En annan tyst skräckis
The Silence
Genre: SkräckFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2019
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.35:1
Emellanåt råkar vi ut för scenarion där två tämligen likartade filmer kommer ungefär samtidigt. 1998 kunde man med bara några månaders mellanrum se två "asteroroider/kometer är på väg mot jorden och måste stoppas innan de slår ned"-filmer när "Deep Impact" och "Armageddon" släpptes. Åtta år senare fanns det tydligen utrymme för två filmer om Truman Capote ganska tätt inpå varandra ("Capote" och "Capote - En iskall mordgåta"). Det finns många fler exempel.
Med det sagt är "The Silence" mest besläktad med förra årets stora skräcksuccé "A Quiet Place". Båda filmerna handlar om monster med extremt utvecklad hörsel som attackerar med obegriplig blodtörst allt som ger ljud ifrån sig. Centralt i filmen finns en familj där tonårsdottern är döv. Det är ju rätt skapliga likheter, men det är förstås inte så enkelt att "The Silence" sneglat på "A Quiet Place" och snott idéer. Nej, filmen är baserad på en roman som kom för några år sedan och filmproduktionen inleddes innan "A Quiet Place" hade haft premiär. Så går det ibland.
Trist nog är "The Silence" en inte helt lyckad film. Den har en del stora pluspoäng med framför allt några aktade namn i de största rollerna (Stanley Tucci och Miranda Otto) och lite Hitchcock-vibbar (de monstertäckta elledningarna som syns på filmaffischen doftar ju "Fåglarna" lång väg), men på minuskontot hamnar en story som det känns som man har sett flera gånger tidigare och dessvärre även filmens monster. De är något slags varelser som hållits dolda i en innesluten grotta i evigheters tider (men ändå lyckats leva och föröka sig) som tar sig ut i världen. Fladdermusliknande och blinda, men hungriga och så pass farliga att hela världen lamslås på vad som känns som nolltid. Tidsaspekten i filmen är också ett minus. Min känsla är att det handlar om några få dagar, men samhällets kollaps och förfall vittnar om en längre tidsperiod. Jäkligt otydligt!
Vår familj består av pappa Hugh (Tucci), mamma Kelly (Otto), mormor Lynn (Kate Trotter), sonen Jude (Kyle Breitkopf) och tonårsdottern Ally (Kiernan Shipka). Hjältegänget kompletteras av Hughs kompis Glenn (John Corbett). Ally har förlorat hörseln i en bilolycka några år tidigare och resten av familjen har lärt sig att göra sig förstådda med teckenspråk, vilket förstås är en fördel när de i resten av filmen måste vara tysta som möss.
Katastrofen kommer smygande. Något sker lavinartat i världen och så länge det finns några nyhetsrapporteringar lyckas familjen lista ut ungefär vad som pågår och vad som är förutsättningarna för att kunna överleva. Därför tar de sig bort från städernas larm och söker tystnaden där den finns. Dessvärre finns det varelser överallt och de förökar sig blixtsnabbt. Det ska även visa sig att i denna postapokalyptiska värld finns människor med onda avsikter, så det är inte enbart fladdermössvarelserna som hotar existensen.
Det här är ju ett ganska vanligt upplägg inom zombiegenren som är draget till sin absoluta spets i framför allt "The Walking Dead" och när den 90 minuter långa filmen börja lida mot sitt slut funderar jag på om det ett pilotavsnitt jag sett eller en film. Det är med andra ord ett upplägg som är så pass väl inkört att jag inte riktigt känner att det är slut även om det är det.
Jag vill dock absolut inte ha något mer. "The Silence" lyckas enbart engagera mig som tittare under ett par få ögonblick. I övrigt känns filmen trist och gjord, och det är fullt möjligt att jag hade känt något helt annat utan "A Quiet Place" i bagaget. Filmerna är egentligen inte speciellt lika, men de har onekligen vissa beröringspunkter. Den största olikheten är dock att "A Quiet Place" kändes fräsch och nyskapande medan "The Silence" inte gör det.
Med det sagt är "The Silence" mest besläktad med förra årets stora skräcksuccé "A Quiet Place". Båda filmerna handlar om monster med extremt utvecklad hörsel som attackerar med obegriplig blodtörst allt som ger ljud ifrån sig. Centralt i filmen finns en familj där tonårsdottern är döv. Det är ju rätt skapliga likheter, men det är förstås inte så enkelt att "The Silence" sneglat på "A Quiet Place" och snott idéer. Nej, filmen är baserad på en roman som kom för några år sedan och filmproduktionen inleddes innan "A Quiet Place" hade haft premiär. Så går det ibland.
