Anders Jakobsons blogg
närkontakt av 3d gradenPostad: 2010-04-07 09:40:08
Tisdagen den 6/4 kan skrivas in i den personliga historieboken: det var då 3D-bio-oskulden rök. Självklart blev det "Avatar 3D" som fick den stora äran. Jag har tidigare varit lite... mja, jag ska inte säga negativ, men åtminstone lite restriktiv mot hela hypen, men nu när Örebro fått 3D-bio och dessutom plockade in "Avatar" på nytt så kändes det som att om det är någon film man ska se i formatet så är det ju den.
Här kommer lite reflektioner från denna första kontakt med tredimensionellfilm på bio...
1. Upplevelsen
Ja, vad ska man säga? Det är något utöver det vanliga att se en film i 3D. Till att börja med trodde jag inte att det skulle vara så mycket som det faktiskt var. Jag minns de röd-gröna 3D-filmerna som gick på tv under 80-talet när någon enstaka scen kom ut ur tv:n, men här är det 3D all the way. Inledningsvis sitter man och mest överväldigas av allt man ser, men efter ett tag blir det bara en naturlig del av helhetsbilden att man får påminna sig själv om att det faktiskt är 3D. Otroligt lustigt hur snabbt ögonen och hjärnan bara accepterar det hela.
Men det är väldigt effektfullt. Inte bara i de stora episka scenerna utan mest hela tiden. Eftersom "Avatar" till större delen utspelar sig i en djungel så är det mycket frön och löv och jox som svävar omkring och det är nästan så att handen åker upp för att vifta bort det. Så effektivt är det.
Mest imponerande är djupet i bilden. I inledningen av "Avatar" ser man en lång rad med kuvöser, nästan som en korridor, och redan där blir man imponerad och ännu mer när de maffiga naturbilderna kommer lite senare i filmen.
2. Glasögonen
"TV-Piraterna"-brillorna från 80-talet funkar så klart inte nu för tiden och jag trodde att man skulle få låna glasögon på bion. Det fick man inte, man fick någon sorts modern variant av de gamla billiga glasögonen. Att säga att de var det snyggaste man har sett vore ju att ljuga å det grövsta, men å andra sidan var man knappast ensam om att se ut som en fåntratt i biosalongen.
Jag misstänker att man inom en snar framtid kan köpa lite snyggare och framför allt bekvämare glasögon, för dessa var ganska vassa och kantiga. Min bänkkamrat fick skavsår på näsan, men jag klarade mig då jag kunde ha mina 3D-brillor utanpå mina vanliga glasögon (för maximal töntlook)...
Även om det kändes lite ovant så var det samma sak här - man vande sig snabbt och tänkte inte så mycket på att man hade någonting på sig. Nu är det kanske lite mer ovant för de som inte har vanliga glasögon på bio, men det var inget man stördes av i alla fall. Glasen är ju neutrala och inte gröna och röda som förr.
Ett orosmoment (förutom att jag inte trodde man skulle kunna kombinera 3D- och vanliga glasögon) var att ögonen skulle bli trötta av den ovana ansträngningen, så jag testade att ta av glasögonen för att se vad som hände. Bilden blev lite oskarp, men fullt sebar. Dock blev textningen dubbel och förskjuten så det föll på det. En annan intressant sak som jag roade mig med var att blunda med ena eller andra ögat, då försvann 3D:n och det blev vanlig 2D, sen var det bara att öppna båda ögonen igen så kom 3D:n tillbaka... Fånigt, men ett roligt test av tekniken.
För övrigt står det på glasögonen att de inte kan användas som solglasögon? Nähä? Jag som hade tänkt strosa runt med dem jämt från och med nu!
3. Mitt enda gnäll
Det enda som irriterade mig under hela upplevelsen var den svenska textningen som liksom hamnar närmast ögat i 3D-bilden. Det kändes fel på något sätt och blev lite av ett störningsmoment. Nu hade jag sett "Avatar" tidigare, så jag kunde hoppa över textläsningen men det kändes helt klart som den låg på fel plats i bilden.
4. Konklusion
Nu fattar jag grejen med 3D-bio och har full förståelse för att vi kommer att få allt fler filmer som presenteras på det här sättet framöver. Dock känner jag inte att jag måste se varenda film som kommer i 3D. Det gäller att plocka ut guldkornen, där formatet tillför något och inte bara är med för att det går. Innan filmen visades två animerade trailers, en väldigt 3D-specifik på "Despicable me" (som på svenska tydligen får den roliga titeln "Dumma mig") och så nya "Shrek". Även om dessa filmer ser fräsiga ut i 3D så känner jag inte att jag nödvändigtvis behöver se dem i 3D för det, och med ett biljettpris på smått saftiga 150 kr så måste det verkligen vara värt det.
