Stentrist krigskomedi

FILMEN

Jag anser mig ha hyfsad koll på gamla krigsfilmer, så det var inte helt utan nyfikenhet jag tog mig an "Generalernas flykt" från 1968, en titel som jag fram tills nyligen aldrig någonsin hört talas om. Dess obskyritet görs än märkligare av att huvudrollen spelas av 60-talsgiganten Paul Newman, en man som vid tidpunkten för filmen var ungefär så het som en skådespelare någonsin kan hoppas på att bli i Hollywood.

Om inte Newmans på dvd-fodralet leende nuna var tips nog så inser man så snart man tryckt på play (vilket för övrigt var mer spännande att göra på videokassetternas tid då man hörde hur bandet gick igång) att "Generalernas flykt" inte är så mycket en krigsfilm som en renodlad komedi som råkar utspela sig i andra världskrigsmiljö. Vi pratar inte om någon mix av seriositet och humor som i exempelvis "Kellys hjältar", "Generalernas flykt" går direkt efter skrattnerven. Det skulle inte vara något fel med detta om det inte vore för att filmen är så otroligt tråkig.

Till att börja med misslyckas handlingen, som går ut på att Newman i rollen som menige Harry Frigg får i uppdrag att frita ett antal tillfångatagna generaler, totalt med att kapitalisera på sitt upplägg. Frigg är en auktoritetsskygg odåga som råkar vara expert på att bryta sig ut ur den arrest han frekvent finner sig i efter att ha råkat förolämpa någon överordnad. Han befordras tillfälligt till general och låter sig sedan tillfångatas för att på så sätt förenas med de övriga befälhavarna i ett fångläger inrymt i ett norditalienskt slott.

Här någonstans borde filmen ta fart, men i stället händer just ingenting spännande eller roligt. I stället för att planera vågade rymningar börjar Newmans karaktär kurtisera en grevinna (Sylva Koscina), vars hus utanför stängslen lägligt nog ansluter till Friggs rum via en hemlig tunnel. Som om stentrista förförelsescener var vad storyn behövde. Den enda ljusglimten i det här läget är att Vito Scotti är milt underhållande som stereotyp italiensk fångvaktare, men då griper jag efter halmstrån.

Den största skuggan faller dock på skämten. De är helt enkelt inte roliga. Jag skrattade inte en gång under hela filmen. Humor är något som ständigt förändras, men även i äldre komedier som förlorat sin udd brukar man kunna identifiera vad som en gång i tiden var så roligt. Så inte i "Generalernas flykt", som inte har ett enda ögonblick av minnesvärd humor. Hela filmen är upphängd på Newman men hans karaktär är lika tråkig som resten av filmen.

Jag behöver inte fortsätta längre än så. "Generalernas flykt" är en stentrist historia, och även om jag försöker kan jag inte hitta något intressant alls med den här filmen, vars okända status plötsligt inte alls känns vidare svårförklarad.


EXTRAMATERIALET

Finns inget.


TRE SAKER

1. "Generalernas flykt" är en hopplös svensk titel, men frågan är om den är sämre än konstiga originalnamnet "The Secret War of Harry Frigg".

2. Handlingen hade tjänat på att tidigare införa ett element av risk och spänning. Genom tre fjärdedelar av speltiden finns det så gott som ingenting som hotar protagonisterna, och jag tror att det bidrar till storyns känsla av livlöshet.

3. Osökt kommer man när man ser "Generalernas flykt" att tänka på mästerverket "The Great Escape" från 1963, en film som lyckas vara 100 gånger roligare utan att ens ha humor som huvudingrediens.


JOEL FORNBRANT (2012-07-07)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin krig
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Krig
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2012
Bolag: Studio S
Ljud: Mono
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning: