Nu är slutet här, vare sig vi vill eller inte
FILMENUnder två säsonger fick vi följa Gene Hunt, Annie Cartright, Chris Skelton, Ray Carling och framförallt Sam Tyler i serien "Life on Mars" som utspelade sig under 70-talet. Därefter kom uppföljaren "Ashes to Ashes" där Hunt, Chris och Ray dök upp igen. Den här gången var det 80-tal och gänget fick även förstärkning av Chaz Granger och Alex Drake. De som sett serierna vet att det först var Sam Tyler och sen Alex Drake som råkade ut för olyckor (i vår tid) och vaknade upp på 70-talet (Sam) och 80-talet (Alex) och även om de då fortfarande jobbade som poliser var det nu en helt annan verklighet som mötte dem. Gene Hunt var deras chef och han hade ett minst sagt annorlunda sätt att sköta sitt jobb.
Serierna går sedan ut på att lösa frågan om Sam och Alex blivit galna, ligger i koma eller faktiskt har förflyttats i tiden. "Life on Mars" fick ett väldigt öppet slut som kunde tolkas lite som man ville. Säsong ett och två av "Ashes To Ashes" fick egentligen inte något slut alls. Men nu i säsong tre som är den sista vävs allt ihop, både Sam och Alex öden berörs och faktiskt får vi ett slut där vi får veta vad det egentligen var som hände dem båda två. Vi får veta om de var galna, hade hamnat i koma, förflyttats i tiden eller om det kanske var något annat de råkat ut för. Vi får ett svar och även om det dröjer ända tills de absolut sista minuterna innan vi får veta vad det är så får vi det i alla fall. Och det är ett tillfredställande slut.
I övrigt är dock säsong tre den klart svagaste av de totalt fem säsonger som gjorts. Visserligen får vi veta lite mer om karaktärerna men tyvärr glömmer man bort att utnyttja det faktum att Alex är från 2000-talet och vet hur stora händelser som skedde på 80-talet slutade. I den allra första säsongen av "Life on Mars" lyckades man briljant med detta men nu verkar man gått ifrån det nästan helt och hållet. Serien blir nu en polisserie som utspelar sig på 80-talet och även om det händer en del underliga saker räcker det inte riktigt för att göra mig nöjd.
Bland de mer udda företeelserna i säsongen får man nog räkna Jim Keats som kommer till stationen för att undersöka Gene Hunts ledarskap och inblandning i mordet på Sam Tyler. Han är övertygad om att Gene mördat Sam och han försöker på alla sätt vända de andra (framför allt Alex) mot Gene. Allt är dock inte så enkelt som det ser ut att vara när det gäller Jim och framåt slutet blir det mer och mer tydligt. Vad han egentligen vill är dock höjt i dunkel också det fram till de sista skälvande minuterna.
Efter att jag sett färdigt säsongen inser jag dock hur många ledtrådar jag fått till upplösningen utan att jag förstått det. En del hade jag kanske kunnat lista ut, åtminstone borde jag rent teoretiskt ha kunnat det medan andra är omöjliga då de inte betyder ett smack förrän vi får svaret. Hur som helst är det kul att efteråt se hur mycket tankeverksamhet som lagts in i serien. Inget har lämnats åt slumpen utan allt är planerat in i minsta detalj.
Så, även om säsong tre är den svagaste i serien så ger den oss ett slut på alltihop som funkar, ett slut som ger en förklaring på inte bara Alex öde utan även Sams. Ett slut och ett öde som funkar, känns rätt och som man gillar. Personligen lämnar jag serien och då framförallt Gene Hunt som varit den ledande karaktären i alla säsongerna med ett leende på läpparna, en tår i ögonvrån och hur nöjd som helst.
