Hans-Åke Liljas blogg
lilja och hulkenPostad: 2010-04-03 15:04:27
När jag ringer för att göra min intervju med Hulk Hogan kommer jag först till en assistent till hans publicist Elizabeth Rosenthal. Han i sin tur kopplar mig vidare till Elizabeth som i sin tur sen kopplar mig vidare till självaste Hulk Hogan och plötsligt hör jag ”Hey Hans, how are you today?” i andra änden av luren. Hulk Hogan låter precis som jag förväntat mig och som man är van att höra honom på TV. Han är dessutom otroligt ödmjuk och tackar inledningsvis för att jag vill intervjua honom. Det är ödmjukhet det.
Vi inleder med att tala om hans biografi som kom i slutet av förra året, ”My life outside the ring” där han berättar om sin uppväxt och sitt liv. Naturligtvis går det inte att skriva en bok om Hulk Hogan utan att blanda in brottningen men äventyren i ringen hålls till ett minimum och det är nu mannen Hulk Hogan vi får höra berättas om. Boken är väldigt öppen och den släpper verkligen in läsaren i Hogans liv. Jag frågade honom om det inte var svårt att skriva en så öppen och utlämnande bok.
Hogan konstaterar att detta är vad som hände. Och visst, det var en jobbig bok att skriva men som han ser det så har han fått en ny chans, en ny chans på livet och den här gången utan en massa negativitet. Speciellt svårt var det att skriva om äktenskapet med Linda som varade i 23 år. Hogan trodde det skulle vara för evigt och fick en chock när det visade sig vilken typ av människa hans fru blivit. Hon drogs till mycket yngre män och inledde en helt annan livsstil än Hogan ville leva, som även inkluderade alldeles för mycket alkohol.
Hogan skriver också mycket om sin son Nicks olycka där en han och en kompis kvaddade med Nicks bil. Nick körde och klarade sig hyfsat bra medan kompisen skadades allvarligt och idag kräver vård dygnet runt. Nick dömdes till åtta månaders fängelse och detta efter att domaren sagt rakt ut i rättssalen att han skulle få ett hårdare straff på grund av vem han var.
Hogan försöker dock lägga detta bakom sig och gå vidare. Han har fått en andra chans och den tänker han ta vara på. Men innan jag släpper allt negativt i boken känner jag att jag måste ta upp en sak till, ett avsnitt i boken som känns väldigt gripande och där Hogan berättar om när han nästan begick självmord. Han satt i en stol, i badrummet i sitt hus och hade inte hans kollega från ”American Gladiator”, Laila Ali, ringt hade han förmodligen inte levt idag. Hogan skrattar lite och säger att det är lustigt att jag tar upp just den händelsen då han just i detta ögonblick sitter i exakt samma stol och pratar med mig. Han trodde då att han aldrig mer skulle klara av att vistas i huset, men idag kan han det och det är ytterligare ett bevis på hur mycket bättre hans liv är idag än för några år sedan.
Hogans bok avslutas på ett väldigt positivt sätt med undantaget att han fortfarande tillbringar väldigt mycket tid med att prata med advokater och jag kan inte låta bli att fråga om detta nu ändrats och återigen påpekar han en tillfällighet. Just idag, efter att vi pratat färdigt, ska han försöka få ett lån som om det går bra löser alla hans problem. Får han inte lånet måste han kanske sälja sitt hus, det sista han äger, för att lösa skilsmässan med sin fru. Men trots att han riskerar att bli av med det sista han äger så kan han ändå le åt situationen. Han befinner sig nu vid en punkt i livet där han insett att materiella ting inte är vägen till lycka. Det finns så mycket mer. Hogan menar att många säkert skulle vara förkrossade i en situation som den han befinner sig i medan han nu har lärt sig att ha större tilltro till det han inte vet något om det vill säga framtiden och hans eget öde.
