Hans-Åke Liljas blogg

Så var det dags för den fjärde boken om KISS av Alex Bergdahl och Carl Linnaeus. Den här gången har den fått titeln ”Time Traveler” och fokus är den osminkade perioden av KISS karriär. Att det blev en fjärde bok är föga förvånande och även om författarna själva påstår att det inte var planen så tror jag nog att det fanns i bakhuvudet att det skulle bli minst fyra böcker. Jag har svårt att tro att två personer som har så mycket fokus på att få allt rätt skulle gett oss tre affischer (man har fått med en för varje bok på en av medlemmarna i gruppen om man förbeställt) och snuva oss på den fjärde och ett komplett sett av affischer.

Och jag är väldigt glad att det blev en fjärde bok för jag tycker denna är en av de bästa av de fyra. Jag gillar perioden den avhandlar. Kanske inte för att KISS var som bäst då utan mer för att det är en period som jag inte visste så mycket om. En period när KISS inte hade så stor inverkan på mitt liv, i alla fall den senare delen av perioden.

Jag gillar i stort sett alla kapitel. Det som blir lite på gränsen till för nördigt för mig är genomgången av låtarna på alla skivor. Dels för att jag inte har så bra koll på alla låtar så jag kan hänga med i det de säger, dels för att det ibland blir på lite för hög detaljnivå för min smak. Men det vägs upp av det underhållande sättet de pratar om låtarna och det är dessutom en liten del av boken. I övrigt får vi lära oss mer om hur gruppen kom fram till den uppmärksammade avsminkningen, vad Peter Criss, Ace Frehley och Vinnie Vincent gjorde under den här tiden och varför KISS sista avsminkade skiva Carnival of Souls nästa in inte släpptes på grund av återföreningen. Allt på samma underbart nördiga sätt som i de tidigare böckerna.

Jag kan även glatt konstatera att de uppfyller tre av mina önskningar från min recension av bok nummer tre. De går inte ner så extremt i detaljer som de gjorde i bok nummer tre. De skriver om tiden 1982-1984 med lite fokus på KISS alla gitarrister och de har utökat antalet bilder i boken genom att lägga med en hög bilder sist. Tack för det.

Personligen hoppas jag på fler böcker men den här gången känns det mer osäkert. Nu finns det ingen känsla av att de måste göra rätt som man kan lita på att den skavar hos författarna (vi har nu affischer på alla originalmedlemmar) men med lite tur, medvind och den rätta feelingen kanske de kan klämma ur sig en bok till om något år. Det hoppas i alla fall jag. Fokus då vore kul om det låg på återförreningsperioden. Jag känner på mig att det hände mycket intressant bakom kulisserna då.

Alex Bergdahl och Carl Linnaeus släpper nu sin tredje bok om KISS och har man läst de två tidigare böckerna (och nu denna den tredje) så finns det ett tydligt mönster och det är att Alex och Carl blir mer och mer detaljerade. Det är lite som en tratt där de började i den vidaste delen med första boken för att i den andra glida ner en bit i tratten. Här i den senaste boken har man glidit ner i den smala delen av tratten och nu är man riktigt detaljerad. Den tredje boken har fått titeln ”Den sista dynastin: Historien om Dynasty & Unmasked” och som den antyder är det de två skivorna ”Dynasty” och ”Unmasked” som bokens fokus ligger på. Det och lite om trummisarna Peter Criss och Eric Carr.

Skivorna granskas in i minsta detalj. Hur de spelades in, vem skrev vad och låtarna synas ordentligt. Efter att ha läst boken känns det som om jag vet allt som finns att veta om dessa skivor även om vissa delar är lite för detaljerad för min smak och jag glömmer bort det nästan lika fort som jag läst det. Men det man fascineras över är hur dessa två herrar grottat ner sig i dessa skivor. De har pratat med folk som ingen pratat med tidigare och kan därför berätta allt som är värt att veta om skivorna och som i alla fall inte jag visste tidigare.

Det som jag tycker är mer intressant är skivorna i sig är faktiskt de detaljer vi får om vad som skedde i gruppen under denna period. Originaltrummisen Peter Criss får sparken från gruppen och man tar in den okände Paul Caravello, ger honom namnet Eric Carr och sminkar honom som en räv. Spelet bakom kulisserna och vem som var med när under inspelningen av skivorna är mer intressant än skivorna själva om ni frågar mig. Blir det en fjärde bok hoppas jag man fortsätter på det spåret och kanske grottar ner sig i KISS alla gitarrister. Det hände ju en hel del i gruppen när det gäller just gitarristerna mellan 1982 och 1984 då man hade inte mindre än fyra gitarrister.

