Ojämna mardrömmar från Stephen King
FILMENAmbitionen med TNT:s "Nightmares & Dreamscapes" var förstås att skapa en serie som kunde fortsätta säsong efter säsong, och idén med att filma Stephen King-noveller i tv-serielånga filmer var inte alls dum. Dessvärre blev inte serien tillräckligt bra för att få fortsatt förtroende och det blev bara en säsong med åtta avsnitt. Problem låg i att serien blev alldeles för ojämn, kvaliteten på skådespeleriet och specialeffekterna varierade något vansinnigt.
Det hela börjar med den tämligen annorlunda "Battleground" där inte en enda replik yppas i hela filmen. William Hurt spelar en yrkesmördare som just haft ihjäl en leksaksmogul. När han återvänder till sin lyxvåning finner han ett paket på golvet. Det är en gåva från leksaksföretaget innehållande en låda med plastsoldater. Efter ett tag visar det sig att soldaterna får eget liv och använder sina vapen och stridsfordon för att hämnas sin skapare. Mördarens våning förvandlas till ett slagfält där han får oerhört svårt att slå tillbaka.
Denna bad things happen to bad people-historia (se till exempel "They're creeping up on you" i "Creepshow" för en liknande fabel) avgörs helt och hållet av specialeffekterna som är riktigt bra. Det är uppenbart att mest specialeffektspengar lades på "Battlefield", och resultatet blir en ganska bra film där jag dock finner det aningens störande att inte ett ord sägs. Känns inte helt naturligt.
Redan till nästa film sjunker kvaliteten avsevärt. "Crouch End" publicerades ursprungligen i en bok där en samling nutida författare ombads skriva noveller baserade på H.P. Lovecrafts universum. Här trasslar ett par på bröllopsresa i London bort sig i stadsdelen Crouch End. I de övergivna och spöklika gränderna lurar något ont och läskigt som knappast vill dem något väl.
Dessvärre blir denna i bokform ganska spännande novell tämligen B-aktig som film, och till råga på allt brister det även i skådespelandet. Skådespelarna är nya bekantskaper och Eion Bailey övertygar inte alls i sin roll, medan Claire Forlani gör klart bättre ifrån sig.
Sedan blir det genast bättre igen (ojämt var ordet) i "Umney's Last Case", en historia som är strålande både som novell och film. Här handlar det om en författare som skapat en 30-talsdeckare som han blivit så förtjust i att han skriver in sig själv i historien för att helt sonika byta liv med sin karaktär. Vilket också händer, med resultatet att deckaren helt plötsligt finner sig i framtiden med en helt främmande fru och måste på något sätt lyckas ta sig tillbaka till sin värld och tid.
William H. Macy är briljant i sina två roller, den deprimerade författaren och hans överdrivna 30-talsdeckare. Rolig King-passning i repliken "No, I am a literary guy"! Helt klart en av seriens absolut bästa filmer, om inte den bästa.
En annan av de bästa filmerna är "The End of the Whole Mess" med suveräne Ron Livingston i huvudrollen som historiens berättare. Med ungefär en timme kvar i livet berättar han framför en videokamera historien om sin bror och hans upptäckt som skulle göra världen till en bättre plats, men som i själva verket blev världens undergång.
Hans bror var ett geni redan som blöjbarn och blev bara smartare med tiden. Som vuxen – snyggt gestaltad som råtönt av Henry Thomas – lessnar han på världens elände och börjar forska fram en möjlighet att utplåna våld och ondska för gott. Men priset blir alldeles för högt.
Kul att få se Henry Thomas i en King-produktion där han inte försvinner efter fem minuter ("Desperation") och Ron Livingston är alltid bra vad han än medverkar i. Samspelet mellan dem är strålande och filmen, snyggt överförd från novell till manus av Lawrence D Cohen – en liten revansch från kalkonen med "Dreamcatcher" - är väldigt välgjord med sina tidtypiska nedslag under historiens gång. Det enda som kanske är lite halv-B är när skådespelarna som spelar brödernas föräldrar plötsligt ska vara ålderdomshemgamla när skådespelarna tydligt är i 40-årsåldern…
Efter två fullträffar blir det lite sämre igen. Det kan på sätt och vis bero på att jag aldrig riktigt fastnat för novellen "The Road Virus Heads North". Här är det en Stephen King-liknande författare, stenhårt spelad av Tom Berenger, som ska bila hem efter en boksignering. Längs vägen stannar han och köper en tavla på en loppmarknad. Tavlan föreställer en galning i en bil. Författaren får veta att konstnären blev vansinnig och tog livet av sig innan han fortsätter sin hemresa.
