Tyst terror

FILMEN

Inom slashergenren är det vanligt med den tysta mördaren som iskallt och utan ett ord skördar offer efter offer. Det är däremot inte så vanligt med det tysta offret och där har "Hush" något nytt att tillföra till genren. Huvudpersonen är nämligen döv, inte sedan födseln utan efter en sjukdom. Maddie (Kate Siegel) har flyttat ut till en stuga på landet för att fly undan storstadslivets hets och därmed kunna fokusera på sitt författarskap. Hon har publicerat en roman och jobbar på nästa men har problem att få till slutet. Hon bollar mellan sju olika alternativ där inget är klockrent.

Helt avskiljd är hon inte. Hon har grannar och speciellt Sarah (Samantha Sloyan) hälsar mer än gärna på. Hon övar på sitt teckenspråkstecknande trots att Maddie är duktig på att läsa på läpparna. En kväll ser vi hur Sarah dunkar på altandörren, uppjagad och blodig. Maddie hör inget. Vi ser hur Sarah blir skjuten med ett armborst och hur en maskerad mördare kryper upp och hugger henne till döds med kniv. Maddie hör inget. Vi ser hur mördaren ser Maddie och knackar på fönstret. Maddie hör inget, och mördaren börjar lägga ihop pusselbitarna och inleder en lek där han till slut avslöjar sig för den ovetande författaren.

Mördarens mask är enkel och lite annorlunda. Man kan bara lätt skymta det på affischbilden, men det är slätt vitt med ett litet finurligt leende som ger ett märkligt utseende som i sitt ganska trevliga uttryck blir ännu mer otäckt. Tyvärr försvinner masken ganska snabbt och vi får se John Gallagher Jr. som han ser ut. För mig blir det lite obekvämt att se honom i en sådan här roll då han inom mina referensramar är väldigt etablerad som sin karaktär i "The Newsroom".

Vad som följer när mördaren och Maddie blir medvetna om varandra är som en utdragen variant av öppningsscenen av "Scream". Det blir en katt-och-råttalek där maktbalansen faktiskt växlar fram och tillbaka. Vilka fördelar har ett dövt offer mot en hörande jägare?

Jag har i andra sammanhang lovordat enkelhet i filmer och här är det verkligen inget krångel. Ett hus, två karaktärer, och ett leva-eller-dö-upplägg som klarar av att hålla sig utanför de inkörda spåren och lyckas på 80 minuter blir en riktigt bra slasherfilm. Man kan inte återuppfinna hjulet när det gäller genren, men det finns uppenbarligen en del fräscha idéer som inte testats tidigare. Bra gjort!


EXTRAMATERIALET

Inget.


TRE SAKER

1. I inledningen av filmen är vi med när Maggie lagar mat. Ris puttrar på spisen, sparris fräser i stekpannan, lök skivas - att låter, men sen byter vi till hennes perspektiv och allt blir knäpptyst. Inget puttrar, fräser eller låter på något vis. Ett mycket effektivt sätt att etablera tystnaden som en faktor i filmen.

2. Sammanlagt är det bara 15 minuter i filmen som har ljudlig dialog.

3. Kate Siegel är inte bara skådespelare i filmen utan har även varit med och skrivit manuset tillsammans med regissören Mike Flanagan som även är hennes äkta man. Hon är dessutom inte döv.


ANDERS JAKOBSON (2016-04-12)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

20 senaste recensionerna i kategorin skräck
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Skräck
Format: Streamat
Utkomstår: 2016
Bolag: Netflix
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Köp filmen hos:
Delning:

NIO TIPS FRÅN NOVEMBER
12 SENASTE
ACTIONKOMEDIERNA