Ett gott försök utifrån grundmaterialet
FILMENEfter över elva år och med nästan 5000 recensioner i arkivet är det oundvikligt att vissa titlar vi redan skrivit om återsläpps och på nytt hamnar i recensionshögen. Som "Stephen Kings Det". Vanligtvis brukar vi bara göra lättare justeringar och i specialfall recensera helt och hållet på nytt. I det här fallet blir det bara lättare justeringar trots att det på sätt och vis är ett specialfall. När den här texten ursprungligen publicerades i maj 2010 var det över sju år kvar till en nyfilmatisering kom som absolut påverkat min generella åsikt om "Stephen Kings Det". Trots det väljer jag att återpublicera texten mer eller mindre orörd och absolut opåverkad av den nya filmen (med undantag för Tre saker). Med det sagt lämnar jag över ordet till mig själv 2010...
"Åh, 'Det'... Den såg jag som liten. Clownen var så otäck!" - ungefär den reaktionen har jag hört många gånger under åren. Själv läste jag boken när jag var "liten". Den kom hösten 1987 och mitt 14-åriga jag hade beställt den rejäla boken (två volymer i en kassett) från Bra Böckers bokklubb, men hade inte tålamod att vänta på leverans utan tog bussen ned till stan en lördag och återvände med jätteromanen. Jag minns att 200 av de cirka 1200 sidorna slukades första dagen. "Det" var en stor läsupplevelse och är än i dag en av mina favoritböcker av Stephen King.
Boken skildrar hur sju mobbade barn i tolvårsåldern - Bill Denbrough (Jonathan Brandis/Richard Thomas), Ben Hanscom (Brandon Crane/John Ritter), Eddie Kaspbrak (Adam Faraizl/Dennis Christopher), Richie Tozier (Seth Green/Harry Anderson), Stanley Uris (Ben Heller/Richard Masur), Beverly Marsh (Emily Perkins/Annette O'Toole) och Mike Hanlon (Marlon Taylor/Tim Reid) - i slutet av 50-talet stöter på en gammal ondska i sin hemstad Derry. Ondskan som tar sin skepnad utifrån vad de är rädda för, men främst gestaltas som en otrevlig clown, kallar de för Det. Tillsammans överkommer de sina rädslor och konfronterar ondskan och besegrar den. Efteråt svär de en ed om att återvända i fall Det kommer tillbaka.
Det är precis vad som händer runt 28 år senare då den enda av de sju som är kvar i Derry får ringa runt och påminna de andra om deras löfte och be dem återvända för att minnas och möta Det en gång för alla.
Boken är ett riktigt epos och berättas omlott mellan de olika tidsperioderna och är kanske främst en otroligt bra barndomskildring med allt vad det innebär med mobbare och föräldrar som inte förstår. Samtidigt är den fylld av fasanfulla sekvenser med Det där King inte snålat med orden. En omfattande historia som är lika bra än i dag.
1990 kom en filmatisering i form av två långfilmslånga avsnitt för amerikansk tv. Kort därefter kom den ut på video i Sverige och jag såg den då och blev besviken. Har man nyligen läst boken - vilket numera är möjligt igen i och med att den nyss kommit i en ny svensk utgåva - är det klart att man blir besviken, för den långa och omfattande boken har blivit en betydligt enklare och mesigare tv-film, som ändå har någonting.
Egentligen borde jag hata filmatiseringen eftersom boken är så speciell för mig och kanske främst för att filmatiseringar av King-böcker är väldigt heliga, men med fräscha ögon och boken i färskt minne måste jag ändå bedömma den som ett gott försök som har sina poänger. Det går ju inte att få ned 1200 sidor till 180 minuter utan att behöva göra vissa bearbetningar, och sådana har gjorts. Man har kastat om händelser, lagt ihop dem och i vissa fall förändrat dem, men ändå gjort det på ett bra och smakfullt sätt. Resultatet blir ett snabbare narrativ som ändå får med det väsentliga. Det första avsnittet är riktigt bra.
Sen kan man kanske så här många år senare vara lite mer kritisk mot slutresultatet. Filmen är gjord för TV och därefter rätt så snäll, musiken är horribelt dålig, skådespelarprestationerna ojämna (barnen är jättebra, medan de vuxna är smått irriterande och oengagerade), specialeffekterna är stundtals skrattretande dåliga. Allra värst är slutet på filmen som bara känns löjligt. Nu är det visserligen så att bokens slut är väldigt komplicerat och inte helt lätt att illustrera med rörliga bilder, men historien måste ju sluta på något sätt och i filmen blev det så här.