Serierna går sedan ut på att lösa frågan om Sam och Alex blivit galna, ligger i koma eller faktiskt har förflyttats i tiden. "Life on Mars" fick ett väldigt öppet slut som kunde tolkas lite som man ville. Säsong ett och två av "Ashes To Ashes" fick egentligen inte något slut alls. Men nu i säsong tre som är den sista vävs allt ihop, både Sam och Alex öden berörs och faktiskt får vi ett slut där vi får veta vad det egentligen var som hände dem båda två. Vi får veta om de var galna, hade hamnat i koma, förflyttats i tiden eller om det kanske var något annat de råkat ut för. Vi får ett svar och även om det dröjer ända tills de absolut sista minuterna innan vi får veta vad det är så får vi det i alla fall. Och det är ett tillfredställande slut.
I övrigt är dock säsong tre den klart svagaste av de totalt fem säsonger som gjorts. Visserligen får vi veta lite mer om karaktärerna men tyvärr glömmer man bort att utnyttja det faktum att Alex är från 2000-talet och vet hur stora händelser som skedde på 80-talet slutade. I den allra första säsongen av "Life on Mars" lyckades man briljant med detta men nu verkar man gått ifrån det nästan helt och hållet. Serien blir nu en polisserie som utspelar sig på 80-talet och även om det händer en del underliga saker räcker det inte riktigt för att göra mig nöjd.
Bland de mer udda företeelserna i säsongen får man nog räkna Jim Keats som kommer till stationen för att undersöka Gene Hunts ledarskap och inblandning i mordet på Sam Tyler. Han är övertygad om att Gene mördat Sam och han försöker på alla sätt vända de andra (framför allt Alex) mot Gene. Allt är dock inte så enkelt som det ser ut att vara när det gäller Jim och framåt slutet blir det mer och mer tydligt. Vad han egentligen vill är dock höjt i dunkel också det fram till de sista skälvande minuterna.
Efter att jag sett färdigt säsongen inser jag dock hur många ledtrådar jag fått till upplösningen utan att jag förstått det. En del hade jag kanske kunnat lista ut, åtminstone borde jag rent teoretiskt ha kunnat det medan andra är omöjliga då de inte betyder ett smack förrän vi får svaret. Hur som helst är det kul att efteråt se hur mycket tankeverksamhet som lagts in i serien. Inget har lämnats åt slumpen utan allt är planerat in i minsta detalj.
Så, även om säsong tre är den svagaste i serien så ger den oss ett slut på alltihop som funkar, ett slut som ger en förklaring på inte bara Alex öde utan även Sams. Ett slut och ett öde som funkar, känns rätt och som man gillar. Personligen lämnar jag serien och då framförallt Gene Hunt som varit den ledande karaktären i alla säsongerna med ett leende på läpparna, en tår i ögonvrån och hur nöjd som helst.
EXTRAMATERIALET
Här får vi en dokumentär med titeln "Dust To Dust" där vi får höra skaparna av serien, Matthem Graham och Ashley Pharoah, förklara och berätta hur de tänkt, vad allt betyder och hur saker och ting hänger ihop. Det mesta är bekräftelser på slutsatser man själv dragit när man sett serien men även en del nya infallsvinklar bjuds det på. Vi får även höra från skådespelarna och då framför allt vad serien betytt för dem. En bra, lagom lång, dokumentär som fokuserar på det väsentliga.
TRE SAKER
1. I den amerikanska versionen av "Life on Mars" så höll ju tyvärr inte slutet och jag måste erkänna att jag var lite orolig för att något liknande skulle ske här. Jag oroade mig i onödan.
2. Man har verkligen lyckats få till musiken i serien. Det fullkomligt kryllar av låtar man lyssnade på under 80-talet.
3. I slutet av säsong 2 blir Alex skjuten och när vi nu återser henne ligger hon på sjukhuset och tyvärr måste jag erkänna att sättet Gene får tillbaka henne till jobbet är riktigt dåligt. Känns inte alls bra och detta tar ett tag att komma över.
2. Man har verkligen lyckats få till musiken i serien. Det fullkomligt kryllar av låtar man lyssnade på under 80-talet.
3. I slutet av säsong 2 blir Alex skjuten och när vi nu återser henne ligger hon på sjukhuset och tyvärr måste jag erkänna att sättet Gene får tillbaka henne till jobbet är riktigt dåligt. Känns inte alls bra och detta tar ett tag att komma över.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Keeley Hawes (7)
Keeley Hawes (7)