Jag påpekar för honom att jag när jag läste boken tyckte mig se just denna förändring hos honom och han berättar då att han äntligen insett att ingen bryr sig om vad han har och om man skulle möta honom på gatan så är det man ser då det enda man egentligen vet om honom, och det är också det enda som egentligen spelar någon roll. Och nu när han insett detta kan han också konstatera att det efter 23 år i ett äktenskap, som till stor del gick ut på att göra Linda lycklig, är det skönt att få vara sig själv igen och gå sin egen väg.
Denna egna väg inkluderar naturligtvis också brottningen och nu är det TNA som gäller för Hulk Hogan. Av förklarliga skäl kan han inte brottas i samma omfattning som han gjort tidigare. Åldern, han är 57, och alla skador börjar göra sig påminda och Hogan säger själv lite skämtsamt att han är TNA:s svar på Vince McMahon. Precis som Vince leder det konkurrerande förbundet WWE så leder Hogan TNA. Men som han själv säger, ibland måste han in i ringen och slå ner någon för att göra alla Hulkomaniacs nöjda.
TNA är också det som tar upp Hogans tid numera. Det funkar lite som terapi efter allt han gått igenom. Han insåg att han var tvungen att fokusera på något och brottningen är det han älskar och det han kan så valet var egentligen inte så svårt. Han fick ett erbjudande från Vince McMahon om att komma tillbaka till WWE, men bestämde sig för att istället satsa på TNA. Jag påpekar att det känns en hel del som när han gick till WCW och fick dem att faktiskt bli större än WWF (som WWE hette på den tiden) under en period och han håller med. ”It’s like history repeating itself” säger han och hoppas i och med det att återigen knäcka Vince och hans WWE
Hogan blir förvånad när jag berättar att TNA inte visas här i Sverige, men kanske blir det kanske ändring på det om TNA blir så stora som Hogan hoppas på. Med det är de 10 minuterna jag fick med världens största wrestlerare över, men innan vi lägger på tackar han återigen för att han fick göra intervjun. Själv kan jag bara konstatera att av de personer jag intervjuat så är Hulk Hogan helt klart den som känns mest spontan och öppen. Så tack själv, Hulk Hogan, det var en ära att få prata med dig.
Hans-Åke Lilja 2010-03-26.
---
För den som vill se mer av Hulk Hogan rekommenderar jag "Hulk Hogan’s unreleased collector’s series"
Vi inleder med att tala om hans biografi som kom i slutet av förra året, ”My life outside the ring” där han berättar om sin uppväxt och sitt liv. Naturligtvis går det inte att skriva en bok om Hulk Hogan utan att blanda in brottningen men äventyren i ringen hålls till ett minimum och det är nu mannen Hulk Hogan vi får höra berättas om. Boken är väldigt öppen och den släpper verkligen in läsaren i Hogans liv. Jag frågade honom om det inte var svårt att skriva en så öppen och utlämnande bok. Hogan konstaterar att detta är vad som hände. Och visst, det var en jobbig bok att skriva men som han ser det så har han fått en ny chans, en ny chans på livet och den här gången utan en massa negativitet. Speciellt svårt var det att skriva om äktenskapet med Linda som varade i 23 år. Hogan trodde det skulle vara för evigt och fick en chock när det visade sig vilken typ av människa hans fru blivit. Hon drogs till mycket yngre män och inledde en helt annan livsstil än Hogan ville leva, som även inkluderade alldeles för mycket alkohol.
Hogan skriver också mycket om sin son Nicks olycka där en han och en kompis kvaddade med Nicks bil. Nick körde och klarade sig hyfsat bra medan kompisen skadades allvarligt och idag kräver vård dygnet runt. Nick dömdes till åtta månaders fängelse och detta efter att domaren sagt rakt ut i rättssalen att han skulle få ett hårdare straff på grund av vem han var.
