Inrutade apkonster
FILMENRuben Östlund fortsätter att skrapa upp små hål i vad det innebär att vara människa och pillar i såren för att se vad som händer. Vilka konsekvenser och reaktioner får det? Resultatet blir tänkvärda filmer som absolut inte lämnar tittaren oberörd. Det blir även historier som känns realistiska och samtidigt absurda. Jag kan inte alls förstå i vilken ände Östlund började med "The Square" och hur den blev vad den blev. Det i sig är konst.
Och det är i konstvärlden vi befinner oss. År 2020 har ett modernt museum som heter X-Royal tagit över delar av Stockholms slott. Claes Bang spelar museichefen Christian som laddar som bäst inför nästa stora konstinstallation, verket "The Square", en upplyst ruta som "är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad." Några dagar innan utställningens premiär blir Christian bestulen på både plånbok och mobiltelefon men lyckas hitta lägenhetshuset där telefonen finns och tänker ut ett sätt att få tillbaka sina ägodelar. Det är ett moraliskt övertramp som får konsekvens efter konsekvens under resten av filmen. Bland annat tappar Christian fokus och godkänner produktionen av en provocerande reklamfilm.
För mig är filmen en fin gestaltning av vad som sker när stress och panik totalt rubbar en människas fokus och hamnar i en lavin av felbeslut och tokiga val. Kanske är det för att Claes Bang är dansk men jag tänker på Lars von Triers "Direktören för det hele" som hade samma sorts panik som grund.
"The Square" är även en blottläggning av konstvärldens pretentiösa självbild - eller en hyllning av den samma. Det är lite svårt att avgöra. Frågan om vad som är konst ställs - både till tittaren och till en karaktär spelad av Elisabeth Moss. Hon är en journalist som har hakat upp sig på en märklig formulering på museets hemsida, och Christian bemöter det med en fråga om vad som är konst eller inte.
För att bli lite personlig för ett ögonblick så bor jag i en stad som har en konstbiennal, det vill säga en gigantisk utställning vartannat år, och en återkommande lokal snackis är huruvida vissa av verken är konst eller om det är något annat. De konstverk som figurerar i filmen påminner om det som jag brukar kunna se i min egen hemstad och jag kan inte avgöra om de ska tolkas som pretentiöst trams eller tänkvärda verk. Vad är konst och vad är inte det?
Jämfört med Östlunds två senaste filmer, tillika de enda ur hans produktion som jag sett, känns "The Square" lite mer komisk. Jag har tidigare gjort kopplingen mellan Östlund och Roy Anderssons filmer, och jag vill hävda att det finns ett släktskap. Framför allt handlar det om karaktärer som inte beter sig som skrivna figurer utan märkligt verkligt. I många fall har Östlund och Andersson båda hittat okända ansikten eller rena amatörer som bidrar till den genuina känslan. Så även här.
Filmen spretar lite men inte nödvändigtvis på ett negativ sätt. Vissa scener skulle lika gärna kunna vara absurda kortfilmer i sig själv. Som det seriösa konstnärssamtalet inför publik som störs av en man med Tourettes. Eller i synnerhet scenen som figurerar på filmens omslag - den fina middagen som drabbas av en performance som kanske går för långt. Scenen är väldigt bra och börjar som skrattframkallande underhållning för att sedan gå över i obehaglig pinsamhet och sluta i rent hotfull stämning. Åter igen återkommer vi till frågan om konsekvenser och reaktioner och vad som är konst eller inte.
På något vis landar jag där jag började: Det här är ännu en utforskande film om mänsklighet som absolut inte lämnar mig oberörd. Filmen kommer att pågå i mitt undermedvetna ett tag till och det är en bieffekt jag gillar.
Och det är i konstvärlden vi befinner oss. År 2020 har ett modernt museum som heter X-Royal tagit över delar av Stockholms slott. Claes Bang spelar museichefen Christian som laddar som bäst inför nästa stora konstinstallation, verket "The Square", en upplyst ruta som "är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad." Några dagar innan utställningens premiär blir Christian bestulen på både plånbok och mobiltelefon men lyckas hitta lägenhetshuset där telefonen finns och tänker ut ett sätt att få tillbaka sina ägodelar. Det är ett moraliskt övertramp som får konsekvens efter konsekvens under resten av filmen. Bland annat tappar Christian fokus och godkänner produktionen av en provocerande reklamfilm.