Det enda som jag saknar är bilder. Visst det finns en del bilder men jag vill ha mer, massor av bilder på personer, omslag, ställen, ja allt som nämns. Jag vet att det förmodligen är svårt att få fram men det skulle ha varit perfekt för att illustrera allt det som Alex och Carl berättar om.

Till sist, tack Alex och Carl för en sjukt nördig (jag menar nördig som en bra sak här) bok med mer detaljer än jag trodde jag skulle behöva. Sätt nu igång med bok nummer fyra och skriv gärna om KISS gitarrister denna gång…

Som filmrecensent har Corona slagit hårt. Filmerna som skickas ut från filmbolagen kommer med allt längre mellanrum och om man som jag gillar slasher genren är man nu ordentligt utsvulten. Jag vet att man inte kan jämföra avsaknaden av slasherfilmer med det lidandet Corona orsakat många andra men nu är jag ju filmrecensent som recenserar filmer så låt mig tycka lite synd om mig nu, även om det är en fis i rymden jämfört med verkliga problem.

Men det finns hjälp att få. Författaren Mats Strandberg har nämligen skrivit en slasher i bokform. Nu kanske inte det är helt unikt och det finns säkert många andra slasher böcker men på svenska och just nu så tror jag hans bok ”Konferensen” är det som bäst botar slasherabstinensen.

I boken får vi följa ett gäng kommunalanställda som ska spendera några dagar i lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand där de ska förbereda invigningen av det nya köpcentrumet. Ett köpcentrum som inte kommit till utan en hel del kontroverser. En bonde har till exempel blivit av med all sin mark. Eller som han säger själv, sin historia, sitt liv och sin framtid. Det finns en hel del interna motsättningar bland de kommunalanställda och precis som i en slasherfilm hittar vi den snygge, den töntige, den smarte, den komplicerade och naturligtvis en mördare med stor fantasi för hur han ska ha ihjäl sina offer.

Jag gillar ”Konferensen” och den funkar som ett bra substitut nu när det finns färre filmer att se. Finns det något negativt med den är det kanske att en del av själva dödsscenerna är lite för snälla. Här kunde man brassat på med mer våld och blod om ni frågar mig…

Igår drog jag av misstag igång ett maratontittande som kommer bestå av totalt 58 avsnitt. Jag återkommer till misstaget. Det hela började med att jag igår inte hade något att titta på men ändå ville avsluta kvällen med något kul. Jag kom att tänka på att jag länge funderat på att se om serien ”Life on Mars”. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att göra det. Nu hör det till att jag är lite lat av mig så jag satt där i soffan och undrade om någon av varianterna fanns på någon av alla de streamingtjänsterna jag prenumererar på. Det gjorde det naturligtvis inte och jag skulle alltså bli tvungen att bege mig ner i källaren och leta reda på DVD utgåvan. Pust.

Men som sista utväg startade jag YouTube på TV. Där ska ju allt finnas sägs det och till slut hittade jag faktiskt det första avsnittet av den amerikanska versionen och vägde för och nackdelar mellan att börja med den versionen (originalet är den engelska) eller gå ner i källaren. YouTube vann. Dessutom är ju Michael Imperioli med och han är helt klart en favorit. Sagt och gjort jag gjorde slag i saken och såg avsnittet.

Spola fram en timme ungefär tills sluttexten rullar och jag är ganska nöjd. Dock dök aldrig Imperioli upp. Kanske syns han inte förens i andra avsnittet tänker jag men sen, nej det stämmer inte. Jag söker lite på nätet och det skulle visa sig att det jag just sett var en testpilot som man spelade in för att övertala ABC att köpa in serien. När de väl gjorde det kastade man ut alla utom Jason O’Mara i rollen som Sam och gjorde om hela piloten. Där och då insåg jag att mitt misstag gjort att jag nu bara måste se den riktiga piloten och med det hela serien. Dock gjorde man bara 17 avsnitt innan den lades ner.

Så den ska jag se, sen ska jag se de två säsonger som finns av originalserien (16 avsnitt) och sen uppföljaren ”Ashes to Ashes” som det kom tre säsonger av (24 avsnitt). Dessutom har det sedan i april förra året ryktats om att det ska vara klart för ytterligare en säsong av den engelska original varianten. Om det verkligen händer återstår att se men vem vet, konstigare saker har hänt.