Det är alltså med väldigt blandade känslor jag ser filmen. Det är en "variant" av grundhistorien som på sätt och vis fungerar... Eller: jag kan respektera den för vad den är, samtidigt som jag ändå hoppas på att den definitiva filmatiseringen kan göras i framtiden. Men då krävs det betydligt mer än 180 minuter.
"Åh, 'Det'... Den såg jag som liten. Clownen var så otäck!" - ungefär den reaktionen har jag hört många gånger under åren. Själv läste jag boken när jag var "liten". Den kom hösten 1987 och mitt 14-åriga jag hade beställt den rejäla boken (två volymer i en kassett) från Bra Böckers bokklubb, men hade inte tålamod att vänta på leverans utan tog bussen ned till stan en lördag och återvände med jätteromanen. Jag minns att 200 av de cirka 1200 sidorna slukades första dagen. "Det" var en stor läsupplevelse och är än i dag en av mina favoritböcker av Stephen King.
Boken skildrar hur sju mobbade barn i tolvårsåldern - Bill Denbrough (Jonathan Brandis/Richard Thomas), Ben Hanscom (Brandon Crane/John Ritter), Eddie Kaspbrak (Adam Faraizl/Dennis Christopher), Richie Tozier (Seth Green/Harry Anderson), Stanley Uris (Ben Heller/Richard Masur), Beverly Marsh (Emily Perkins/Annette O'Toole) och Mike Hanlon (Marlon Taylor/Tim Reid) - i slutet av 50-talet stöter på en gammal ondska i sin hemstad Derry. Ondskan som tar sin skepnad utifrån vad de är rädda för, men främst gestaltas som en otrevlig clown, kallar de för Det. Tillsammans överkommer de sina rädslor och konfronterar ondskan och besegrar den. Efteråt svär de en ed om att återvända i fall Det kommer tillbaka.
Det är precis vad som händer runt 28 år senare då den enda av de sju som är kvar i Derry får ringa runt och påminna de andra om deras löfte och be dem återvända för att minnas och möta Det en gång för alla.
Boken är ett riktigt epos och berättas omlott mellan de olika tidsperioderna och är kanske främst en otroligt bra barndomskildring med allt vad det innebär med mobbare och föräldrar som inte förstår. Samtidigt är den fylld av fasanfulla sekvenser med Det där King inte snålat med orden. En omfattande historia som är lika bra än i dag.
1990 kom en filmatisering i form av två långfilmslånga avsnitt för amerikansk tv. Kort därefter kom den ut på video i Sverige och jag såg den då och blev besviken. Har man nyligen läst boken - vilket numera är möjligt igen i och med att den nyss kommit i en ny svensk utgåva - är det klart att man blir besviken, för den långa och omfattande boken har blivit en betydligt enklare och mesigare tv-film, som ändå har någonting.
Egentligen borde jag hata filmatiseringen eftersom boken är så speciell för mig och kanske främst för att filmatiseringar av King-böcker är väldigt heliga, men med fräscha ögon och boken i färskt minne måste jag ändå bedömma den som ett gott försök som har sina poänger. Det går ju inte att få ned 1200 sidor till 180 minuter utan att behöva göra vissa bearbetningar, och sådana har gjorts. Man har kastat om händelser, lagt ihop dem och i vissa fall förändrat dem, men ändå gjort det på ett bra och smakfullt sätt. Resultatet blir ett snabbare narrativ som ändå får med det väsentliga. Det första avsnittet är riktigt bra.
Sen kan man kanske så här många år senare vara lite mer kritisk mot slutresultatet. Filmen är gjord för TV och därefter rätt så snäll, musiken är horribelt dålig, skådespelarprestationerna ojämna (barnen är jättebra, medan de vuxna är smått irriterande och oengagerade), specialeffekterna är stundtals skrattretande dåliga. Allra värst är slutet på filmen som bara känns löjligt. Nu är det visserligen så att bokens slut är väldigt komplicerat och inte helt lätt att illustrera med rörliga bilder, men historien måste ju sluta på något sätt och i filmen blev det så här.
Det är alltså med väldigt blandade känslor jag ser filmen. Det är en "variant" av grundhistorien som på sätt och vis fungerar... Eller: jag kan respektera den för vad den är, samtidigt som jag ändå hoppas på att den definitiva filmatiseringen kan göras i framtiden. Men då krävs det betydligt mer än 180 minuter.