Det var det i fallet "Avatar".
Här kommer lite reflektioner från denna första kontakt med tredimensionellfilm på bio...
1. Upplevelsen
Ja, vad ska man säga? Det är något utöver det vanliga att se en film i 3D. Till att börja med trodde jag inte att det skulle vara så mycket som det faktiskt var. Jag minns de röd-gröna 3D-filmerna som gick på tv under 80-talet när någon enstaka scen kom ut ur tv:n, men här är det 3D all the way. Inledningsvis sitter man och mest överväldigas av allt man ser, men efter ett tag blir det bara en naturlig del av helhetsbilden att man får påminna sig själv om att det faktiskt är 3D. Otroligt lustigt hur snabbt ögonen och hjärnan bara accepterar det hela.
Men det är väldigt effektfullt. Inte bara i de stora episka scenerna utan mest hela tiden. Eftersom "Avatar" till större delen utspelar sig i en djungel så är det mycket frön och löv och jox som svävar omkring och det är nästan så att handen åker upp för att vifta bort det. Så effektivt är det.
Mest imponerande är djupet i bilden. I inledningen av "Avatar" ser man en lång rad med kuvöser, nästan som en korridor, och redan där blir man imponerad och ännu mer när de maffiga naturbilderna kommer lite senare i filmen.
2. Glasögonen
"TV-Piraterna"-brillorna från 80-talet funkar så klart inte nu för tiden och jag trodde att man skulle få låna glasögon på bion. Det fick man inte, man fick någon sorts modern variant av de gamla billiga glasögonen. Att säga att de var det snyggaste man har sett vore ju att ljuga å det grövsta, men å andra sidan var man knappast ensam om att se ut som en fåntratt i biosalongen.
Jag misstänker att man inom en snar framtid kan köpa lite snyggare och framför allt bekvämare glasögon, för dessa var ganska vassa och kantiga. Min bänkkamrat fick skavsår på näsan, men jag klarade mig då jag kunde ha mina 3D-brillor utanpå mina vanliga glasögon (för maximal töntlook)...Även om det kändes lite ovant så var det samma sak här - man vande sig snabbt och tänkte inte så mycket på att man hade någonting på sig. Nu är det kanske lite mer ovant för de som inte har vanliga glasögon på bio, men det var inget man stördes av i alla fall. Glasen är ju neutrala och inte gröna och röda som förr.
Ett orosmoment (förutom att jag inte trodde man skulle kunna kombinera 3D- och vanliga glasögon) var att ögonen skulle bli trötta av den ovana ansträngningen, så jag testade att ta av glasögonen för att se vad som hände. Bilden blev lite oskarp, men fullt sebar. Dock blev textningen dubbel och förskjuten så det föll på det. En annan intressant sak som jag roade mig med var att blunda med ena eller andra ögat, då försvann 3D:n och det blev vanlig 2D, sen var det bara att öppna båda ögonen igen så kom 3D:n tillbaka... Fånigt, men ett roligt test av tekniken.
För övrigt står det på glasögonen att de inte kan användas som solglasögon? Nähä? Jag som hade tänkt strosa runt med dem jämt från och med nu!
3. Mitt enda gnäll
Det enda som irriterade mig under hela upplevelsen var den svenska textningen som liksom hamnar närmast ögat i 3D-bilden. Det kändes fel på något sätt och blev lite av ett störningsmoment. Nu hade jag sett "Avatar" tidigare, så jag kunde hoppa över textläsningen men det kändes helt klart som den låg på fel plats i bilden.
4. Konklusion
Nu fattar jag grejen med 3D-bio och har full förståelse för att vi kommer att få allt fler filmer som presenteras på det här sättet framöver. Dock känner jag inte att jag måste se varenda film som kommer i 3D. Det gäller att plocka ut guldkornen, där formatet tillför något och inte bara är med för att det går. Innan filmen visades två animerade trailers, en väldigt 3D-specifik på "Despicable me" (som på svenska tydligen får den roliga titeln "Dumma mig") och så nya "Shrek". Även om dessa filmer ser fräsiga ut i 3D så känner jag inte att jag nödvändigtvis behöver se dem i 3D för det, och med ett biljettpris på smått saftiga 150 kr så måste det verkligen vara värt det.
Det var det i fallet "Avatar".
anders jakobson
Föregående inlägg:
Min egen Toy Story
Min egen Toy Story
Nästa inlägg:
Trailer: Dinner for Schmucks
Trailer: Dinner for Schmucks
