Tillbaka till första träffen
When we first met
Genre: Romantisk komediFormat: Streamat
Bolag: Netflix, 2018
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Pojke möter flicka, men så träffar flicka annan pojke och första pojken lämnas olyckligt kär. Ungefär så inleds den romantiska komedin "When we first met". På ett Halloween-party tre år tidigare träffas Noah (Adam Devine) och Avery (Alexandra Daddario) av en slump och det klickar mellan dem. De har en kul stund på festen och fortsätter sedan att lära känna varandra på den jazzklubb där Noah jobbar. Efter ett stopp i fotoautomaten på klubben avslutar de natten hemma hos henne och alla bitar faller på plats...
Men tre år och en dag senare är det inte Noah hon förlovar sig med utan Ethan (Robbie Amell) som hon träffade dagen efter och blev blixtförälskad i. Sedan dess har Noah fått nöja sig med att vara killkompisen vid sidan av samtidigt som han själv varit olyckligt kär i Avery. Förlovningsfesten blir droppen som får bägaren att rinna över och Noah super till. Ordentligt. Averys bästa kompis Carrie (Shelley Hennig) skjutsar honom till jazzklubben där han hamnar i samma fotoautomat som för tre år sedan och på fyllan önskar han att han kunde gå tillbaka och bli den man Avery hade velat ha.
Lustigt nog sker just det. När Noah vaknar upp är det Halloween tre år tidigare igen och han har möjlighet att träffa Avery för första gången igen, den här gången med allt han vet om henne. Dock ska det visa sig att det inte är fördel att veta för mycket och när Noah vaknar upp nästa gång är det åter igen nutid men allt är om möjligt ännu sämre. Tillbaka till fotoautomaten för en ny resa bakåt i tiden och ett nytt försök, men hur han än gör faller inte bitarna på plats.
Filmen har beskrivits som en korsning av "(500) Days of Summer" och "Måndag hela veckan", och speciellt den senare är det lätt att tänka på, framför allt under Noahs "första varv" där han använder allt han vet om Avery för att vinna hennes gunst. Det känns ju verkligen igen från Bill Murray-klassikern.
"When we first met" är lite ojämn. Det inledande mötet mellan Noah och Avery är charmigt och sött, men ger ett ganska ooriginellt intryck. När det sen visar sig att det är inte så enkelt blir det mer originellt men mindre charmigt och faktiskt inte överdrivet kul. Det spretar lite och Adam Devine spelar ungefär som så han brukar göra. Lite överdrivet och brett. Men trots att hans karaktärs ologiska val i kampen för att hitta rätt blir filmen ändå lite småtrevlig, speciellt som det finns en kul twist inför finalen. Men någon romcom-klassiker blir det inte.
Men tre år och en dag senare är det inte Noah hon förlovar sig med utan Ethan (Robbie Amell) som hon träffade dagen efter och blev blixtförälskad i. Sedan dess har Noah fått nöja sig med att vara killkompisen vid sidan av samtidigt som han själv varit olyckligt kär i Avery. Förlovningsfesten blir droppen som får bägaren att rinna över och Noah super till. Ordentligt. Averys bästa kompis Carrie (Shelley Hennig) skjutsar honom till jazzklubben där han hamnar i samma fotoautomat som för tre år sedan och på fyllan önskar han att han kunde gå tillbaka och bli den man Avery hade velat ha.
Lustigt nog sker just det. När Noah vaknar upp är det Halloween tre år tidigare igen och han har möjlighet att träffa Avery för första gången igen, den här gången med allt han vet om henne. Dock ska det visa sig att det inte är fördel att veta för mycket och när Noah vaknar upp nästa gång är det åter igen nutid men allt är om möjligt ännu sämre. Tillbaka till fotoautomaten för en ny resa bakåt i tiden och ett nytt försök, men hur han än gör faller inte bitarna på plats.
Filmen har beskrivits som en korsning av "(500) Days of Summer" och "Måndag hela veckan", och speciellt den senare är det lätt att tänka på, framför allt under Noahs "första varv" där han använder allt han vet om Avery för att vinna hennes gunst. Det känns ju verkligen igen från Bill Murray-klassikern.
"When we first met" är lite ojämn. Det inledande mötet mellan Noah och Avery är charmigt och sött, men ger ett ganska ooriginellt intryck. När det sen visar sig att det är inte så enkelt blir det mer originellt men mindre charmigt och faktiskt inte överdrivet kul. Det spretar lite och Adam Devine spelar ungefär som så han brukar göra. Lite överdrivet och brett. Men trots att hans karaktärs ologiska val i kampen för att hitta rätt blir filmen ändå lite småtrevlig, speciellt som det finns en kul twist inför finalen. Men någon romcom-klassiker blir det inte.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Huey Lewis & The News hit "Back in time", från soundtracket till "Tillbaka till framtiden" används i filmen i en ganska rolig scen.
2. Manuset är skrivet av John Whittington som tidigare varit involverad i "The Lego Batman Movie" och "The Lego Ninjago Movie".
3. Filmen är inspelad i New Orleans.
2. Manuset är skrivet av John Whittington som tidigare varit involverad i "The Lego Batman Movie" och "The Lego Ninjago Movie".
3. Filmen är inspelad i New Orleans.
ANDERS JAKOBSON (2018-03-05)