För mig är filmen en fin gestaltning av vad som sker när stress och panik totalt rubbar en människas fokus och hamnar i en lavin av felbeslut och tokiga val. Kanske är det för att Claes Bang är dansk men jag tänker på Lars von Triers "Direktören för det hele" som hade samma sorts panik som grund.
"The Square" är även en blottläggning av konstvärldens pretentiösa självbild - eller en hyllning av den samma. Det är lite svårt att avgöra. Frågan om vad som är konst ställs - både till tittaren och till en karaktär spelad av Elisabeth Moss. Hon är en journalist som har hakat upp sig på en märklig formulering på museets hemsida, och Christian bemöter det med en fråga om vad som är konst eller inte.
För att bli lite personlig för ett ögonblick så bor jag i en stad som har en konstbiennal, det vill säga en gigantisk utställning vartannat år, och en återkommande lokal snackis är huruvida vissa av verken är konst eller om det är något annat. De konstverk som figurerar i filmen påminner om det som jag brukar kunna se i min egen hemstad och jag kan inte avgöra om de ska tolkas som pretentiöst trams eller tänkvärda verk. Vad är konst och vad är inte det?
Jämfört med Östlunds två senaste filmer, tillika de enda ur hans produktion som jag sett, känns "The Square" lite mer komisk. Jag har tidigare gjort kopplingen mellan Östlund och Roy Anderssons filmer, och jag vill hävda att det finns ett släktskap. Framför allt handlar det om karaktärer som inte beter sig som skrivna figurer utan märkligt verkligt. I många fall har Östlund och Andersson båda hittat okända ansikten eller rena amatörer som bidrar till den genuina känslan. Så även här.
Filmen spretar lite men inte nödvändigtvis på ett negativ sätt. Vissa scener skulle lika gärna kunna vara absurda kortfilmer i sig själv. Som det seriösa konstnärssamtalet inför publik som störs av en man med Tourettes. Eller i synnerhet scenen som figurerar på filmens omslag - den fina middagen som drabbas av en performance som kanske går för långt. Scenen är väldigt bra och börjar som skrattframkallande underhållning för att sedan gå över i obehaglig pinsamhet och sluta i rent hotfull stämning. Åter igen återkommer vi till frågan om konsekvenser och reaktioner och vad som är konst eller inte.
På något vis landar jag där jag började: Det här är ännu en utforskande film om mänsklighet som absolut inte lämnar mig oberörd. Filmen kommer att pågå i mitt undermedvetna ett tag till och det är en bieffekt jag gillar.
EXTRAMATERIALET
Bakomfilmen är runt tolv minuter lång och handlar uteslutande om performancescenen med apmänniskan. På "Turist" fanns det en liknande film om lavinscenen och båda ger en bra inblick hur Ruben Östlund jobbar med den här typen av avgörande scener. Det är intressant att se.
I övrigt finns det några provfilmningsklipp och ett bildspel.
I övrigt finns det några provfilmningsklipp och ett bildspel.
TRE SAKER
1. Terry Notary som spelar apmänniskan som syns på omslaget har jag sett i ett otal bakomfilmer eftersom han är flitigt anlitad koreograf till djur och andra varelser. Han gör även motion caption-roller, till exempel spelar han Rocket i "Apornas planet"-filmerna och senast spelade han självaste King Kong i "Kong: Skull Island".
2. "The Wire"-bekanta Dominic West spelar konstnären som först drabbas av Tourettsmannen och sedan av apmannen. Ganska liten insats för att krediteras nästnäst högst i filmen.
3. Filmen var Sveriges Oscarsbidrag 2018 och kom ända fram till galan men snuvades på vinsten. En liknande situation var det på Golden Globes, men under Cannesfestivalen belönades Ruben Östlund med Guldpalmen.
2. "The Wire"-bekanta Dominic West spelar konstnären som först drabbas av Tourettsmannen och sedan av apmannen. Ganska liten insats för att krediteras nästnäst högst i filmen.
3. Filmen var Sveriges Oscarsbidrag 2018 och kom ända fram till galan men snuvades på vinsten. En liknande situation var det på Golden Globes, men under Cannesfestivalen belönades Ruben Östlund med Guldpalmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Claes Bang (3)
Claes Bang (3)