Lite kul var att när jag sökte info om det avsnittet jag såg igår hittade jag även en spansk version (La chica de ayer), en rysk version (Obratnaya storona Luny), en tjeckis version (Svet pod Hlavou) samt en koreansk verision (La-i-peu on Ma-seu) och vem vet, kanske kan jag även hitta de versionerna. Vore helt klart kul att se.



Här finns recensionerna av de tre huvudvarianterna.

Den engelska varianten:
"Life on Mars - Säsong 1"
"Life on Mars - Säsong 2"

Den amerikanska varianten:
"Life on Mars"

Uppföljaren Ashes to Ashes:
"Ashes to Ashes - Säsong 1"
"Ashes to Ashes - Säsong 2"
"Ashes to Ashes - Säsong 3"

2020 går mot sitt slut och det har återigen blivit dags att summera ett filmår. Först måste jag dock börja med att be om ursäkt för min dåliga närvaro i denna blogg under 2020. Ett ynka inlägg blev det. Eller två om man räknar med detta. Jag skäms och ska försöka bättra mig.

När det gäller filmer så har 2020 varit ett lite underligt år och den största anledningen är som ni säkert förstår Corona. Nu fanns det en hel del filmer klara när pandemin bröt ut men jag skulle ändå gissa att antalet filmer som släppts totalt under 2020 är färre än 2019. Det har även inneburit att vi har haft svårare att få tag på recensionsexemplar av filmerna. Detta har gjort att antalet recensioner för oss minskat totalt under 2020. Faktiskt så har vi inte recenserat färre filmer under ett år sedan 2006. Något som naturligtvis är tråkigt. Det som dock har ökat är antalet titlar vi sett via streamingtjänster istället för DVD eller BD. Hela 55% har vi streamat. Alltså mer än alla DVD och BD titlar totalt. Förra året var det 34% medan BD stod för hela 52%. Håller denna trend i sig skulle det inte förvåna mig om DVD med sina 7% är i stort sett borta inom de närmsta åren (skulle tänkt på det när vi döpte sidan eller hur?) och streaming ligger säkert på över 60%, 70%. Lite tråkigt för en filmsamlare som vi ha fysiska ex i bokhyllan men det går inte att stoppa framtiden.

Totalt recenserade vi drygt 220 titlar under 2020 vilket betyder ungefär en recension varannan dag vilket ändå är ganska bra. Inte som 2011 när vi recenserade hela 583 titlar eller drygt en och en halv recension varje dag, hela året. Jag recenserade drygt 70 filmer vilket är en ökning jämfört med både 2019 och 2018. Kanske betyder det att 2020 ändå var ett rätt okej filmår? Jag tror faktiskt det. Nu blir det spännande att se vad 2021 för med sig. Finns det några filmer att se eller blev allt inställt under 2020? Nja, lite filmer finns det nog och de kommer vi snappa upp.

Och så 2020 års bästa och sämsta filmer. Favoriterna är ”The Haunting of Bly Manor” och “Locke & Key”. Sämst är helt klart “Zombieland: Double Tap” men även "Beck 40 - Utom rimligt tvivel" är en besvikelse. Mest för att man förvandlat Beck själv till en förlöjligad virrgubbe.

Med de orden tackar jag för 2020 och hoppas vi får en fantastiskt filmår 2021.
Lilja

Alex Bergdahl och Carl Linnaeus är tillbaka med uppföljaren till förra årets bok "Partners in Crime – Vår livslånga jakt på sanningen”. Det var en no brainer som man brukar säga att det skulle komma en uppföljare och jag har verkligen sett fram emot den.

De har som förväntat grottat ner sig i ett antal minst sagt udda ämnen. Vissa bra, andra mindre bra (återkommer till det) och mina favoriter är definitivt tidiga KISS samt det om Ace. Jag gillar kapitlet om fanzines då jag själv prenumererade på flera av dem. Samma sak med VHS filmerna som avhandlas i ett kapitel. Mycket av det vi får är dränkt i samma nostalgi som första boken och det är de kapitlen jag gillar bäst. Sen är det intressant att läsa om varför Gene och Paul dök upp i smink 1989 eller om Alex och Carls alla besök på Conventions.