Under resans gång börjar tavlan att förändras. Galningen i bilen verkar komma allt närmare och närmare och när författaren försöker göra sig av med tavlan kommer den hela tiden tillbaka, och det visar sig att hemska saker har inträffat längs med författarens bilväg och det är uppenbart att tavlan skildrar någon som jagar honom, en skräck inte ens en etablerad författare kan tänka sig.
Filmen har sina poänger men är lite flummig, speciellt i finalen, och den har som sagt aldrig varit någon favorit hos mig.
Trots att alla avsnitt är lika långa känns "The Fifth Quarter" otroligt utdragen och seg. Novellen - en av Kings gangsterhistorier på blott 17 sidor i original – har till filmen utökats med en rejäl hustru/man-ramhistoria – något som verkar ha varit otroligt viktigt i just denna tv-serie. Det är par nästan i varje avsnitt, även om det inte varit så i originalnovellerna.
Här handlar det om en skattkarta som är delad i fyra delar och de fyra ägarna inte kan komma överens. När en av dem skjuts kommer den femte fjärdedelen in i bilden och ska ta både hämnd och skatten. Jeremy Sisco är liten personlig favorit efter hans något störda roll i "Six Feet Under" men jag vet inte riktigt om han lyckas hålla uppe hela avsnittet. Tillägget av ramhistorien är så stort, faktiskt så stort att jag var tvungen att bläddra igenom novellen för att ta reda på vad jag hade sett egentligen, att det blir mer drama än spänning. Ingen nightmare direkt.
En av mina favoritnoveller är "Autopsy Room Four" där en man vaknar upp i en liksäck, oförmögen att röra på sig eller kommunicera någon sorts kontakt med omvärlden. Och för att göra det ännu värre så är han bara minuter ifrån att bli obducerad. Vilken skräcksituation! Hur ska han lyckas kunna påvisa att han faktiskt lever?
Här har man lyckats ganska bra att föra över novellen till filmformatet även om man har gjort vissa drastiska förändringar. I novellen syftas det gång på gång på att mannen ska vara en splitting image av musikern Michael Bolton och historien har en smått pervers twist på slutet som alltid roat mig. Inget av detta är med i filmen och istället har ännu en hustru/man-historia klämts in.
I huvudrollen hittar man Richard Thomas som tidigare har kunnat ses som den vuxne Bill i "Stephen King's It", där med gräslig hästsvans. Lite av en träbock till skådis men kul att återse för oss extrema King-fans.
Den sista historien - "You Know They Got A Hell of a Band" - är också en man/hustru-historia. Clark och Mary kör fel väg och hamnar slutligen i en charmant liten stad som heter Rock And Roll Heaven. Det är något lustigt med invånarna. De flesta går omkring och ser deprimerade ut och resten, ja de ser ut som döda rockstjärnor.
Vänta lite. De ÄR döda rockstjärnor, med en viss betoning på döda. Clark och Mary får snart vänja sig vid att deras korta besök i Rock And Roll Heaven i själva verket är ett långvarigt stopp i Rock And Roll Hell…
Den här historien är smått absurd och den i samlingen som är mest lik de gamla "Twilight Zone"-historierna, vilket Clark och Mary själva konstaterar under filmens gång. Underhållande är det i alla fall på många sätt, och man önskar att TNT lagt ned lite mer krut på att få rockstjärnorna att faktiskt se ut som rockstjärnorna – nu är det lite "Sikta mot stjärnorna"-varning. Steven Weber är alltid bra och Kim Delaney är en gammal favorit, även om hon känns helt annorlunda nu jämfört med i "På spaning i New York".
En ganska skön avslutning på serien, som i sin helhet återigen kan sammanfattas som ojämn. Värd att se för King-fansen, men personligen kommer jag knappast att återvända till den här - möjligen med undantag för några avsnitt - i framtiden.
Det hela börjar med den tämligen annorlunda "Battleground" där inte en enda replik yppas i hela filmen. William Hurt spelar en yrkesmördare som just haft ihjäl en leksaksmogul. När han återvänder till sin lyxvåning finner han ett paket på golvet. Det är en gåva från leksaksföretaget innehållande en låda med plastsoldater. Efter ett tag visar det sig att soldaterna får eget liv och använder sina vapen och stridsfordon för att hämnas sin skapare. Mördarens våning förvandlas till ett slagfält där han får oerhört svårt att slå tillbaka.
Denna bad things happen to bad people-historia (se till exempel "They're creeping up on you" i "Creepshow" för en liknande fabel) avgörs helt och hållet av specialeffekterna som är riktigt bra. Det är uppenbart att mest specialeffektspengar lades på "Battlefield", och resultatet blir en ganska bra film där jag dock finner det aningens störande att inte ett ord sägs. Känns inte helt naturligt.