Trist nog är "The Silence" en inte helt lyckad film. Den har en del stora pluspoäng med framför allt några aktade namn i de största rollerna (Stanley Tucci och Miranda Otto) och lite Hitchcock-vibbar (de monstertäckta elledningarna som syns på filmaffischen doftar ju "Fåglarna" lång väg), men på minuskontot hamnar en story som det känns som man har sett flera gånger tidigare och dessvärre även filmens monster. De är något slags varelser som hållits dolda i en innesluten grotta i evigheters tider (men ändå lyckats leva och föröka sig) som tar sig ut i världen. Fladdermusliknande och blinda, men hungriga och så pass farliga att hela världen lamslås på vad som känns som nolltid. Tidsaspekten i filmen är också ett minus. Min känsla är att det handlar om några få dagar, men samhällets kollaps och förfall vittnar om en längre tidsperiod. Jäkligt otydligt!
Vår familj består av pappa Hugh (Tucci), mamma Kelly (Otto), mormor Lynn (Kate Trotter), sonen Jude (Kyle Breitkopf) och tonårsdottern Ally (Kiernan Shipka). Hjältegänget kompletteras av Hughs kompis Glenn (John Corbett). Ally har förlorat hörseln i en bilolycka några år tidigare och resten av familjen har lärt sig att göra sig förstådda med teckenspråk, vilket förstås är en fördel när de i resten av filmen måste vara tysta som möss.
Katastrofen kommer smygande. Något sker lavinartat i världen och så länge det finns några nyhetsrapporteringar lyckas familjen lista ut ungefär vad som pågår och vad som är förutsättningarna för att kunna överleva. Därför tar de sig bort från städernas larm och söker tystnaden där den finns. Dessvärre finns det varelser överallt och de förökar sig blixtsnabbt. Det ska även visa sig att i denna postapokalyptiska värld finns människor med onda avsikter, så det är inte enbart fladdermössvarelserna som hotar existensen.
Det här är ju ett ganska vanligt upplägg inom zombiegenren som är draget till sin absoluta spets i framför allt "The Walking Dead" och när den 90 minuter långa filmen börja lida mot sitt slut funderar jag på om det ett pilotavsnitt jag sett eller en film. Det är med andra ord ett upplägg som är så pass väl inkört att jag inte riktigt känner att det är slut även om det är det.
Jag vill dock absolut inte ha något mer. "The Silence" lyckas enbart engagera mig som tittare under ett par få ögonblick. I övrigt känns filmen trist och gjord, och det är fullt möjligt att jag hade känt något helt annat utan "A Quiet Place" i bagaget. Filmerna är egentligen inte speciellt lika, men de har onekligen vissa beröringspunkter. Den största olikheten är dock att "A Quiet Place" kändes fräsch och nyskapande medan "The Silence" inte gör det.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Även om jag tycker att varelserna i filmen känns lite fåniga så måste jag ändå säga att specialeffekterna är bra.
2. Bokförlagan är skriven av Tim Lebbon. En tidigare filmatisering på en novell av Lebbon är "Pay the Ghost", som likt denna film inte heller var speciellt upphetsande.
3. Manuset är skrivet av brödraparet Carey och Shane Van Dyke vars övriga produktion består av filmer som i de flesta fall ligger en bra bit under snittbetyget 5.0 på IMDb med enbart "Chernobyl Diaries" som undantag. För regin står John R. Leonetti vars huvudsakliga karriär är som filmfotograf men som på senare tid blivit regissör med "Annabelle" som största titel.
2. Bokförlagan är skriven av Tim Lebbon. En tidigare filmatisering på en novell av Lebbon är "Pay the Ghost", som likt denna film inte heller var speciellt upphetsande.
3. Manuset är skrivet av brödraparet Carey och Shane Van Dyke vars övriga produktion består av filmer som i de flesta fall ligger en bra bit under snittbetyget 5.0 på IMDb med enbart "Chernobyl Diaries" som undantag. För regin står John R. Leonetti vars huvudsakliga karriär är som filmfotograf men som på senare tid blivit regissör med "Annabelle" som största titel.
ANDERS JAKOBSON (2019-04-17)