Femton framtvingade minuter i rampljuset

FILMEN

Vissa kombinationer av regissörer och skådespelare är bättre än andra. Martin Scorseses samarbeten med Robert De Niro är ju inte direkt dåliga. "Dödspolarna" (1973), "Taxi Driver" (1976), "Tjuren från Bronx" (1980), "Maffiabröder" (1990), "Cape Fear" (1991) och "Casino" (1995). Mitt i listan kan vi även placera "The King of Comedy" (1982) som nu återsläpps i Sverige i en digitalt restaurerad version.

Scorsese har sagt att han tycker De Niros prestation i "The King of Comedy" är hans bästa i deras gemensamma filmer, men han har också sagt att inspelningen var obehaglig och emotionellt ansträngande och att det var därför de båda hade en paus på sju år till nästa projekt. Det låter ju inte så vidare när det ändå handlar om en film med "comedy" i titeln, men jag förstår Scorsese till fullo. Det är en film med viss cringefaktor som gör att den stundtals är jobbig att se, på ett positivt vis.

De Niro spelar Rupert Pupkin, en 34-årig man som bor i källaren hemma hos sin mamma. Där har han byggt upp kulisser som påminner om miljön i tv-stjärnan Jerry Langfords (Jerry Lewis) populära talk show. Langford är en ikonisk komiker och tv-personlighet av samma slag som Johnny Carson. Han är otroligt populär och utanför inspelningsstudion trängs autografsamlare och mer eller mindre galna människor. Som unga Marsha (Sandra Bernhard) som tränger sig in i Langfords bil, eller som just Rupert som just denna gång skyddar idolen och hamnar i bilen där han ber om några minuters samtal. För en gångs skull väljer Langford att lyssna.

Rupert menar att han är en aspirerande komiker som studerat sin idol och konsten kring att bygga upp och leverera skämt och enligt sig själv är han redo att bli nästa komedikung, och det finns knappast någon bättre plats att lansera sig än inför 87 miljoner tittare av Langfords show. Den luttrade tv-stjärnan säger några väl valda ord och ber Rupert att kontakta hans sekreterare så får de "titta på saken". Lagom flyktigt för att inte lova något men samtidigt inte framstå som otrevlig. För Rupert är detta nog för att han ska tro att han numera är en väldigt god vän till stjärnan och att saken är biff.

Riktigt så är det förstås inte. Rupert har inte fått en gräddfil in i showen, men han är verkligen inte den som ger sig i första taget eller accepterar ett negativt besked, och likt vilken psykopat som helst kämpar han vidare för att förverkliga sin dröm - till vilket pris som helst.

Galenskapen som finns i Rupert känner vi igen från De Niros insats i "Taxi Driver". Rupert är inte uppenbart galen, men han har en skruvad självbild och försvinner in i fantasier som inte är hälsosamma på något vis. Som tittare är man inte medveten om Rupert ens kan dra ett skämt förrän långt in i historien, vilket förstås bygger mystiken kring karaktären. Finns det trots allt en grund för att Rupert tror att han är så bra och färdig som han tror?

De Niro lyckas med väldigt få medel skapa en karaktär som verkligen angränsar till det obehagliga utan att för den delen måla med överdrivna penseldrag. Det är förstås imponerande, och med Bernhard som en annan galning vid hans sida förstärks den världsfrånvända delen av deras karaktärer av varandra. Bernhard gör visserligen roller fortfarande, men hade sin storhetsperiod under 80-90-talet och här är hon riktigt bra i en av sina första långfilmsroller.

Men allra mest imponerad blir jag av Jerry Lewis. Han ger sin karaktär, som till viss del är en sorts version av honom själv, ett påtagligt djup. Ur en vinkel är Langford filmens stora svin, men Lewis ger karaktären fler lager.

"The King of Comedy" fungerade inte riktigt när den hade premiär, men har under åren växt till att bli en uppskattad klassiker. I grund och botten är det en satir om kändisskapet, om de där femton minuterna i rampljuset som i moderna tider blivit allt mer påtagligt. Kanske var filmen lite för tidig när den kom, men sevärd är den trots att jag tycker att den tappar lite fokus på slutet.


EXTRAMATERIALET

Som extramaterial har det skrapats ihop lite smått och gott från olika tidsåldrar som ger ett bra mervärde till utgåvan. Utöver trailers och reklamspottar finns det en dryg halvtimme med bortklippta scener. Här finns det till och med bortklippta karaktärer, eller personer om man så vill, då en sekvens med Liza Minnelli som gäst i Ruperts fantasiversion av Langfords show ligger med tidigt. Även Jerry Langfords inledande monolog ligger med i detta block och helt separat och här är det förstås kul att se Jerry Lewis jobba på uppstuds och vara genuint rolig.

Från 2003 finns en kvartslång making of-film där Martin Scorsese och Sandra Bernhard är de mest framträdande intervjupersonerna. Här får man veta mycket.

Höjdpunkten är ett halvtimmeslångt samtal från Tribeca Film Festival 2012 där en jubileumsvisning hölls. Robert De Niro är en av grundarna till denna Manhattan-festival och inledningsvis intervjuas han och Scorsese om sina minnen från inspelningen. Det är aningens sladdrigt, men sen plockas Jerry Lewis in på scenen och tar fullständigt över. Legendaren var då 86 år gammal och i prima form. Ett komediproffs ända in i det sista. Lewis avled fem år senare.


TRE SAKER

1. Det är en smaksak om man bedömer "The King of Comedy" som en komedi eller inte. Den har visserligen en del roliga scener (som när Jerry Langford försöker vara trevlig mot en kvinna, som vänder på en femöring och skriker att hon hoppas att han får cancer, en händelse helt plockad ur Jerry Lewis eget liv) och sekvenser som i ett annat sammanhang kunde varit väldigt roliga, men här snarare landar i ett thrillermoment i dramat. Ett roligt återkommande skämt är dock att många har oerhört svårt att säga Ruperts efternamn Pupkin rätt.

2. I ett par scener kan man se medlemmar ur punkrockbandet The Clash som statister.

3. Diskussionsmaterial: I och med att flera delar av filmen är Ruperts fantasier kan man klura på om historiens avslutande sekvens är på riktigt eller inte.


ANDERS JAKOBSON (2018-10-22)
KOMMENTARER - Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Din mailadress:
Din kompis mailadress:
Spamskydd:
7x5 =

Relaterade recensioner (7)
20 senaste recensionerna i kategorin drama
50 senaste recensionerna
Sök i arkivet Titel eller fritext
Genre: Drama
Format: DVD
Region: 2
Antal skivor: 1
Utkomstår: 2018
Bolag: Studio S
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Extramaterial:
Dokumentär: "A Shot at the Top: The Making of The King of Comedy", Ett intressant samtal med Martin Scorsese, Robert De Niro och Jerry Lewis, Jerry Langfords monolog, Bortklippta scener, Originaltrailer, TV-Reklam, Bildgalleri
Köp filmen hos:
Delning:
NIO TIPS FRÅN SEPTEMBER
12 SENASTE
WESTERNFILMERNA