Ingvar Hirdwalls vackraste trafikolycka
FILMENDet här är nog Ingvar Hirdwalls bästa roll. Jag har i alla fall aldrig sett honom göra bättre ifrån sig, inte ens i Harold Pinters "Fastighetsskötaren". Somliga "Beck"-beundrare kanske skulle framhäva den senkomna rollen som den alkoholstinkande grannen med stödkrage som vill "ta en stänkare" som den stiligaste, men nej. Om Ingvar Hirdwalls skådespeleri i allmänhet kan man säga att han jobbar mycket med kroppen, svalget och ögonen. Han sätter sin karaktär någonstans där. Han är med i samma gäng som Thommy Berggren, Keve Hjelm och Kent Andersson; förhållandevis grabbiga skådespelare med en avgrundsdjup intellektuell syn på teater, inte så lite inspirerade av ryska dramatiker eller amerikanska 1950-talsregissörer. Ibland blir jag stockkonservativ och tycker att just det gänget och många av deras jämnåriga är den sista riktigt duktiga teatergenerationen i Sverige, de sista som verkligen vågade gå på djupet i gestaltningen. Dagens generation är mer av vackra ansikten och stela poser, som inte ens kan säga en text, med få undantag. Ibland är jag inte fullt så rabiat.
Lars Molins filmatisering av Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien" sändes i tre entimmeslånga avsnitt på SVT 1992. Tv-serien, som nu släpps som Molin-klassiker av Pan Vision, är väldigt trogen romanen. Är man hemma i den lagerlöfska romanvärlden och tycker om romanen har man lätt att tycka om tv-serien. Det handlar om den överbeskyddade fadern Jan Andersson i Skrolycka (Ingvar Hirdwall) som blir tokig och skapar en fantasivärld kring sin vackra dotter Klara-Fina (Cecilia Ljung). Hon har måst resa till Stockholm för att tjäna pengar och lösa en skuld åt föräldrarna. När hon försvinner och slutar att höra av sig och Jan får veta vad hon egentligen sysslar med slår det minst sagt slint, i en oförglömlig scen – både i text och på film – i en skogsglänta. Så hungrig är han i sin kärlek till dottern att han väljer att helt gå upp i sin illusion. Tanken bär av till Portugallien och snart har den fattige torparen utropat sig till kejsare Johannes av Portugallien i den lilla svenska och stockkonservativa 1800-talsbyn.
Jag kan inte i minnet hitta en karaktär jag blivit så irriterad på som Ingvar Hirdwalls Jan Andersson i Skrolycka. Det är med sådan ömsinthet och övertygelse Hirdwall tecknar galenskapen, naiviteten och fantasierna att man stundtals sitter och svär: "Vakna! Hallå! Sluta! Bli som folk!" Men han tågar på, stolt och rakryggad, i kaskett och med käpp. Och det var nog detta som Selma Lagerlöf var ute efter när hon skrev boken i början av förra sekelskiftet. För fattig kan man vara, och fattig och dum, det kan man också vara - men om man är fattig och dum och dessutom egensinnig gör man sig märkvärdig och det får man absolut inte vara.
Romanen är en vacker och sorglig tragedi att gråta över och inte sällan också skratta åt. Lars Molin lyckades verkligen överföra detta till film, som så mycket annat han gjorde under sin livstid.
Lars Molins filmatisering av Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien" sändes i tre entimmeslånga avsnitt på SVT 1992. Tv-serien, som nu släpps som Molin-klassiker av Pan Vision, är väldigt trogen romanen. Är man hemma i den lagerlöfska romanvärlden och tycker om romanen har man lätt att tycka om tv-serien. Det handlar om den överbeskyddade fadern Jan Andersson i Skrolycka (Ingvar Hirdwall) som blir tokig och skapar en fantasivärld kring sin vackra dotter Klara-Fina (Cecilia Ljung). Hon har måst resa till Stockholm för att tjäna pengar och lösa en skuld åt föräldrarna. När hon försvinner och slutar att höra av sig och Jan får veta vad hon egentligen sysslar med slår det minst sagt slint, i en oförglömlig scen – både i text och på film – i en skogsglänta. Så hungrig är han i sin kärlek till dottern att han väljer att helt gå upp i sin illusion. Tanken bär av till Portugallien och snart har den fattige torparen utropat sig till kejsare Johannes av Portugallien i den lilla svenska och stockkonservativa 1800-talsbyn.
Jag kan inte i minnet hitta en karaktär jag blivit så irriterad på som Ingvar Hirdwalls Jan Andersson i Skrolycka. Det är med sådan ömsinthet och övertygelse Hirdwall tecknar galenskapen, naiviteten och fantasierna att man stundtals sitter och svär: "Vakna! Hallå! Sluta! Bli som folk!" Men han tågar på, stolt och rakryggad, i kaskett och med käpp. Och det var nog detta som Selma Lagerlöf var ute efter när hon skrev boken i början av förra sekelskiftet. För fattig kan man vara, och fattig och dum, det kan man också vara - men om man är fattig och dum och dessutom egensinnig gör man sig märkvärdig och det får man absolut inte vara.
Romanen är en vacker och sorglig tragedi att gråta över och inte sällan också skratta åt. Lars Molin lyckades verkligen överföra detta till film, som så mycket annat han gjorde under sin livstid.
EXTRAMATERIALET
Denna utgåva innehåller inget extramaterial.
TRE SAKER
1. Många bra skådespelare paraderar i denna filmatisering. Gunilla Nyroos är strålande som Jans jordnära och sammanbitna hustru. Allan Svensson är grisaktig och girig markägare. Rolf Lassgård rumlar omkring med stor mage och stora polisonger. Jag inser dock hur jävla dålig Per Oscarsson egentligen är, när han stammar på, skrockar och andas tungt som han brukar.
2. Gustaf Molander gjorde en filmatisering 1944 med Victor Sjöström i rollen som Jan i Skrolycka. Den filmen hade jag gärna sett.
3. Hustru Kattrina till sin Jan, när han ligger och tjurar på sofflocket: "Jan? Hör du mig? Ska jag koka en kopp kaffe till oss? Med en vetebrödskiva till. Och en sup."
2. Gustaf Molander gjorde en filmatisering 1944 med Victor Sjöström i rollen som Jan i Skrolycka. Den filmen hade jag gärna sett.
3. Hustru Kattrina till sin Jan, när han ligger och tjurar på sofflocket: "Jan? Hör du mig? Ska jag koka en kopp kaffe till oss? Med en vetebrödskiva till. Och en sup."
TOBIAS JOHANSSON (2007-05-30)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Cecilia Ljung (8)
Cecilia Ljung (8)
