Sagan om annat än ringen
FILMENFörutsättningarna för att jag ska tycka om "Sagan om ringen: Striden vid Rohan" är på förhand väldigt låga. Dels handlar det om en anime, vilket är en animerad filmstil jag aldrig fattat tycka för och har svårt att se storheten i. Dels handlar filmen om det som jag tyckte var absolut tråkigast i "Sagan om ringen"-trilogin, nämligen ryttarfolket Rohirrim i Rohan. Två komponenter som gör "Striden vid Rohan" allt annat än intressant. Sen är det alltid lite knepigt - och då är jag absolut ingen Tolkien-purist - när en story uppkommit ur några meningar i appendixet till trilogin. Det känns snudd på fanfiction.
När jag sen börjar titta blir mina misstankar besannade. Jag gillar egentligen ingenting med filmen. Utseendemässigt har den nästan fotorealistiska miljöer och bakgrunder men tämligen platta karaktärer med det där typiska animeutseendet som känns slarvigt animerade så att när de till exempel går över klippiga berg så finns det inget samband mellan var fötterna är och marken de ska gå på. Men som med det mesta vänjer man sig hyfsat fort och sen tänker jag inte så mycket på det. Vid sidan av karaktärerna är det mycket som ändå är snyggt gjort.
Storyn kan väl sammanfattas som ett litet inbördeskrig bland Rohirrim (vilket gör att originaltiteln "War of the Rohirrim" är mycket mer passande än "Striden vid Rohan") men ganska många beståndsdelar känns lite återanvända från trilogin, allt från hur vissa karaktärer är, till vissa repliker och framför allt hur och var filmens klimax är.
Huvudpersonen i filmen är Héra (Gaia Wise), dotter till kung Helm (Brian Cox). När Dunlandherren Freca försöker framtvinga ett bröllop mellan Héra och hans son Wulf (Luke Pasqualino ) slutar det illa. För Freca, som faktiskt blir slagen till döds av Helm. Wulf blir rasande och försvinner under några år, men när han dyker upp igen är det för att hämnas sin far och ta över tronen. Helm och Héra och alla andra tvingas evakuera Edoras och försvara sig i Hornburg där titelns stora och omfattande strid äger rum.
Éowyn (Miranda Otto) fungerar som en berättare till filmen som tidsmässigt äger rum ungefär 200 år innan Bilbo hittar ringen, och Héra är tämligen lik Éowyn. Det är en ung kvinna med skinn på näsan som inte tänker dansa efter någon mans pipa. Det här är en ganska vanlig karaktär inom fantasy och äventyr - kvinnan som inte tänker gifta sig med vem som helst eller ens över huvud taget. Och det är ju helt i sin ordning, men just användandet av en sådan karaktär sätter en "det här har vi redan sett"-ton redan från första början.
Förflyttningen från Edoras till Hornburg känner vi också igen eftersom det är efter denna historias strid som Hornburg döps om till Helms klyfta. Återigen: "Det här har vi redan sett". För att blåsa liv i min irritationsbrasa ytterligare innehåller berättelsen också dessa JÄVLA örnar, Tolkiens deus ex machina som är så otroligt användbara när det verkligen krisar...
Jag är ganska tydligt negativt inställd till filmen, men det är ju även en fråga om tycke om smak. Gillar man anime och tycker att Rohan-partiet av trilogin var givande så kommer filmen att passa som en en mithrilskjorta. Det ska ju förtydligas att filmen är gjord som relaterad till Peter Jacksons filmer med allt vad det innebär. Men det ska också förtydligas att filmen snabbt gick i produktion när New Line Cinema var på väg att förlora rättigheterna till "Hobbit" och "Sagan om ringen". Vet inte om det har haft någon påverkan på val av berättelse, men för min del hade jag hellre sett något annat ur Tolkienvärlden än detta.
När jag sen börjar titta blir mina misstankar besannade. Jag gillar egentligen ingenting med filmen. Utseendemässigt har den nästan fotorealistiska miljöer och bakgrunder men tämligen platta karaktärer med det där typiska animeutseendet som känns slarvigt animerade så att när de till exempel går över klippiga berg så finns det inget samband mellan var fötterna är och marken de ska gå på. Men som med det mesta vänjer man sig hyfsat fort och sen tänker jag inte så mycket på det. Vid sidan av karaktärerna är det mycket som ändå är snyggt gjort.