Men efter att ha läst boken kan jag även konstatera att det man brukar säga om filmer är sant. Uppföljaren blir aldrig lika bra som originalet. Med det inte sagt att ”Partners in Crime Vol. 2” är dålig för det är den inte men man har tappat lite av det som gjorde första boken så nostalgisk till förmån för detaljerna. Alex och Carl grottar den här gången ner sig mycket mer i detaljer, bland annat skillnader mellan originallåtarna och de på samlingsplattan ”Smashes, Thrashes & Hits” vilket blir för detaljerat för min smak och jag tappar intresset lite. Detaljnivån påminner rätt mycket om Alex pod för er som lyssnat på den med den skillnaden att det funkar mycket bättre när man lyssnar på Alex berätta än när man läser själv.

Sammantaget är dock volym 2 riktigt underhållande och för en nostalgiker som mig finns det massor av guldkorn att glädjas åt. Jag lärde mig en massa, kände igen mig i många av de situationer de berättade om och jag ägde dessutom en hel del av de saker de berättar om. Så köp nu boken, ni kommer inte att ångra er.

Sist har jag två kommentarer jag vill skicka med till Alex och Carl. 1) sjukt bra bild ni valt som omslag. Den är lika konstig som den är unik och 2) i volym 3 (som jag förväntar mig under nästa år) får ni gärna berätta lite om Vinnie Vincent.

Ytterligare ett filmår är till enda och när jag tittar på statistiken som min kollega Anders har satt ihop ser jag att 2019 blev väldigt likt 2018. Vi har sett en handfull fler filmer detta år och jag har sett en handfull färre filer i år jämfört med 2018 men i stort är det ganska likt. Anledningen till att det blivit lite färre titlar i år är att det blivit fler TV serier. Så med andra ord har jag egentligen sett mer trots att det är färre titlar…om man räknar minuterna jag spenderat framför TVn. Hela 50% av de titlar jag sett var TV serier. En ganska intressant svängning från film till TV.

En annan trend är allt mer streamas idag. 2015 var första året vi recenserade streamade filmer (3%). 2016 var det 8%, 2017 12%, 2018 24% och nu 2019 hela 35%. Lite motsvarande har DVD formatet minskat och är nu nere på 13%. Blu-ray är fortfarande det starkaste mediet med lite drygt 50% av de titlar vi recenserar men det finns helt klart trender som tyder på att allt mer blir streamat.

Vad 2020 för med sig får vi vänta och se men jag hoppas det blir många bra filmer och TV serier. Bland annat kommer ”The Outsider” som är baserad på Stephen Kings bok som TV serie på HBO med start i januari. Den ser jag fram emot. Sen hoppas jag på en hel del överraskningar också under året. Filmer som man inte förväntar sig speciellt mycket av men som sen visar sig vara fantastiska.

Just ja, jag höll ju helt på att glömma att man enligt traditionen också ska ju välja årets bästa och sämsta filmer. Här kommer mina val:

Bäst under 2019 var avslutningen på "The Americans" (den serien måste ni se om ni inte redan sett den), "Chernobyl" och "The Spy".

Sämst var "Between Worlds" (jag hävdar fortfarande att Nicolas Cage borde förbjudas att skådespela mer), "The First Purge", "Jurtjyrkogården" och "Us" (mest för att jag förväntade mig så mycket mer av den).

Med det sagt vill jag önska er alla ett riktigt Gott Nytt År!
Lilja

Något som jag ogillar är när ett filmbolag börjar ge ut en serie och sen av någon anledning inte fortsätter. En del senare säsonger dyker upp på någon av alla de streamingtjänster som finns eller så får man jaga dem i amerikanska utgåvor. Inte kul. Några serier som jag följer har råkat ut för detta. Jag har sett dem online, skrivit en recension men sen dyker de inte upp på DVD eller Blu-ray. Ibland försvinner de till och med från streamingtjänsterna. Recensionerna blir liggande. Nu har jag dock gått igenom lite liggande recensioner och här kommer de.

Första säsongen av ”Nurse Jackie” släpptes av SF men sen hände det inget mer och vill man nu se de resterande sex säsongerna får man snällt köpa amerikanska utgåvor.

"Nurse Jackie - Säsong 1"
"Nurse Jackie - Säsong 2"
"Nurse Jackie - Säsong 3"
"Nurse Jackie - Säsong 4 "
"Nurse Jackie - Säsong 5"
"Nurse Jackie - Säsong 6"
"Nurse Jackie - Säsong 7"

En annan serie som drabbades av samma öde är “Bates Motel”. De tre första säsongerna släpptes av Universal men sen tog det stop. De två sista finns dock som tur är på Netflix.

"Bates Motel - Säsong 1"
"Bates Motel - Säsong 2"
"Bates Motel - Säsong 3"
"Bates Motel - Säsong 4"
"Bates Motel - Säsong 5"

Och sist men inte minst är en series om svenska filmbolag verkar ha missat helt, ”American Crime”. Nu finns dock alla tre säsongerna på HBO.