Redan till nästa film sjunker kvaliteten avsevärt. "Crouch End" publicerades ursprungligen i en bok där en samling nutida författare ombads skriva noveller baserade på H.P. Lovecrafts universum. Här trasslar ett par på bröllopsresa i London bort sig i stadsdelen Crouch End. I de övergivna och spöklika gränderna lurar något ont och läskigt som knappast vill dem något väl.
Dessvärre blir denna i bokform ganska spännande novell tämligen B-aktig som film, och till råga på allt brister det även i skådespelandet. Skådespelarna är nya bekantskaper och Eion Bailey övertygar inte alls i sin roll, medan Claire Forlani gör klart bättre ifrån sig.
Sedan blir det genast bättre igen (ojämt var ordet) i "Umney's Last Case", en historia som är strålande både som novell och film. Här handlar det om en författare som skapat en 30-talsdeckare som han blivit så förtjust i att han skriver in sig själv i historien för att helt sonika byta liv med sin karaktär. Vilket också händer, med resultatet att deckaren helt plötsligt finner sig i framtiden med en helt främmande fru och måste på något sätt lyckas ta sig tillbaka till sin värld och tid.
William H. Macy är briljant i sina två roller, den deprimerade författaren och hans överdrivna 30-talsdeckare. Rolig King-passning i repliken "No, I am a literary guy"! Helt klart en av seriens absolut bästa filmer, om inte den bästa.
En annan av de bästa filmerna är "The End of the Whole Mess" med suveräne Ron Livingston i huvudrollen som historiens berättare. Med ungefär en timme kvar i livet berättar han framför en videokamera historien om sin bror och hans upptäckt som skulle göra världen till en bättre plats, men som i själva verket blev världens undergång.
Hans bror var ett geni redan som blöjbarn och blev bara smartare med tiden. Som vuxen – snyggt gestaltad som råtönt av Henry Thomas – lessnar han på världens elände och börjar forska fram en möjlighet att utplåna våld och ondska för gott. Men priset blir alldeles för högt.
Kul att få se Henry Thomas i en King-produktion där han inte försvinner efter fem minuter ("Desperation") och Ron Livingston är alltid bra vad han än medverkar i. Samspelet mellan dem är strålande och filmen, snyggt överförd från novell till manus av Lawrence D Cohen – en liten revansch från kalkonen med "Dreamcatcher" - är väldigt välgjord med sina tidtypiska nedslag under historiens gång. Det enda som kanske är lite halv-B är när skådespelarna som spelar brödernas föräldrar plötsligt ska vara ålderdomshemgamla när skådespelarna tydligt är i 40-årsåldern…
Efter två fullträffar blir det lite sämre igen. Det kan på sätt och vis bero på att jag aldrig riktigt fastnat för novellen "The Road Virus Heads North". Här är det en Stephen King-liknande författare, stenhårt spelad av Tom Berenger, som ska bila hem efter en boksignering. Längs vägen stannar han och köper en tavla på en loppmarknad. Tavlan föreställer en galning i en bil. Författaren får veta att konstnären blev vansinnig och tog livet av sig innan han fortsätter sin hemresa.
Under resans gång börjar tavlan att förändras. Galningen i bilen verkar komma allt närmare och närmare och när författaren försöker göra sig av med tavlan kommer den hela tiden tillbaka, och det visar sig att hemska saker har inträffat längs med författarens bilväg och det är uppenbart att tavlan skildrar någon som jagar honom, en skräck inte ens en etablerad författare kan tänka sig.
Filmen har sina poänger men är lite flummig, speciellt i finalen, och den har som sagt aldrig varit någon favorit hos mig.
Trots att alla avsnitt är lika långa känns "The Fifth Quarter" otroligt utdragen och seg. Novellen - en av Kings gangsterhistorier på blott 17 sidor i original – har till filmen utökats med en rejäl hustru/man-ramhistoria – något som verkar ha varit otroligt viktigt i just denna tv-serie. Det är par nästan i varje avsnitt, även om det inte varit så i originalnovellerna.
Här handlar det om en skattkarta som är delad i fyra delar och de fyra ägarna inte kan komma överens. När en av dem skjuts kommer den femte fjärdedelen in i bilden och ska ta både hämnd och skatten. Jeremy Sisco är liten personlig favorit efter hans något störda roll i "Six Feet Under" men jag vet inte riktigt om han lyckas hålla uppe hela avsnittet. Tillägget av ramhistorien är så stort, faktiskt så stort att jag var tvungen att bläddra igenom novellen för att ta reda på vad jag hade sett egentligen, att det blir mer drama än spänning. Ingen nightmare direkt.
En av mina favoritnoveller är "Autopsy Room Four" där en man vaknar upp i en liksäck, oförmögen att röra på sig eller kommunicera någon sorts kontakt med omvärlden. Och för att göra det ännu värre så är han bara minuter ifrån att bli obducerad. Vilken skräcksituation! Hur ska han lyckas kunna påvisa att han faktiskt lever?
