Snygg men obegriplig och konstig

FILMEN

Ända sedan den oerhört personliga dokumentären "Some kind of monster" och den omdiskuterade skivan "S:t Anger" som gjordes samtidigt, verkar Metallica fått någon fix idé om att göra något annorlunda när de väl gör något. Det i sig är en sund tanke när man existerat i runt 30 år och inte bör göra samma sak om och om igen. Den efterföljande skivan "Death Magnetic" var visserligen hyfsat normal om än drabbad av bandets förlorade kunskap att göra vettiga arrangemang och delvis förstörd i en alldeles för hård mastring, men sedan kom det snudd på obegripliga Lou Reed-samarbetet "Lulu" som tyvärr inte var bra någonstans.

Självklart är filmen "Metallica: Through the Never" inte en normal konsertfilm heller. Den är dessvärre mer konstig än annorlunda. Ambitionen har varit att göra en konsert med en story. Delvis genom att skapa lite drama i själva spelningen på olika vis och delvis genom att ha en parallell spelfilmshistoria som utspelar sig under konsertens gång. Båda tankarna är bra, men jag tycker inte att de flätas samman på ett bra sätt.

Spelfilmen handlar om Trip (Dane DeHaan) som är en roadie på Metallicas spelning. En bit in i första låten får han ett uppdrag. Han ska ta sig till en viss adress och hämta något som bandet ska ha efter konserten. Det blir starten på en surrealistisk story i en lätt postapokalyptisk värld där Trip råkar ut för en bilolycka, hamnar mitt i ett upplopp och stöter på allehanda mystiska figurer.

Under filmens gång försöker jag hitta ett samband mellan låtarna, deras texter och vad som händer för Trip, och ibland tycker jag mig hitta kopplingen, men sanningen är att det inte finns någon koppling alls. Det är en helt obegriplig historia som inte har något med musiken att göra alls. Till Metallicas försvar kan man säga att storyn som omringade konserten i Led Zeppelins "The Song Remains the Same" inte heller var begriplig, men jag tycker att de gjort bort sig lite här.

Storyn i konsertdelen bygger på att Metallica uppträder på en specialbyggd scen som förändras utifrån låtarna som spelas. Element från skivomslag etc dyker upp och gör det hela till ett visuellt spännande spektakel. Dramat består i att lite saker börjar gå sönder och man luras att tro att det sker en olycka som i sin tur leder till att scenen krymps ned för att bli mer "garage"-aktig. Något sådant.

Metallica blev ett favoritband för mig någonstans runt 1987-88 som definitivt betytt mycket för mig, men som jag samtidigt har tröttnat på. Lars Ulrich har gått från en inspirerande idol till en irriterande klåpare, men samtidigt väcks gamla känslor till liv under konsertens gång. Det är de förväntade låtarna som spelas, inklusive några av de låtar från Metallicas minst intressanta period ("Load"/"Reload") som inte betyder något alls för mig, men det är några guldkorn som sticker ut. Allra mest den avslutande instrumentallåten "Orion" som spelas under eftertexterna.

Konserten är snyggt filmad och det grämer mig att jag inte ser filmen i 3D för det är det som känns som det mest unika och moderna med filmen. Att uppleva en konsert i 3D har jag inte gjort, men även som en platt upplevelse fungerar det bra. Även spelfilmsbiten är snyggt gjord, men när de båda delarna inte riktigt fungerar tillsammans blir helhetsupplevelsen mest konstig.


EXTRAMATERIALET

Extramaterialet har fått en egen skiva i denna utgåva och är visserligen bra, men lite upprepande. En musikvideo till "Master of Puppets" innehåller bilder från filmen, trailern innehåller bilder från filmen och några isolerade tvåminutersklipp innehåller bilder från filmen. Jag ser inte riktigt poängen med detta, speciellt inte de där klippen som inte har någon funktion alls.

Den nästan långfilmslånga dokumentären är desto mer intressant att titta på. Här får vi veta att grunden till filmen kom redan under 90-talet när idén om att göra en konsertfilm i IMAX-format lades fram, men sköts upp för att sedermera bli en 3D IMAX-historia. Vi får vara med på budgetdiskussioner och mycket om hur den avancerade scenen byggdes och sedan till repetitioner, konserter, inspelning och lansering. Det är en givande dokumentär, som i sin tur kompletteras av intervjuer med band och crew samt alla ljudtekniker som fick jobba hårt för att få till allting rätt.

Vidare information finns i två Q&A-filmer som dessvärre mest upprepar det som sagts i dokumentärerna. Samma anekdoter och historier rapas upp på nytt, och resultatet blir att dessa frågestunder inte blir speciellt givande.

En fråga får man dock inte svar på efter allt extramaterial, nämligen vad filmens spelfilmsdel handlar om. Det sägs att man får dra sina egna slutsatser, så sanningen är väl att det inte finns någon handling alls.


TRE SAKER

1. Metallica snodde Dane DeHaans efternamn och gjorde en oannonserad spelning på en mindre scen på sin festival "Orion Music + More" som just Dehaan. De spelade Metallicas debutalbum "Kill 'em All" i sin helhet.

2. Filmens regissör är Nimród Antal som tidigare gjort bland annat "Vacancy" och "Predators".

3. I december 2013 gjorde Metallica en spelning på Antarktis och blev därmed det första bandet som spelat på alla sju kontinenter. Det är riktigt coolt!


ANDERS JAKOBSON (2014-02-24)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (25)
20 senaste recensionerna i kategorin musik
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Musik
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 2
Utkomstår: 2014
Bolag: Noble Entertainment
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Extramaterial:
Making of Metallica Through the Never, Cast & Crew Interviews, Interviews with the Sound & Music Team, Mill Valley Film Festival Q&A, Orion Festival 2013 Film Tent Highlights, Music Video, Theatrical Trailer, Clips
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN MARS
12 SENASTE
THRILLERNA