Ett engagerande kliv framåt
FILMENNästan exakt två år på dagen gick det mellan premiäravsnitten i de två säsonger av "Sagan om ringen: Maktens ringar" som gjorts hittills. När man ser säsongen förstår man varför. Det är ingen serie som kan klämmas fram i en handvändning för att visas i någon sorts mer normal takt än vartannat år. Det tar uppenbarligen tid att göra en episk serie där de åtta avsnitten sprider ut sig i mer än nio timmar. Det märks speciellt i den senare delen av säsongen där det förekommer en del bataljer i samma omfattning som det Peter Jackson hade med i sina första Tolkien-filmer - vilka vid det här laget är 20-25 år gamla...
Precis som sist följer serien några få karaktärer i ett antal grupperingar där somliga är mer kopplade till de andra än vissa andra. Det betyder att om man skulle klippa ut alla scener med hobbiten Nori (Markella Kavenagh) från båda säsongerna så är det tveksamt om man ens kommer upp i en timmes speltid med karaktären totalt. Ändå känns "Sagan om ringen: Maktens ringar" som en serie som lyckas ge tillräckligt med info om varje gruppering så att balansen finns där, även om det är tydligt att fokus denna gång ligger på en viss gruppering. Och det är inte Noris, så därför kan vi börja med hennes då den i princip är helt frikopplad från resten.
Nori och hennes kompis Poppy (Megan Richards) stötte ihop med en förvirrad jätte som mer eller mindre damp ner från skyn. Denna Främling (Daniel Weyman) - som man är bra korkad om man inte vet vem det egentligen är - visade sig bära på starka krafter som han inte riktigt vet hur han ska hantera, men tillsammans med Nori och Poppy ger han sig i väg mot landet Rhûn för att hitta svar på de frågor han söker. Någon som har koll på honom är den Mörka trollkarlen (Ciarán Hinds) - som man också bör vara bra korkad om man inte vet vem det är - och han skickar ut krigare i Främlingens riktning. Det leder till att han skiljs åt från hobbitarna som i stället ansluter sig till några andra hobbitar som bor i det karga landskapet, medan Främlingen träffar en viss Tom Bombadil (Rory Kinnear) som erbjuder guidning, men inga konkreta svar på hans frågor.
En annan gruppering som också känns frikopplad utgår från Númenor och omfattar en del politiskt/kungligt krångel som jag personligen upplever som ganska ointressant i sammanhanget, men det den här sidostoryn ger är några välkända Tolkienska inslag som palantír och räddande jätteörnar samt mäktiga havsmonster. Isildur (Maxim Baldry), som är intressant i framtiden, hör även till denna gruppering även om han är på ett eget litet äventyr där han bland annat räddas ur ett spindelbo av sin häst (!). Som sagt - seriens minst intressanta spår i dagsläget.
Säsongens huvudsakliga fokus ligger kring Saurons återkomst. I en tillbakablick får vi se hur Sauron i en tidigare gestaltning (Jack Lowden) dödades av Uruk-hai-ledaren Adar (Sam Hazeldine) men levde vidare som en svart mask-vätska (!) tills han flera tusen år senare återuppstod som Halbrand (Charlie Vickers) som Galadriel (Morfydd Clark) stötte på i förra säsongen. Halbrand var delaktig i att smida de tre maktringarna som tillföll alverna innan Galadriel insåg vem han egentligen var.
Här tar Sauron ytterligare en gestaltning som Annatar, gåvornas herre och utsedd av valar. Han lyckas övertala alven och mästersmeden Celebrimbor (Charles Edwards) att fortsätta smida ringar. Först sju till dvärgkungarna och sedan nio till människorna. För att göra detta manipulerar han Celebrimbor till vansinnets gräns. Samtidigt börjar både alverna och dvärgarna se ringarnas negativa makt. De tre alvringarna, där Galadriel bär en, har visserligen räddat deras existens men Elrond (Robert Aramayo) är väldigt kritisk och i dvärgriket Khazad-dûm har kung Durin III (Peter Mullan) med ringens hjälp lokaliserat nya rikedomar men samtidigt riskerat bergets hållfasthet och samtidigt grävt fram något monstruöst. Hans son prins Durin IV (Owain Arthur) ser att hans far är förhäxad av sin ring.
Allting leder fram till en episk batalj mellan orcher och alver när Adar leder sina styrkor mot alvriket Eregion där Sauron gömmer sig hos Celebrimbor.
Som synes händer det mycket under säsongen och jag tycker att "Sagan om ringen: Maktens ringar" har satt sig till denna andra omgång. Sist behövde man lära känna karaktärerna och nu engagerar man sig mer i dem. Produktionskvaliteten är hög och nu är det väl bara att vänta i två år till tills säsong 3 kommer. Det ska enligt uppgift bli minst fem omgångar totalt och då är vi framme i 2030, så Tolkiendosen är tryggad för ett par år framöver.
Precis som sist följer serien några få karaktärer i ett antal grupperingar där somliga är mer kopplade till de andra än vissa andra. Det betyder att om man skulle klippa ut alla scener med hobbiten Nori (Markella Kavenagh) från båda säsongerna så är det tveksamt om man ens kommer upp i en timmes speltid med karaktären totalt. Ändå känns "Sagan om ringen: Maktens ringar" som en serie som lyckas ge tillräckligt med info om varje gruppering så att balansen finns där, även om det är tydligt att fokus denna gång ligger på en viss gruppering. Och det är inte Noris, så därför kan vi börja med hennes då den i princip är helt frikopplad från resten.