Här har man lyckats ganska bra att föra över novellen till filmformatet även om man har gjort vissa drastiska förändringar. I novellen syftas det gång på gång på att mannen ska vara en splitting image av musikern Michael Bolton och historien har en smått pervers twist på slutet som alltid roat mig. Inget av detta är med i filmen och istället har ännu en hustru/man-historia klämts in.
I huvudrollen hittar man Richard Thomas som tidigare har kunnat ses som den vuxne Bill i "Stephen King's It", där med gräslig hästsvans. Lite av en träbock till skådis men kul att återse för oss extrema King-fans.
Den sista historien - "You Know They Got A Hell of a Band" - är också en man/hustru-historia. Clark och Mary kör fel väg och hamnar slutligen i en charmant liten stad som heter Rock And Roll Heaven. Det är något lustigt med invånarna. De flesta går omkring och ser deprimerade ut och resten, ja de ser ut som döda rockstjärnor.
Vänta lite. De ÄR döda rockstjärnor, med en viss betoning på döda. Clark och Mary får snart vänja sig vid att deras korta besök i Rock And Roll Heaven i själva verket är ett långvarigt stopp i Rock And Roll Hell…
Den här historien är smått absurd och den i samlingen som är mest lik de gamla "Twilight Zone"-historierna, vilket Clark och Mary själva konstaterar under filmens gång. Underhållande är det i alla fall på många sätt, och man önskar att TNT lagt ned lite mer krut på att få rockstjärnorna att faktiskt se ut som rockstjärnorna – nu är det lite "Sikta mot stjärnorna"-varning. Steven Weber är alltid bra och Kim Delaney är en gammal favorit, även om hon känns helt annorlunda nu jämfört med i "På spaning i New York".
En ganska skön avslutning på serien, som i sin helhet återigen kan sammanfattas som ojämn. Värd att se för King-fansen, men personligen kommer jag knappast att återvända till den här - möjligen med undantag för några avsnitt - i framtiden.
EXTRAMATERIALET
Etramaterielat består av ett myller av småklipp. Det är "inside looks" till alla åtta avsnitt där skådespelare, manusförfattare och regissörer pratar om avsnitten. Till detta finns det också separata intervjuer med de manliga huvudrollsinnehavaran i varje avsnitt.
Det finns även två liknande småklipp om Stephen King, som dessutom liknar varandra så det känns ju lite lätt överflödigt. En mängd material (citat mest) går dessutom igen i alla dessa småklipp så man kan få ett visst citat upp till 3-4 gånger. Tjatigt och onödigt.
Det finns också en specifik titt på specialeffekterna i "Battleground" och en genomgång av seriens art direction.
Med undantag för dessa två sista inslag så känns det som resten kunde redigerats ihop till en rejäl bakomfilm i stället för en massa småklipp som ändå återanvänder samma information.
Det finns även två liknande småklipp om Stephen King, som dessutom liknar varandra så det känns ju lite lätt överflödigt. En mängd material (citat mest) går dessutom igen i alla dessa småklipp så man kan få ett visst citat upp till 3-4 gånger. Tjatigt och onödigt.
Det finns också en specifik titt på specialeffekterna i "Battleground" och en genomgång av seriens art direction.
Med undantag för dessa två sista inslag så känns det som resten kunde redigerats ihop till en rejäl bakomfilm i stället för en massa småklipp som ändå återanvänder samma information.
TRE SAKER
1. Titeln på serien är givetvis plockad från en novellsamling av Stephen King, dock är det bara fem av det åtta ("Crouch End", "Umney’s Last Case", "The End of the Whole Mess", "The Fifth Quarter" och "You Know They Got A Hell of a Band") som kommer från just den samlingen. Övriga historier kommer från andra novellsamlingar ("Battleground" från "Night Shift", "The Road Virus Heads North" och "Autopsy Room Four" från "Everything's Eventual"). Alla samlingarna finns utgivna på svenska under namnen "Nattmaror och drömlandskap", "Dödsbädden" och "Allt kan hända".
2. Inspirationen till "Crouch End" kom när King och hans fru Tabitha irrade omkring i stadsdelen på jakt efter författarkollegan Peter Straubs hus.
3. Från början skulle klåparen Mick Garris gjort en film av "Home Delivery" för serien, men när han drog sig ur försvann även novellen och "Autopsy Room Four" kom med i stället.
2. Inspirationen till "Crouch End" kom när King och hans fru Tabitha irrade omkring i stadsdelen på jakt efter författarkollegan Peter Straubs hus.
3. Från början skulle klåparen Mick Garris gjort en film av "Home Delivery" för serien, men när han drog sig ur försvann även novellen och "Autopsy Room Four" kom med i stället.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
William Hurt (17)
William Hurt (17)