Hogan försöker dock lägga detta bakom sig och gå vidare. Han har fått en andra chans och den tänker han ta vara på. Men innan jag släpper allt negativt i boken känner jag att jag måste ta upp en sak till, ett avsnitt i boken som känns väldigt gripande och där Hogan berättar om när han nästan begick självmord. Han satt i en stol, i badrummet i sitt hus och hade inte hans kollega från ”American Gladiator”, Laila Ali, ringt hade han förmodligen inte levt idag. Hogan skrattar lite och säger att det är lustigt att jag tar upp just den händelsen då han just i detta ögonblick sitter i exakt samma stol och pratar med mig. Han trodde då att han aldrig mer skulle klara av att vistas i huset, men idag kan han det och det är ytterligare ett bevis på hur mycket bättre hans liv är idag än för några år sedan.
Hogans bok avslutas på ett väldigt positivt sätt med undantaget att han fortfarande tillbringar väldigt mycket tid med att prata med advokater och jag kan inte låta bli att fråga om detta nu ändrats och återigen påpekar han en tillfällighet. Just idag, efter att vi pratat färdigt, ska han försöka få ett lån som om det går bra löser alla hans problem. Får han inte lånet måste han kanske sälja sitt hus, det sista han äger, för att lösa skilsmässan med sin fru. Men trots att han riskerar att bli av med det sista han äger så kan han ändå le åt situationen. Han befinner sig nu vid en punkt i livet där han insett att materiella ting inte är vägen till lycka. Det finns så mycket mer. Hogan menar att många säkert skulle vara förkrossade i en situation som den han befinner sig i medan han nu har lärt sig att ha större tilltro till det han inte vet något om det vill säga framtiden och hans eget öde.
Jag påpekar för honom att jag när jag läste boken tyckte mig se just denna förändring hos honom och han berättar då att han äntligen insett att ingen bryr sig om vad han har och om man skulle möta honom på gatan så är det man ser då det enda man egentligen vet om honom, och det är också det enda som egentligen spelar någon roll. Och nu när han insett detta kan han också konstatera att det efter 23 år i ett äktenskap, som till stor del gick ut på att göra Linda lycklig, är det skönt att få vara sig själv igen och gå sin egen väg.
Denna egna väg inkluderar naturligtvis också brottningen och nu är det TNA som gäller för Hulk Hogan. Av förklarliga skäl kan han inte brottas i samma omfattning som han gjort tidigare. Åldern, han är 57, och alla skador börjar göra sig påminda och Hogan säger själv lite skämtsamt att han är TNA:s svar på Vince McMahon. Precis som Vince leder det konkurrerande förbundet WWE så leder Hogan TNA. Men som han själv säger, ibland måste han in i ringen och slå ner någon för att göra alla Hulkomaniacs nöjda.
TNA är också det som tar upp Hogans tid numera. Det funkar lite som terapi efter allt han gått igenom. Han insåg att han var tvungen att fokusera på något och brottningen är det han älskar och det han kan så valet var egentligen inte så svårt. Han fick ett erbjudande från Vince McMahon om att komma tillbaka till WWE, men bestämde sig för att istället satsa på TNA. Jag påpekar att det känns en hel del som när han gick till WCW och fick dem att faktiskt bli större än WWF (som WWE hette på den tiden) under en period och han håller med. ”It’s like history repeating itself” säger han och hoppas i och med det att återigen knäcka Vince och hans WWE
Hogan blir förvånad när jag berättar att TNA inte visas här i Sverige, men kanske blir det kanske ändring på det om TNA blir så stora som Hogan hoppas på. Med det är de 10 minuterna jag fick med världens största wrestlerare över, men innan vi lägger på tackar han återigen för att han fick göra intervjun. Själv kan jag bara konstatera att av de personer jag intervjuat så är Hulk Hogan helt klart den som känns mest spontan och öppen. Så tack själv, Hulk Hogan, det var en ära att få prata med dig.
Hans-Åke Lilja 2010-03-26.
---
För den som vill se mer av Hulk Hogan rekommenderar jag "Hulk Hogan’s unreleased collector’s series"
hans-Åke lilja
Föregående inlägg:
Tredje gången gillt
Tredje gången gillt
Nästa inlägg:
Mer Johan Falk
Mer Johan Falk
