En svensk klassiker som fortfarande håller
FILMENAllting börjar någonstans och i "Mannen från Mallorca" har vi två inledningar. Dels är det den första filmen baserat på något Leif GW Persson skrivit och dels är det just hans debutroman "Grisfesten" den är baserad på. GW:s första bok och den första GW-filmen alltså. Boken kom 1978 och fick viss uppmärksamhet för att den helt slumpmässigt touchade vid något som hände i verkligheten samtidigt (den så kallade Geijeraffären). Sex år senare kom filmen där Bo Widerberg stod för både manus, regi och klippning, något han även hade gjort åtta år tidigare med den exemplariska "Mannen på taket". Bo Widerberg har gjort mycket för svensk film, och det var synd att han inte gjorde fler kriminalthrillers för den genren fixade han galant.
Historien börjar med ett postrån på luciadagen. Spanarna Bo Jarnebring (Sven Wollter) och Lars Martin Johansson (Tomas von Brömssen) anländer först till brottplatsen och får så när tag på rånaren. Johansson ränner efter honom i vad som närmast kan kallas en "springjakt". Fallet hamnar dock hos våldsroteln där chefen Dahlgren (Ernst Günther) basar för utredningen. Kriminalinspektörerna Andersson (Håkan Serner) och Rundberg (Tommy Johnson) förhör vittnen utan att komma någonstans och inget mer än ett fotavtryck är det enda tekniska spåret som finns.
Men så sker två dödsfall som kan relateras till rånet. En bilolycka och ett uppenbart mord och pusselbitarna börjar ramla på plats och bildar till slut en tydlig bild när Johansson får ihop de sista bitarna. Gärningsmannen är solklar och nu gäller det bara att bevisa det, vilket är betydligt lättare sagt än gjort.
GW:s tre första romaner, utgivna 1978-1982 (sedan kom ett uppehåll på 20 år innan han skrev historierna som filmats som "En pilgrims död" och "Den fjärde mannen"), skildrade på ett naket sätt byråkratin och motgångarna inom polisarbetet. Det fanns inga garantier för ett lyckligt slut och just debutboken "Grisfesten" är ett bra exempel på det. Filmatiseringen har jag sett massvis med gånger, främst på slutet av 80-talet, men boken läste jag för första gången hösten 2015 och även om filmen följer boken väl måste jag säga att filmen berättar historien på ett smidigare sätt.
Det här är en riktig svensk klassiker i mina ögon. Jag har precis som jag nyss berättade sett den många gånger, beroende på att den ingick i det lilla videobibliotek av inspelade filmer från tv som fanns i föräldrahemmet. Nu är det säkert 20-25 år sedan jag såg den sist, men det mesta sitter kvar i minnet. Allt från Widerbergs geniala bildvinklar till dialoger och till och med betoningar i replikerna. Och det är fortfarande riktigt bra. Den är ett tidsdokument som bjuder på viss nostalgi (Arlas standardmjölk i ett tetra pak med gul kant) och viss pinsamhet (det är tydligen helt okej för poliser att kalla invandrare för "blattar") samtidigt som den skildrar ett Stockholm av tidigt 80-tal. Dessutom är den välfylld av bra svenska skådespelare där alldeles för många inte är med oss längre (Günther, Serner, Johnson till exempel).
Jag gillar verkligen Widerbergs känsla för action där smarta bildvinklar och en effektiv klippning skapar riktigt rafflande scener, som förstärks av Björn J:son Lindhs kusligt flöjtfladdriga musik. På samma sätt gillar jag verkligen realismen där minsta biroll görs till en minnesvärd figur som inte alls känns som en riktig skådespelare och där dialogerna framstår som spontana och naturliga. Riktigt bra.
Den här filmen gav mig ansikten på Jarnebring och Johansson som jag burit med mig när jag läst GW:s böcker. Wollter fick göra rollen en gång till, men von Brömssen var aldrig mer Johansson. Förutom i mitt huvud då.
