Lyckad uppföljare efter 36 år
FILMENMichael Keaton har haft några roliga år på sistone där han vid två tillfällen fått upprepa två av sina mest ikoniska roller från 80-talet på nytt. Först som Bruce Wayne och Batman i "The Flash" och nu som gasten Beetlejuice i en uppföljare efter 36 år. Otroligt. Båda två är dessutom från filmer regisserade av Tim Burton som givetvis regisserat denna film.
"Beetlejuice" har jag haft någon sorts hatkärlek till. Eller: Det är kanske lite hårt formulerat för jag har inte direkt känt hat, men jag minns att jag tyckte att vissa inslag i filmen var besvärliga men ändå gillade jag helheten. Uppföljaren finner jag inte lika besvärlig - vilket har att göra med att stilen på filmen inte känns lika chockerande längre - och helhetsintrycket är att det är en underhållande film som verkligen tar rygg på sin föregångare.
Filmen utgår från Lydia Deetz (Winona Ryder). Hur lever hon 36 år senare? Jo, hon är en tv-personlighet som kan kommunicera med de döda. En mycket populär sådan men i samband med en inspelning ser hon plötsligt Beetlejuice och får avbryta. För att göra saken värre får hon av sin styvmor Delia (Catherine O'Hara) veta att hennes pappa Charles har omkommit i en hajattack. Lydia och hennes partner och producent Rory (Justin Theroux) far tillsammans med Delia till Winter River för att begrava Charles och på vägen plockar de upp Lydias dotter Astrid (Jenna Ortega) som har en krispig relation till sin mamma och inte alls tror på hennes andliga kunskaper.
Samtidigt går Beetlejuice runt i Efterlivet och trånar efter Lydia men får problem när spökpolisen Wolf Jackson (Willem Dafoe) informerar honom om att hans ex-fru Delores (Monica Bellucci) återuppstått och är på jakt efter honom - och allt han vill är ju att äkta Lydia. Detta kommer också att ske då det ska visa sig att Astrid också kan se de döda och blir lurad till Efterlivet där hon riskerar att bli fast och det enda sättet Lydia att rädda henne är att framkalla Beetlejuice och be om hans hjälp även om priset blir högt.
Uppföljaren fungerar fint och det är kul att kliva tillbaka in i denna knäppa och skruvade värld. Tre klassiska karaktärer går igen och en rad nya har tillkommit och allt det som man hade hoppats på i en uppföljare till "Beetlejuice" finns med. Efterlivet kryllar fortfarande av spöken som ser ut så som de gjorde när de dog, vilket i vissa fall ser rätt galet ut, och den typiska Burtonkänslan vilar över allt.
En sak som sticker ut på sätt och vis är att själva Beetlejuice har en ganska liten plats i filmen. Ja, i filmerna faktiskt. Det berättas i extramaterialet att i 1988-filmen är Beetlejuice bara med i elva minuter och det är nog marginellt mer i denna film. Det är med flit för att inte överanvända karaktären och det känns klokt. Det brukar annars vara ett vanligt misstag i uppföljare att filmskaparna vräker på med extra allt av det publiken gillat och så är alltså fallet inte här.
Något annat som också sticker ut är att 36 års framsteg inom teknisk utveckling med dataanimationer och specialeffekter inte alls påverkat filmen som det kunde ha gjort. Det hade varit väldigt enkelt för vilken filmskapare som helst att använda CGI och verkligen tagit ut fantasins svängar, men det nämns också bland extramaterialet att ett krav för att filmen skulle göras var att inte låta tekniken ta över. Därför känns verkligen "Beetlejuice Beetlejuice" som en trogen uppföljare som förlitar sig på samma typer av praktiska effekter och andra mer handgripliga insatser för att berätta sin knäppa historia. Efter så lång tid känns det unikt.
