbart handlar om huliganbiten där The Pack drar iväg på bortamatcher bara för att slåss och inte se på fotbollen.
ANDERS JAKOBSON (2011-05-13)