Omslaget kusligare än innehållet

FILMEN

Att en film uppnått en viss kultstatus är inte på något vis en garanti för att den är så värst bra. Lågbudgetrullen "The Boogeyman" från 1980 var en rejäl framgång på sin tid och står relativt högt i kurs hos mången gammal skräckfilmsfantast, kanske inte minst i Sverige där filmens mystik hade fin draghjälp av det ökända "Studio S"-programmet om videovåld. Men okulärbesiktigad 2010 utan nostalgifärgade glasögon på, blir det väldigt tydligt att denna rysare är såväl spänningslös som ooriginell.

Det första man märker efter att ha tryckt på play, är att "The Boogeyman" hemskt gärna vill vara en annan film, nämligen John Carpenters "Halloween" från 1978. Närmare bestämt är det väl nämnda skräckmästerverks biljettintänkter som regissören Ulli Lommel varit ute efter, varför han lånat stilgrepp och plotingredienser till höger och vänster. Det sparsmakade synthsoundtracket, det blåaktiga färgschemat, tagningarna ur mördarens synvinkel, ett barn som mördare, mördarens flåsande, en återvändande ondska, etc, etc, det mesta finns där.

Berättelsen tar sin början i huvudkaraktären Laceys (Suzanna Love) barndom, där hon blir vittne till hur brodern Willy (Nicholas Love) hugger ihjäl sin promiskuösa/alkoholiserade mors sadistiske älskare. Jake slutar prata efter händelsen medan Lacey reduceras till ett nervöst vrak redo att gå i bitar vid minsta påminnelse om hennes brors illdåd. 20 år efter mordet anser Laceys make (Ron James) att det är dags att en gång för alla driva ut hennes demoner genom ett besök i huset där allt hände. Väl på plats ser vår huvudperson moderns döde älskare i en spegel, och befriar hans hämndlystna ande genom att få spel och slå sönder den.

Anden, titelns boogeyman, manifesterar sig genom telekinetiska fenomen, alltså som en hederlig poltergeist, och sätter genast igång ett mordvansinne bortom all rim och reson. Denna vålnad nöjer sig inte bara med att dräpa dem som förorättad honom, utan passar på att döda oskyldiga birollsfigurer så fort tillfälle ges. Morden genomförs både genom att slunga farliga vardagsföremål mot offren, men också att med hjälp av någon form av tankekontroll få folk att skada sig själva. Det första offret är en storbystad tonårstjej, som vår poltergeist givetvis tvingar klippa upp sitt linne innan hon sätter saxen i halsen på sig själv...

Filmen innehåller en för sin tid hyfsat imponerande body count, men spänningen uteblir till förmån för en känsla av töntighet och långt gången föråldring. Ett stort problem är hur huvudstoryn med jämna mellanrum sidosteppas, och fokus istället läggs på en artificiell ökning av dödsoffren i form av karaktärer som inte har ett smack med handlingen att göra.

Grundidén för storyn är inte helt oäven, en del mord-setups småfinurliga, och med ett tajtare manus i händerna på en skickligare regissör hade "The Boogeyman" säkert haft chans att bli en effektiv skräckis, om än starkt påminnande om "Halloween". Tyvärr kommer Lommels efterapning aldrig upp i närheten av samma klass som förebilden. Narrativet är för spretigt, karaktärerna för trista och stelt spelade, och upplösningen kan inte beskrivas som annat än "tam". Detta är den sortens rulle där omslaget är kusligare än själva innehållet. Nog sagt.


EXTRAMATERIALET

Av den läsbara varianten. Här finns biografier om regissören Lommel och John Carradine (som har en liten roll som psykolog och är pappa till Carradine-klanen), samt några anekdoter om filmen.


TRE SAKER

1. Denna utgåva presenterar filmen i korrekt aspect ratio, men förefaller tyvärr inte vara anamorfisk.

2. Suzanna och Nicholas Love, som spelar bror och syster i filmen, är även syskon i verkliga livet.

3. I en klimaktisk scen genomborras en hjälpande prästs rygg av diverse köksattiraljer. Det är extremt uppenbart att gubben har nån sorts planka innanför skjortan när han stapplar omkring med torson fullpepprad med bestick. I sanning ett "laugh out loud"-moment.


JOEL FORNBRANT (2010-04-21)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin skräck
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Skräck
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2010
Bolag: Studio S
Ljud: Monomix 2.0
Bild: Letterbox 4:3
Extramaterial:
Biografier med Ulli Lommel och John Carradine, Filmografier, Trivia
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN DECEMBER
12 SENASTE
MUSIKUTGÅVORNA