Nori och hennes kompis Poppy (Megan Richards) stötte ihop med en förvirrad jätte som mer eller mindre damp ner från skyn. Denna Främling (Daniel Weyman) - som man är bra korkad om man inte vet vem det egentligen är - visade sig bära på starka krafter som han inte riktigt vet hur han ska hantera, men tillsammans med Nori och Poppy ger han sig i väg mot landet Rhûn för att hitta svar på de frågor han söker. Någon som har koll på honom är den Mörka trollkarlen (Ciarán Hinds) - som man också bör vara bra korkad om man inte vet vem det är - och han skickar ut krigare i Främlingens riktning. Det leder till att han skiljs åt från hobbitarna som i stället ansluter sig till några andra hobbitar som bor i det karga landskapet, medan Främlingen träffar en viss Tom Bombadil (Rory Kinnear) som erbjuder guidning, men inga konkreta svar på hans frågor.
En annan gruppering som också känns frikopplad utgår från Númenor och omfattar en del politiskt/kungligt krångel som jag personligen upplever som ganska ointressant i sammanhanget, men det den här sidostoryn ger är några välkända Tolkienska inslag som palantír och räddande jätteörnar samt mäktiga havsmonster. Isildur (Maxim Baldry), som är intressant i framtiden, hör även till denna gruppering även om han är på ett eget litet äventyr där han bland annat räddas ur ett spindelbo av sin häst (!). Som sagt - seriens minst intressanta spår i dagsläget.
Säsongens huvudsakliga fokus ligger kring Saurons återkomst. I en tillbakablick får vi se hur Sauron i en tidigare gestaltning (Jack Lowden) dödades av Uruk-hai-ledaren Adar (Sam Hazeldine) men levde vidare som en svart mask-vätska (!) tills han flera tusen år senare återuppstod som Halbrand (Charlie Vickers) som Galadriel (Morfydd Clark) stötte på i förra säsongen. Halbrand var delaktig i att smida de tre maktringarna som tillföll alverna innan Galadriel insåg vem han egentligen var.
Här tar Sauron ytterligare en gestaltning som Annatar, gåvornas herre och utsedd av valar. Han lyckas övertala alven och mästersmeden Celebrimbor (Charles Edwards) att fortsätta smida ringar. Först sju till dvärgkungarna och sedan nio till människorna. För att göra detta manipulerar han Celebrimbor till vansinnets gräns. Samtidigt börjar både alverna och dvärgarna se ringarnas negativa makt. De tre alvringarna, där Galadriel bär en, har visserligen räddat deras existens men Elrond (Robert Aramayo) är väldigt kritisk och i dvärgriket Khazad-dûm har kung Durin III (Peter Mullan) med ringens hjälp lokaliserat nya rikedomar men samtidigt riskerat bergets hållfasthet och samtidigt grävt fram något monstruöst. Hans son prins Durin IV (Owain Arthur) ser att hans far är förhäxad av sin ring.
Allting leder fram till en episk batalj mellan orcher och alver när Adar leder sina styrkor mot alvriket Eregion där Sauron gömmer sig hos Celebrimbor.
Som synes händer det mycket under säsongen och jag tycker att "Sagan om ringen: Maktens ringar" har satt sig till denna andra omgång. Sist behövde man lära känna karaktärerna och nu engagerar man sig mer i dem. Produktionskvaliteten är hög och nu är det väl bara att vänta i två år till tills säsong 3 kommer. Det ska enligt uppgift bli minst fem omgångar totalt och då är vi framme i 2030, så Tolkiendosen är tryggad för ett par år framöver.
EXTRAMATERIALET
Hos Prime Video finns det lite trailers och korta "Inuti Maktens ringar"-program till varje avsnitt där några skådespelare intervjuas av en värd. Det är ganska bra men programmen är gjorda som om de är inspelade framför en publik som jag är väldigt tveksam till att den finns där. Lite fånigt om det nu är så att studion är tom förutom på några medarbetare till programmet...
TRE SAKER
1. Tom Bombadil är ju en fanfavorit som många Tolkiendiggare saknade i Jacksons filmatisering. Man kan ju med filmskaparglasögonen på förstå att det inte hade gjort susen för "Ringens brödraskaps" tempo om hobbitarna hade stött på denna skogsmulle, men bättre sent än aldrig. Den alltid lika lysande Rory Kinnear gör rollen bra, men det jag funderar på är om karaktären verkligen hör till den tid som serien skildrar? Det har ju tagits en del friheter kring det tidigare och jag misstänker att detta är ytterligare en sådan.
2. Vi återser några Enter i denna säsong och givetvis alla tiders bästa Tolkienmonster, den brinnande och glödande Balrog!
3. Precis som sist har svensken Charlotte Brändström regisserat merparten av avsnitten - två tillsammans med Louise Hooper och tre helt själv, bland annat finalavsnitten med de maffigaste scenerna.
2. Vi återser några Enter i denna säsong och givetvis alla tiders bästa Tolkienmonster, den brinnande och glödande Balrog!
3. Precis som sist har svensken Charlotte Brändström regisserat merparten av avsnitten - två tillsammans med Louise Hooper och tre helt själv, bland annat finalavsnitten med de maffigaste scenerna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
