Urvattnat blask är jättetunnare än blod

FILMEN

Jag var generellt sett mer positivt inställd till nyversionen av Stephen King-klassikern "Jurtjyrkogården" (2019) än vad de flesta - och i synnerhet kollegan Lilja - verkar vara och tyckte att den hade vissa poänger genom att kasta om lite i upplägget så att det blev lite mer logiskt och överraskande för den som kunde storyn sedan tidigare. Nu har jag visserligen inte sett om den sedan jag såg den på bio men minnet jag har kvar är som sagt positivt.

Med det sagt var jag inte jättepositivt inställd till att den här filmen skulle göras överhuvudtaget. Jag är emot uppföljare till Kingfilmer överlag eftersom det oftast bara blir en urvattning av Kingessensen så att väldigt lite blir kvar. "Jurtjyrkogården: Blodslinjer" är ett skolexempel på det.

Filmen bygger på en förhållandevis kort återblick som Jud Crandall berättar. I 1989-filmen klarades återblicken av i en kort sekvens och jag minns inte hur det var i 2019-filmen. Hur som helst är den i detta fall stoff för en nästan 90 minuter lång film och det är klart att det blir urvattnat.

King kommenterade diplomatiskt trailern när den kom med: "I romanen är detta historien Jud Crandall berättar för Louis Creed för att försöka avråda honom från att använda Jurtjyrkogården. Manuset tar vissa friheter, men det är bra story. David Duchovny är utmärkt. Hemligheten är, som alltid, att bry sig om karaktärerna."

Vad ska King göra? Han kan ju inte under marknadsföringsprocessen säga rakt ut att en film är skit om den är det. Den lilla åsikten brukar komma senare…

Inledningen av filmen tycker jag ändå om. Eftersom den förhåller sig till 2019-filmen hamnar vi i 1969 med allt vad det innebär av musik, mode och politiska strömningar. Jud Crandall (Jackson White) gör sig redo att lämna Ludlow med sin flickvän Norma (Natalie Alyn Lind) för att gå med i Fredskåren, vilket i Vietnamkrigstider inte imponerar på alla. Till exempel inte på Bill Baterman (David Duchovny), pappa till Juds skolkamrat Timmy (Jack Mulhern) som precis kommit tillbaka från Vietnam omskakad av sina erfarenheter och medföljande PTSD. Eller inte, för vi tittare vet att Bill inte fått hem Timmy levande utan begravt honom där onda makter väckt honom till liv.

Och där börjar filmen att spåra ur och tappa Kingkänslan och dessutom tumma på de ramar som sattes upp i första filmen. Timmy blir en generisk slasherfigur korsad med en zombie som verkar kunna smitta andra. Alltså behöver man inte bli begravd för att förvandlas. Dessutom kämpar filmen förgäves med en ambition om att bygga en mytologi som sträcker sig flera hundra år bakåt. Nej, det blir bara urvattnat blask av alltihop.


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. Filmen är regisserad av Lindsey Anderson Beer som även skrivit manuset tillsammans med Jeff Buhler som skrev föregångaren. Det är Anderson Beers första regiuppdrag. Som manusförfattare har hon den betydligt bättre "Sierra Burgess is a Loser" i bagaget.

2. Filmen är inspelad i Kanada och den bilintresserade kan notera detta genom att bilen Jud Crandall kör är en modell som speciellt togs fram för den kanadensiska marknaden.

3. Jag hoppas nu för allt i världen att Paramount inte får för sig att bygga någon sorts evighetsfranchise av "Jurtjyrkogården". För att parafrasera Stephen Kings förlaga: Sometimes dead is better. Gräv inte upp mer urvattnat skräp! ...men dessvärre berättar Internet för mig att det finns diskussioner om att göra fler filmer som gräver mer i det förflutna, vilket i så fall betyder ytterligare blaskigare berättelser som har ännu mindre med King att göra.


ANDERS JAKOBSON (2023-10-23)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Relaterade recensioner (51)
20 senaste recensionerna i kategorin skräck
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Skräck
Format: Streamat
Utkomstår: 2023
Bolag: SF Anytime
Tema: Stephen King
Ljud: DTS-HD Master Audio 5.1
Bild: 1080p High Definition 2.39:1
RECENSERAT DENNA DAG (13/6):
Alla recensioner från denna dag
NIO TIPS FRÅN APRIL/MAJ
12 SENASTE
DRAMAKOMEDIERNA