Historien börjar med ett postrån på luciadagen. Spanarna Bo Jarnebring (Sven Wollter) och Lars Martin Johansson (Tomas von Brömssen) anländer först till brottplatsen och får så när tag på rånaren. Johansson ränner efter honom i vad som närmast kan kallas en "springjakt". Fallet hamnar dock hos våldsroteln där chefen Dahlgren (Ernst Günther) basar för utredningen. Kriminalinspektörerna Andersson (Håkan Serner) och Rundberg (Tommy Johnson) förhör vittnen utan att komma någonstans och inget mer än ett fotavtryck är det enda tekniska spåret som finns.
Men så sker två dödsfall som kan relateras till rånet. En bilolycka och ett uppenbart mord och pusselbitarna börjar ramla på plats och bildar till slut en tydlig bild när Johansson får ihop de sista bitarna. Gärningsmannen är solklar och nu gäller det bara att bevisa det, vilket är betydligt lättare sagt än gjort.
GW:s tre första romaner, utgivna 1978-1982 (sedan kom ett uppehåll på 20 år innan han skrev historierna som filmats som "En pilgrims död" och "Den fjärde mannen"), skildrade på ett naket sätt byråkratin och motgångarna inom polisarbetet. Det fanns inga garantier för ett lyckligt slut och just debutboken "Grisfesten" är ett bra exempel på det. Filmatiseringen har jag sett massvis med gånger, främst på slutet av 80-talet, men boken läste jag för första gången hösten 2015 och även om filmen följer boken väl måste jag säga att filmen berättar historien på ett smidigare sätt.
Det här är en riktig svensk klassiker i mina ögon. Jag har precis som jag nyss berättade sett den många gånger, beroende på att den ingick i det lilla videobibliotek av inspelade filmer från tv som fanns i föräldrahemmet. Nu är det säkert 20-25 år sedan jag såg den sist, men det mesta sitter kvar i minnet. Allt från Widerbergs geniala bildvinklar till dialoger och till och med betoningar i replikerna. Och det är fortfarande riktigt bra. Den är ett tidsdokument som bjuder på viss nostalgi (Arlas standardmjölk i ett tetra pak med gul kant) och viss pinsamhet (det är tydligen helt okej för poliser att kalla invandrare för "blattar") samtidigt som den skildrar ett Stockholm av tidigt 80-tal. Dessutom är den välfylld av bra svenska skådespelare där alldeles för många inte är med oss längre (Günther, Serner, Johnson till exempel).
Jag gillar verkligen Widerbergs känsla för action där smarta bildvinklar och en effektiv klippning skapar riktigt rafflande scener, som förstärks av Björn J:son Lindhs kusligt flöjtfladdriga musik. På samma sätt gillar jag verkligen realismen där minsta biroll görs till en minnesvärd figur som inte alls känns som en riktig skådespelare och där dialogerna framstår som spontana och naturliga. Riktigt bra.
Den här filmen gav mig ansikten på Jarnebring och Johansson som jag burit med mig när jag läst GW:s böcker. Wollter fick göra rollen en gång till, men von Brömssen var aldrig mer Johansson. Förutom i mitt huvud då.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Spanarna Jarnebring och Johansson spelas ju av två riktiga göteborgare och har därför blivit riktiga göteborgare i filmen, men i böckerna är Johansson väldigt mycket en norrlänning, eller "lappjäveln" som Evert Bäckström säger.
2. Bo Widerbergs son Johan gör en liten biroll som Johanssons son. 30 år senare skulle han skriva manus till de ovannämnda GW-filmatiseringarna "En pilgrims död" och "Den fjärde mannen".
3. Den här DVD:n är i dagsläget utgången och även om jag verkligen skulle vilja se en riktig digital restaurering och få njuta av "Mannen från Mallorca" i toppkvalitet tror jag dessvärre att det är omöjligt. Den är inspelad i ett ganska trist format och då är det svårt att få fram en knivskarp widescreen-version.
2. Bo Widerbergs son Johan gör en liten biroll som Johanssons son. 30 år senare skulle han skriva manus till de ovannämnda GW-filmatiseringarna "En pilgrims död" och "Den fjärde mannen".
3. Den här DVD:n är i dagsläget utgången och även om jag verkligen skulle vilja se en riktig digital restaurering och få njuta av "Mannen från Mallorca" i toppkvalitet tror jag dessvärre att det är omöjligt. Den är inspelad i ett ganska trist format och då är det svårt att få fram en knivskarp widescreen-version.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
