Lite trögstartad men tar sig mot slutet
FILMENOm man säger "en typisk Ben Stiller-film" så tänker man på ganska breda komedier som "Den där Mary" eller "Familjen är värst"-filmerna, men då och då visar Ben Stiller upp en helt annan sida, en där hans karaktärer får betydligt mer djup och där han som skådis får lite tuggmotstånd i sin gestaltning.
Ett bra exempel är rollen som Chaz Tenenbaum i "The Royal Tenenbaums", men här får han spela ut ordentligt.
Greenberg är en ganska besvärlig typ. Han precis skrivits ut från att ha varit inlagd efter ett nervsammanbrott och kommer nu till Los Angeles för att vakta sin brors hus och schäfer. Han har ständiga irritationsmoment så som biltutande eller den bristande lutningen på ett flygplanssäte och kanaliserar sina tankar i handskrivna brev till "de ansvariga" eller tidningar. I Los Angeles finns hans gamla kompis från förr, de som han spelade i ett band med tidigare men som splittrades efter ett allvarligt felbeslut han tog. Den han kontaktar först är Ivan (Rhys Ifans) som inte riktigt vet hur han ska hantera sin forna bandkamrat. Ivan ställer mest upp av gammal plikt, men det gamla grållet finns fortfarande kvar under ytan och bubblar så sakta upp.
En annan Greenberg umgås med är Florence (Greta Gerwig), en 25-årig kvinna som jobbar som assistent åt brodern. Hon blir lite av en assistent även till Greenberg, men också en älskarinna, eller något. Florence är lite instabil och förhållande blir mest förvirrande för båda. Men det finns där.
Det är Noah Baumbach som ligger bakom filmen och den kretsar lite kring hans favoritämne: folk som mår lite dåligt och knepiga relationer. I hans tidigare filmer ("The Squid and The Whale" och "Margot at the Wedding") har det visserligen handlat om familjerelationer, medan det här handlar om vänskapsrelationer. Baumbach är mycket skicklig inom den här genren även om debutfilmen "The Squid and The Whale" fortfarande kvarstår som hans bästa verk hittills. Han lyckas dock fånga en sorts realism som känns extra verklig, nästan som om han filmat några personer dokumentärt och sen spelat in det på nytt med riktiga skådespelare. Lite svårt att beskriva, men jag gillar det.
Filmen känns dock lite trög i början och jag vet inte riktigt om jag tycker att "komedi" ska vara med i genrebenämningen, men filmen tar sig avsevärt mot slutet. Men ungefär en tredjedel kvar kommer Greenberg loss ordentligt under en fest och det är där någonstans som Ben Stillers insats motiverar de lovord han får på omslaget. Inte för att han varit dålig tidigare, men när filmen rullat klart känner jag verkligen att jag fått se en karriärsdefinierande insats från en i dag rätt etablerad skådespelare. Det är alltid lika skönt när det händer.
Ett bra exempel är rollen som Chaz Tenenbaum i "The Royal Tenenbaums", men här får han spela ut ordentligt.
Greenberg är en ganska besvärlig typ. Han precis skrivits ut från att ha varit inlagd efter ett nervsammanbrott och kommer nu till Los Angeles för att vakta sin brors hus och schäfer. Han har ständiga irritationsmoment så som biltutande eller den bristande lutningen på ett flygplanssäte och kanaliserar sina tankar i handskrivna brev till "de ansvariga" eller tidningar. I Los Angeles finns hans gamla kompis från förr, de som han spelade i ett band med tidigare men som splittrades efter ett allvarligt felbeslut han tog. Den han kontaktar först är Ivan (Rhys Ifans) som inte riktigt vet hur han ska hantera sin forna bandkamrat. Ivan ställer mest upp av gammal plikt, men det gamla grållet finns fortfarande kvar under ytan och bubblar så sakta upp.
En annan Greenberg umgås med är Florence (Greta Gerwig), en 25-årig kvinna som jobbar som assistent åt brodern. Hon blir lite av en assistent även till Greenberg, men också en älskarinna, eller något. Florence är lite instabil och förhållande blir mest förvirrande för båda. Men det finns där.
Det är Noah Baumbach som ligger bakom filmen och den kretsar lite kring hans favoritämne: folk som mår lite dåligt och knepiga relationer. I hans tidigare filmer ("The Squid and The Whale" och "Margot at the Wedding") har det visserligen handlat om familjerelationer, medan det här handlar om vänskapsrelationer. Baumbach är mycket skicklig inom den här genren även om debutfilmen "The Squid and The Whale" fortfarande kvarstår som hans bästa verk hittills. Han lyckas dock fånga en sorts realism som känns extra verklig, nästan som om han filmat några personer dokumentärt och sen spelat in det på nytt med riktiga skådespelare. Lite svårt att beskriva, men jag gillar det.
Filmen känns dock lite trög i början och jag vet inte riktigt om jag tycker att "komedi" ska vara med i genrebenämningen, men filmen tar sig avsevärt mot slutet. Men ungefär en tredjedel kvar kommer Greenberg loss ordentligt under en fest och det är där någonstans som Ben Stillers insats motiverar de lovord han får på omslaget. Inte för att han varit dålig tidigare, men när filmen rullat klart känner jag verkligen att jag fått se en karriärsdefinierande insats från en i dag rätt etablerad skådespelare. Det är alltid lika skönt när det händer.
EXTRAMATERIALET
Ganska meningslöst extramaterial faktiskt, som är över på mindre än tio minuter. Bakomfilmen känns mer som en lång trailer med lite inklippta intervjuer och de övriga två featuretterna innehåller till 90% bilder ur filmen och sedan någon enstaka mening om varför man spelade in den i Los Angeles och att filmen ska kännas lite som en bok. Det är ett skrapande på ytan som faktiskt inte ger någonting.
TRE SAKER
1. Jennifer Jason Leigh gör en liten biroll i filmen, men har hittat på hela historien ihop med Noah Baumbach och figurerar även som producent.
2. Karaktären Florence har vissa likheter med Leighs genombrottsroll som Stacy i "Häftigt drag i plugget" från 1982.
3. Filmens soundtrack är gjort av James Murphy från LCD Soundsystem.
2. Karaktären Florence har vissa likheter med Leighs genombrottsroll som Stacy i "Häftigt drag i plugget" från 1982.
3. Filmens soundtrack är gjort av James Murphy från LCD Soundsystem.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Merritt Wever (9)
Merritt Wever (9)