Storyn kan väl sammanfattas som ett litet inbördeskrig bland Rohirrim (vilket gör att originaltiteln "War of the Rohirrim" är mycket mer passande än "Striden vid Rohan") men ganska många beståndsdelar känns lite återanvända från trilogin, allt från hur vissa karaktärer är, till vissa repliker och framför allt hur och var filmens klimax är.
Huvudpersonen i filmen är Héra (Gaia Wise), dotter till kung Helm (Brian Cox). När Dunlandherren Freca försöker framtvinga ett bröllop mellan Héra och hans son Wulf (Luke Pasqualino ) slutar det illa. För Freca, som faktiskt blir slagen till döds av Helm. Wulf blir rasande och försvinner under några år, men när han dyker upp igen är det för att hämnas sin far och ta över tronen. Helm och Héra och alla andra tvingas evakuera Edoras och försvara sig i Hornburg där titelns stora och omfattande strid äger rum.
Éowyn (Miranda Otto) fungerar som en berättare till filmen som tidsmässigt äger rum ungefär 200 år innan Bilbo hittar ringen, och Héra är tämligen lik Éowyn. Det är en ung kvinna med skinn på näsan som inte tänker dansa efter någon mans pipa. Det här är en ganska vanlig karaktär inom fantasy och äventyr - kvinnan som inte tänker gifta sig med vem som helst eller ens över huvud taget. Och det är ju helt i sin ordning, men just användandet av en sådan karaktär sätter en "det här har vi redan sett"-ton redan från första början.
Förflyttningen från Edoras till Hornburg känner vi också igen eftersom det är efter denna historias strid som Hornburg döps om till Helms klyfta. Återigen: "Det här har vi redan sett". För att blåsa liv i min irritationsbrasa ytterligare innehåller berättelsen också dessa JÄVLA örnar, Tolkiens deus ex machina som är så otroligt användbara när det verkligen krisar...
Jag är ganska tydligt negativt inställd till filmen, men det är ju även en fråga om tycke om smak. Gillar man anime och tycker att Rohan-partiet av trilogin var givande så kommer filmen att passa som en en mithrilskjorta. Det ska ju förtydligas att filmen är gjord som relaterad till Peter Jacksons filmer med allt vad det innebär. Men det ska också förtydligas att filmen snabbt gick i produktion när New Line Cinema var på väg att förlora rättigheterna till "Hobbit" och "Sagan om ringen". Vet inte om det har haft någon påverkan på val av berättelse, men för min del hade jag hellre sett något annat ur Tolkienvärlden än detta.
EXTRAMATERIALET
Tre kortare bakomfilmer berättar lite om hur filmen kom till, om Philippa Boyens och Peter Jacksons involvering och om hur anime och Tolkien kunde kombineras. Det är extramaterial som har sin funktion men som inte gräver speciellt djupt.
TRE SAKER
1. Jag stör mig som sjutton på den svenska titeln. Vad då "vid Rohan"? Rohan är ju ett land och striden handlar mycket om vem som ska leda landet. Hade inte "Striden OM Rohan" varit bättre?
2. Det är inte bara Miranda Otto från "Sagan om ringen"-trilogin som gjort comeback i denna film. Även Dominic Monaghan och Billy Boyd (Merry och Pippin) har lånat ut sina röster, denna gång till två orcher. Dessutom har arkivljud används för att få med Christopher Lee som Saruman.
3. Härnäst i den här franchisen, för det får man väl kalla det, är en spelfilm som heter "The Lord of the Rings: The Hunt for Gollum" där Andy Serkis kommer att regissera några återkommande karaktärer och en hel del nya. Spontant känns den mycket lovande. Kommer 2027 om allt går väl.
2. Det är inte bara Miranda Otto från "Sagan om ringen"-trilogin som gjort comeback i denna film. Även Dominic Monaghan och Billy Boyd (Merry och Pippin) har lånat ut sina röster, denna gång till två orcher. Dessutom har arkivljud används för att få med Christopher Lee som Saruman.
3. Härnäst i den här franchisen, för det får man väl kalla det, är en spelfilm som heter "The Lord of the Rings: The Hunt for Gollum" där Andy Serkis kommer att regissera några återkommande karaktärer och en hel del nya. Spontant känns den mycket lovande. Kommer 2027 om allt går väl.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
