Bokslut för Bridget Jones
FILMENDet är ändå något sympatiskt fint när en filmserie beslutar sig för att sätta punkt. Att dörren inte lämnas på glänt för ytterligare en film och fem-tio år. Nu är tetralogin om Bridget Jones (Renée Zellweger) kanske inte en svit som kräver att avslutas på ett snyggt sätt genom att knyta ihop olika trådar och så vidare, men det är ändå en filmserie som tuffat på i nästan 25 år och skapat sin egen lilla mytologi och värld av återkommande karaktärer, historier och interna skämt.
Trots en ganska trög start på den fjärde filmen där det nästan är pinsamt långt mellan skratten så tycker jag ändå att "Bridget Jones: Mad About the Boy" tar sig och landar i ett bokslut för både karaktärer och sviten som känns bra på alla sätt och vis.
Det har gått kanske tio år sedan förra nedslaget i Bridgets liv. Hon har blivit tvåbarnsmamma till Billy (Casper Knopf) och Mabel (Mila Jankovic) men även änka då Mark D'Arcy (Colin Firth) omkommit utomlands. Just när filmen börjar är det fyraårsdagen och Bridget ska minnas honom bland deras gemensamma vänner. Den fortfarande sladdriga men ändå närvarande Daniel Cleaver (Hugh Grant) får vara barnvakt. Men det är tuffa tider för Bridget. Barnen saknar sin pappa. Hon saknar sin man. Livet är kaos med stök och ljud och ingen egentid.
Hennes kompisar tycker att det är dags för henne att gå vidare. Börja dejta, börja ligga, börja jobba igen. Så hon återgår till jobbet som tv-producent hos kompisen Miranda (Sarah Solemani) som ser till att hon hamnar på Tinder. Men det är i den riktiga världen hon först träffar Roxster (Leo Woodall) när hon fastnat i ett träd. Han är ung och snygg och får livet att vända, men när kärleken sedan sviker är det hos barnens lärare Mr. Walliker (Chiwetel Ejiofor) som tryggheten finns.
Det blir en cirkelslutning där Roxster representerar passionen och Mr. Walliker tryggheten, ungefär som med Daniel och Mark när allting en gång började.
"Bridget Jones: Mad About the Boy" är kanske inte lika lustig som de tidigare filmerna, men det är onekligen en romantisk komedi som levererar det den ska till slut. Som jag antydde är inledningen trög och näst intill panikskapande, men det vänder när livet vänder för Bridget. Och det är ändå ett snyggt slut med passningar både till det förflutna och till saker som bara finns i just den här filmen. Till och med något som fick mig att bli lite lätt tårögd, men det blir lätt så när det handlar om saknad och sorg.
Trots en ganska trög start på den fjärde filmen där det nästan är pinsamt långt mellan skratten så tycker jag ändå att "Bridget Jones: Mad About the Boy" tar sig och landar i ett bokslut för både karaktärer och sviten som känns bra på alla sätt och vis.
Det har gått kanske tio år sedan förra nedslaget i Bridgets liv. Hon har blivit tvåbarnsmamma till Billy (Casper Knopf) och Mabel (Mila Jankovic) men även änka då Mark D'Arcy (Colin Firth) omkommit utomlands. Just när filmen börjar är det fyraårsdagen och Bridget ska minnas honom bland deras gemensamma vänner. Den fortfarande sladdriga men ändå närvarande Daniel Cleaver (Hugh Grant) får vara barnvakt. Men det är tuffa tider för Bridget. Barnen saknar sin pappa. Hon saknar sin man. Livet är kaos med stök och ljud och ingen egentid.
Hennes kompisar tycker att det är dags för henne att gå vidare. Börja dejta, börja ligga, börja jobba igen. Så hon återgår till jobbet som tv-producent hos kompisen Miranda (Sarah Solemani) som ser till att hon hamnar på Tinder. Men det är i den riktiga världen hon först träffar Roxster (Leo Woodall) när hon fastnat i ett träd. Han är ung och snygg och får livet att vända, men när kärleken sedan sviker är det hos barnens lärare Mr. Walliker (Chiwetel Ejiofor) som tryggheten finns.
Det blir en cirkelslutning där Roxster representerar passionen och Mr. Walliker tryggheten, ungefär som med Daniel och Mark när allting en gång började.
"Bridget Jones: Mad About the Boy" är kanske inte lika lustig som de tidigare filmerna, men det är onekligen en romantisk komedi som levererar det den ska till slut. Som jag antydde är inledningen trög och näst intill panikskapande, men det vänder när livet vänder för Bridget. Och det är ändå ett snyggt slut med passningar både till det förflutna och till saker som bara finns i just den här filmen. Till och med något som fick mig att bli lite lätt tårögd, men det blir lätt så när det handlar om saknad och sorg.
EXTRAMATERIALET
Några få borttagna scener, där en är en ganska omfattande scen, ligger med utöver tre bakomfilmer som handlar om att göra ytterligare en film om Bridget Jones, att göra just den här filmen och om männen i den. Lite småputtrigt lagom extramaterial som tar en dryg kvart att titta på.
TRE SAKER
1. I min recension av "Bridget Jones’s Baby" nämnde jag två klassiska inslag från den första filmen - den stickade rentröjan och tanttrosorna - och båda är med här.
2. Det är även den genomskinliga blusen från första filmen och rocken som Bridget har på sig i den absolut första scenen. Bokslut som sagt.
3. Extramaterialet har frikostigt med klipp från de tidigare filmerna vilket gör att man enkelt ser hur filmskaparana medvetet återanvänt platser, bildvinklar och andra detaljer som gör att filmerna verkligen knyts ihop. Snyggt!
2. Det är även den genomskinliga blusen från första filmen och rocken som Bridget har på sig i den absolut första scenen. Bokslut som sagt.
3. Extramaterialet har frikostigt med klipp från de tidigare filmerna vilket gör att man enkelt ser hur filmskaparana medvetet återanvänt platser, bildvinklar och andra detaljer som gör att filmerna verkligen knyts ihop. Snyggt!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