"Beetlejuice" har jag haft någon sorts hatkärlek till. Eller: Det är kanske lite hårt formulerat för jag har inte direkt känt hat, men jag minns att jag tyckte att vissa inslag i filmen var besvärliga men ändå gillade jag helheten. Uppföljaren finner jag inte lika besvärlig - vilket har att göra med att stilen på filmen inte känns lika chockerande längre - och helhetsintrycket är att det är en underhållande film som verkligen tar rygg på sin föregångare.
Filmen utgår från Lydia Deetz (Winona Ryder). Hur lever hon 36 år senare? Jo, hon är en tv-personlighet som kan kommunicera med de döda. En mycket populär sådan men i samband med en inspelning ser hon plötsligt Beetlejuice och får avbryta. För att göra saken värre får hon av sin styvmor Delia (Catherine O'Hara) veta att hennes pappa Charles har omkommit i en hajattack. Lydia och hennes partner och producent Rory (Justin Theroux) far tillsammans med Delia till Winter River för att begrava Charles och på vägen plockar de upp Lydias dotter Astrid (Jenna Ortega) som har en krispig relation till sin mamma och inte alls tror på hennes andliga kunskaper.
Samtidigt går Beetlejuice runt i Efterlivet och trånar efter Lydia men får problem när spökpolisen Wolf Jackson (Willem Dafoe) informerar honom om att hans ex-fru Delores (Monica Bellucci) återuppstått och är på jakt efter honom - och allt han vill är ju att äkta Lydia. Detta kommer också att ske då det ska visa sig att Astrid också kan se de döda och blir lurad till Efterlivet där hon riskerar att bli fast och det enda sättet Lydia att rädda henne är att framkalla Beetlejuice och be om hans hjälp även om priset blir högt.
Uppföljaren fungerar fint och det är kul att kliva tillbaka in i denna knäppa och skruvade värld. Tre klassiska karaktärer går igen och en rad nya har tillkommit och allt det som man hade hoppats på i en uppföljare till "Beetlejuice" finns med. Efterlivet kryllar fortfarande av spöken som ser ut så som de gjorde när de dog, vilket i vissa fall ser rätt galet ut, och den typiska Burtonkänslan vilar över allt.
En sak som sticker ut på sätt och vis är att själva Beetlejuice har en ganska liten plats i filmen. Ja, i filmerna faktiskt. Det berättas i extramaterialet att i 1988-filmen är Beetlejuice bara med i elva minuter och det är nog marginellt mer i denna film. Det är med flit för att inte överanvända karaktären och det känns klokt. Det brukar annars vara ett vanligt misstag i uppföljare att filmskaparna vräker på med extra allt av det publiken gillat och så är alltså fallet inte här.
Något annat som också sticker ut är att 36 års framsteg inom teknisk utveckling med dataanimationer och specialeffekter inte alls påverkat filmen som det kunde ha gjort. Det hade varit väldigt enkelt för vilken filmskapare som helst att använda CGI och verkligen tagit ut fantasins svängar, men det nämns också bland extramaterialet att ett krav för att filmen skulle göras var att inte låta tekniken ta över. Därför känns verkligen "Beetlejuice Beetlejuice" som en trogen uppföljare som förlitar sig på samma typer av praktiska effekter och andra mer handgripliga insatser för att berätta sin knäppa historia. Efter så lång tid känns det unikt.
EXTRAMATERIALET
"Över två timmars extramaterial" menar baksidan på utgåvan och det är visserligen sant i fall man räknar med filmens kommentarspår. Utan det kommer extramaterialet "bara" upp i runt 80 minuters speltid, vilket förstås inte är fy skam det heller.
Det är som alltid en hel del intern kärleksströssling i intervjuerna men också mycket mervärde. En halvtimmeslång inledande "making of" berättar precis om hur filmen kom till efter alla dessa år. Det verkar ha varit ett potentiellt drömprojekt som lyfts då och då i diskussioner men som inte blev verklighet förrän det rätta manuset kom. Det är kul att höra hur tankarna gick och vilken attityd som de inblandade hade för att göra en uppföljare som verkligen hänger ihop med sin förlaga på alla sätt och vis.
