Tyst! Jag blir bortförd av utomjordingar!
No One Will Save You
Genre: Science fictionFormat: Streamat
Bolag: Disney+, 2023
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.40:1
Trogna läsare av DVDKritik.se vet att jag är förtjust i alien invasion-filmer och "No One Will Save You" är i alla fall bitvis en riktigt, riktigt bra sådan. Den har även ett udda inslag och det är filmen knappt har någon dialog alls. Det beror till viss del på att filmens huvudperson är en enstöring som inte riktigt valt det själv. Initialt får vi inga direkta förklaringar till varför den unga Brynn (Kaitlyn Dever) är totalt utfryst av det samhälle hon bor i. När hon väl träffar andra människor ler hon sitt bästa leende och vinkar men får bara flyende blickar tillbaka. Brevbäraren respekterar inte hennes inkommande paket utan slänger dem som basketbollar.
Successivt målas en bild upp av en kvinna som ett tiotal år tidigare begått ett misstag som permanent satt henne i den så kallade frysboxen. Brynn verkar acceptera sitt öde. Hon driver en egen verksamhet hemifrån och klarar sig helt klart ensam. Men vad händer om hon faktiskt utsätts för fara? Vem ska rädda henne då?
Och faran kommer från rymden. En natt vaknar Brynn av vad hon tror är något djur som rotar runt bland soptunnorna. Men snart anar hon att något helt annat är utanför och inne i hennes hem. En varelse som kluckar och knorrar och som till syvende och sist visar sig vara en utomjording med ett för tittaren välbekant utseende. Den är nämligen designad efter hur folk på 50-talet som påstått sig blivit bortförda beskrivit dem.
Den här biten av filmen är helt klart bäst. I bristen på dialog använder Kaitlyn Dever andning, blickar och kroppspråket för att på ett perfekt sätt gestalta först hennes lite udda personlighet och sedan rädslan och oron av den ovälkomna - och utomjordiska - gästen. Alienbiten av det hela är också suggestiv och kuslig och jag får associationsvibbar till både "The X-Files" och den i mitt tycke grovt underskattade "Signs". Jag gillar ljudet som utomjordingarna gör. Det låter inte som något från vår jord och det är ju förstås meningen med det hela. Mycket lyckat. Jag gillar även hur de styr både fysik och teknik med hjälp av olika gester och vibrationer. Mycket lyckat även det. Och jag gillar även att utomjordingarna fått en oerhört generisk design. Ett genidrag eftersom det adderar ett absurt lager där man inte riktigt vet om det är en rolig eller otäck film man ser. Även det mycket lyckat.
Sen blir filmen lite knepigare. Brynns kamp för överlevnad blir allt mer intensiv och komplicerad och avsaknaden av vägledande dialog känns. Som tittare får man dra sina egna slutsatser när det blir som allt mest rörigt och framför allt när vi landar i filmens upplösning. Men den inledande tredjedelen eller hälften gör att jag ändå bär med mig väldigt positiva känslor när filmen gått i mål. En liten pärla värd att upptäcka.
Successivt målas en bild upp av en kvinna som ett tiotal år tidigare begått ett misstag som permanent satt henne i den så kallade frysboxen. Brynn verkar acceptera sitt öde. Hon driver en egen verksamhet hemifrån och klarar sig helt klart ensam. Men vad händer om hon faktiskt utsätts för fara? Vem ska rädda henne då?
Och faran kommer från rymden. En natt vaknar Brynn av vad hon tror är något djur som rotar runt bland soptunnorna. Men snart anar hon att något helt annat är utanför och inne i hennes hem. En varelse som kluckar och knorrar och som till syvende och sist visar sig vara en utomjording med ett för tittaren välbekant utseende. Den är nämligen designad efter hur folk på 50-talet som påstått sig blivit bortförda beskrivit dem.
Den här biten av filmen är helt klart bäst. I bristen på dialog använder Kaitlyn Dever andning, blickar och kroppspråket för att på ett perfekt sätt gestalta först hennes lite udda personlighet och sedan rädslan och oron av den ovälkomna - och utomjordiska - gästen. Alienbiten av det hela är också suggestiv och kuslig och jag får associationsvibbar till både "The X-Files" och den i mitt tycke grovt underskattade "Signs". Jag gillar ljudet som utomjordingarna gör. Det låter inte som något från vår jord och det är ju förstås meningen med det hela. Mycket lyckat. Jag gillar även hur de styr både fysik och teknik med hjälp av olika gester och vibrationer. Mycket lyckat även det. Och jag gillar även att utomjordingarna fått en oerhört generisk design. Ett genidrag eftersom det adderar ett absurt lager där man inte riktigt vet om det är en rolig eller otäck film man ser. Även det mycket lyckat.
Sen blir filmen lite knepigare. Brynns kamp för överlevnad blir allt mer intensiv och komplicerad och avsaknaden av vägledande dialog känns. Som tittare får man dra sina egna slutsatser när det blir som allt mest rörigt och framför allt när vi landar i filmens upplösning. Men den inledande tredjedelen eller hälften gör att jag ändå bär med mig väldigt positiva känslor när filmen gått i mål. En liten pärla värd att upptäcka.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är skriven och regisserad av Brian Duffield som tidigare bland annat skrivit den udda och underhållande "Love and Monsters".
2. Speltiden på filmen är behagliga 93 minuter som dock innehåller väldigt mycket.
3. Först efter en hel timme kommer den första biten av dialog.
2. Speltiden på filmen är behagliga 93 minuter som dock innehåller väldigt mycket.
3. Först efter en hel timme kommer den första biten av dialog.
ANDERS JAKOBSON (2023-09-27)