"American Crime - Säsong 1"
"American Crime - Säsong 2"
"American Crime - Säsong 3"

Den första filmen heter "Intruders" och den andra "Keeping up with the Joneses". Båda får man söka sig utanför Sveriges gränser om man vill äga. "Keeping up with the Joneses” finns dock att köpa online.

Sist blir det en TV serie om jag faktiskt inte minns var eller hur jag såg men nu verkar den ramlat av jordens yta. Titeln är "Dead of Summer"

Se nu till att njuta av dessa “bortglömda” serier och filmer.

Det börjar bli en vana för mig att skriva några rader här när det kommer en ny bok om KISS i Sverige (vilket för övrigt händer allt för sällan) och nu har det blivit dags igen. Jag har just läst färdigt en i mitt tycke väldigt intressanta bok om KISS.

”KISS - Parteners in Crime” är en perfekt KISS bok och jag ska berätta varför. Om vi börjar med författarna Alex Bergdahl och Carl Linnaeus så kompletterar de varandra väldigt bra. Alex är den som har alla, och jag menar verkligen alla, detaljerna. Det är han som rättar medlemmarna själva när de felaktigt uppger att saker hände ett visst datum eller på en viss plats, och han har rätt varje gång. Carl kan även han detaljer men har en lite mer avslappnad approach till dessa, det är han som gjort de djupdykande intervjuerna med medlemmarna och ställt de där frågorna som bara ett fan ställer. Tillsammans blir de en oslagbar duo som slår alla andra.

Dessa två herrar har nu skrivit en bok tillsammans och det som gör den så bra är framförallt sättet den är skriven på. Den formligen dryper av nostalgi och oblyg dyrkan för ett band som funnits med dem hela deras liv. Och jag känner igen mig i väldigt mycket. Jag är några år äldre än Alex och Carl men när de beskriver sina upplevelser från 80-talet känner jag igen mig till 100%. Jag var där, jag var en av dem som inte tyckte att KISS kunde göra något fel. Jag var en av dem som dyrkade marken de gick på och inte ifrågasatte detaljer. Jag var en av dem som fick höra ”KISS och BAJS haha (infoga elak killen från The Simpsons röst här)” så mycket att man bara ville kasta upp den som sa det på närmsta skoltak. Jag minns hur det var att se första bilden på avsminkade KISS, jag minns hur det var när de dök upp på TV (jag känner till och med igen de inslag de pratar om i boken) och jag minns väldigt bra hur största delen av veckopengen hamnade hos Melody Line i utbyte mot deras VHS filmer med KISS.

I boken har de fått till ett väldigt bra upplägg och flyt. Vi har dels huvudtexten som de skrivit tillsammans och som berättar om just det som det aktuella kapitlet handlar om. Det varvas sen med personliga kommentarer från Alex och Carl och det är kul att se hur de ganska ofta har olika uppfattningar om saker och ting…vilket bara gör det hela än mer intressant. Ämnesmässigt täcker boken allt från scenbygge, Genes filmkarriär och Peters 80-tal till Alex och Carls personliga relationer till bandmedlemmarna och andra personer kopplade till gruppen. Och jag kan inte låta bli att le när Alex berättar hur han åker till platsen där KISS gjorde sin första konsert och bara står där och njuter trots att byggnaden nu är riven. Jag ler både för att jag tycker det är en underbar grej att göra och för att jag faktiskt skulle kunna göra samma sak själv…

Jag kan inte annat än rekommendera ”KISS - Parteners in Crime”. Det är en bok om KISS men lika mycket en bok om två KISS fans och deras resa från dyrkande, blåögda småkillar till vuxna, analytiska män precis som bokens undertitel säger ”Vår livslånga jakt på sanningen”. Läs den!

Idag lägger jag ut min recension av säsong fyra av "Bosch" jag hoppas ni inte missat denna serie. Jag såg säsong ett för ganska länge sedan men bestämde mig nu för att titta ikapp och det ångrar jag verkligen inte. Jag har sett de tre sista säsongerna på bara några veckor och jag längtar redan efter säsong fem som kommer senare i år. Så, gör er själva en tjänst och lär känna Hieronymus Bosch (döpt efter konstnären med samma namn) genast.

"Bosch - Säsong 1"
"Bosch - Säsong 2"
"Bosch - Säsong 3"
"Bosch - Säsong 4"