Vidare blir det lite tittar på återkommande och nya karaktärer. Det lustiga är att i inslaget som handlar om Michael Keatons titelkaraktär så klipps det rätt friskt mellan 1988-filmen och denna och de flyter verkligen samman. Nu underlättar det möjligen till att Keaton är utspökad enligt konstens alla regler men jag får ändå emellanåt anstränga mig för att minnas vilken av filmerna scenen kommer ifrån. Mycket bra!
Några inslag handlar lite mer om de lite mer praktiska effekterna, i synnerhet stop-motion-animationen som används här och där och den lilla armé av underhuggare med förkrympta huvuden som Beetlejuice råder över. Detta är väldigt fascinerande att se och tillsammans med en hel del andra praktiska effekter som setts i övriga inslag får jag en helt annan respekt för hantverket bakom filmen.
Som avrundning tittar vi närmare på en mycket speciell scen från filmens tredje akt, vilket leder oss till att...
Det är som alltid en hel del intern kärleksströssling i intervjuerna men också mycket mervärde. En halvtimmeslång inledande "making of" berättar precis om hur filmen kom till efter alla dessa år. Det verkar ha varit ett potentiellt drömprojekt som lyfts då och då i diskussioner men som inte blev verklighet förrän det rätta manuset kom. Det är kul att höra hur tankarna gick och vilken attityd som de inblandade hade för att göra en uppföljare som verkligen hänger ihop med sin förlaga på alla sätt och vis.
Vidare blir det lite tittar på återkommande och nya karaktärer. Det lustiga är att i inslaget som handlar om Michael Keatons titelkaraktär så klipps det rätt friskt mellan 1988-filmen och denna och de flyter verkligen samman. Nu underlättar det möjligen till att Keaton är utspökad enligt konstens alla regler men jag får ändå emellanåt anstränga mig för att minnas vilken av filmerna scenen kommer ifrån. Mycket bra!
Några inslag handlar lite mer om de lite mer praktiska effekterna, i synnerhet stop-motion-animationen som används här och där och den lilla armé av underhuggare med förkrympta huvuden som Beetlejuice råder över. Detta är väldigt fascinerande att se och tillsammans med en hel del andra praktiska effekter som setts i övriga inslag får jag en helt annan respekt för hantverket bakom filmen.
Som avrundning tittar vi närmare på en mycket speciell scen från filmens tredje akt, vilket leder oss till att...
TRE SAKER
1. ...i föregångaren fanns en fantastisk scen där spöken gjorde så att familjen Deetz bröt ur i mimad sång under en middag med gäster. Det var Harry Belafontes "Banana Boat (Day-O)" de mimade till. Den låten figurerar i en annan version även i denna film, men scenen nämnd ovan är lätt liknande där det mimas till en smått fantastisk låt som heter "MacArthur Park", här i Glen Campbells inspelning. Jag lade direkt in låten på min Spotify-spellista som heter "Perfekta låtar".
2. Det är lustigt det här med filmers fejknamn som kan synas på klappor och så vidare. Den här verkar ha gått under namnet "Blue Hawaii". Väldigt långt från vad filmen är och det var kanske meningen.
3. Kommer "Beetlejuice Beetlejuice Beetlejuice" i framtiden? Vet vet, men det kan nog inte gå 356 år till nästa film i så fall...
2. Det är lustigt det här med filmers fejknamn som kan synas på klappor och så vidare. Den här verkar ha gått under namnet "Blue Hawaii". Väldigt långt från vad filmen är och det var kanske meningen.
3. Kommer "Beetlejuice Beetlejuice Beetlejuice" i framtiden? Vet vet, men det kan nog inte gå 356 år till nästa film i så fall...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