EXTRAMATERIALET
Kommentarspåret är egentligen tre separata kommentarspår ihopklippta. I ett sitter regissören Tommy Lee Wallace och pratar om tekniska detaljer och liknande. I det andra sitter Richard Thomas (Bill) och pratar om sin insats, och i det tredje sitter trion Dennis Christopher (Eddie), Tim Reid (Mike) och John Ritter (Ben) pratar gamla minnen. Faktiskt mer intressant än vad det låter.
Wallace pratar mycket om hur mycket han gillar den första delen där var och en av de sju förlorarna får varsin akt (ett tv-serieavsnitt i USA består i regel av sju akter). Vidare pratar han om slutet som han själv inte gillar. Han tyckte att det var tråkigt att behöva visa Dets riktiga fysiska gestalt när man byggt upp hela filmen runt mystiken kring Det. Även där måste man hålla med. I boken kändes det inte lika krystat som det blev på film.
Av skådespelarnas kommentarer kan man utröna att samhållningen mellan dem nästan var lika stark som mellan karaktärerna i filmen. De verkade ha mycket kul när de gjorde filmen, och det är något som man som tittare faktiskt kan ana när man ser filmen. Ritter avslöjar att han är ett riktigt Kingfan som fastnade redan när "'Salem's Lot" kom ut och sedan dess har han hängt på låset hos bokhandlarna när nya böcker kommit! Mycket kul! Han är till och med så beläst att han tar upp detaljer ur boken, som det här med sköldpaddan, vilket de andra skådisarna inte fattar mycket av. Att just Ritter är så insatt och engagerad glädjer mig, med tanke på vad som hände 2003 (se Tre saker).
Wallace pratar mycket om hur mycket han gillar den första delen där var och en av de sju förlorarna får varsin akt (ett tv-serieavsnitt i USA består i regel av sju akter). Vidare pratar han om slutet som han själv inte gillar. Han tyckte att det var tråkigt att behöva visa Dets riktiga fysiska gestalt när man byggt upp hela filmen runt mystiken kring Det. Även där måste man hålla med. I boken kändes det inte lika krystat som det blev på film.
Av skådespelarnas kommentarer kan man utröna att samhållningen mellan dem nästan var lika stark som mellan karaktärerna i filmen. De verkade ha mycket kul när de gjorde filmen, och det är något som man som tittare faktiskt kan ana när man ser filmen. Ritter avslöjar att han är ett riktigt Kingfan som fastnade redan när "'Salem's Lot" kom ut och sedan dess har han hängt på låset hos bokhandlarna när nya böcker kommit! Mycket kul! Han är till och med så beläst att han tar upp detaljer ur boken, som det här med sköldpaddan, vilket de andra skådisarna inte fattar mycket av. Att just Ritter är så insatt och engagerad glädjer mig, med tanke på vad som hände 2003 (se Tre saker).
TRE SAKER
1. 2003 släpptes "Stephen Kings Det" på DVD för första gången och samma år dog både Jonathan Brandis (unga Bill) och John Ritter (vuxna Ben). Därför är det på något vis skönt att Ritter finns med på kommentarspåret.
2. I och med att den nyfilmatisering jag efterlyst har gjorts ungefär 28 år efter miniserien har en del fans propagerat för att de vuxna versionerna av barnen i "Det: Kapitel 2" ska spelas av barnskådespelarna från 1990. En kul tanke, även om det faller på att Jonathan Brandis inte längre finns med oss. Av de andra "barnen" är det egentligen bara Seth Green och i viss mån Emily Perkins som fått märkbara filmkarriärer.
3. En dokumentär, "Pennywise: The Story of It" är på gång under 2018.
2. I och med att den nyfilmatisering jag efterlyst har gjorts ungefär 28 år efter miniserien har en del fans propagerat för att de vuxna versionerna av barnen i "Det: Kapitel 2" ska spelas av barnskådespelarna från 1990. En kul tanke, även om det faller på att Jonathan Brandis inte längre finns med oss. Av de andra "barnen" är det egentligen bara Seth Green och i viss mån Emily Perkins som fått märkbara filmkarriärer.
3. En dokumentär, "Pennywise: The Story of It" är på gång under 2018.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Dennis Christopher (2)
Dennis Christopher (2)
