Febrig spänning ända fran till sista rutan
FILMENKombinationen av en skriven förlaga av extremt skickliga thrillerförfattaren Gillan Flynn och Jean-Marc Vallée, regissören av förra årets HBO-succé "Big Little Lies", kan inte bli annat än otroligt lyckad. Toppa detta med ett exemplariskt skådespel av framför allt Amy Adams och Patricia Clarkson och HBO har fått till ännu en miniserie att placera på kvalitetshyllan.
För det är en miniserie. Det blir inte mer än dessa åtta avsnitt hur stort publiktrycket än är. Dessutom: vart ska serien ta vägen efter det gastkramande slutet på just den här historien?
Amy Adams gör huvudrollen som journalisten Camille Preaker. Hon jobbar i St. Louis och man får anta att hon är bra på sitt jobb för privat är hon ett vrak som bedövar sig med alkohol. Supandet är en ersättning för ett värre bedövningssätt. Hon har nämligen lidit av självskadebeteende så pass länge att hela hennes kropp är täckt av läkta ärr som bildar olika ord. Till och med på ryggen har hon lyckats skära sig (hur nu det har gått till?). Grunden till allt detta går att spåra till hennes uppväxt i Wind Gap, Missouri, en liten alla-känner-alla-småstad i ständig värmebölja. Här växte hon upp med ständigt sjuka halvsystern Marian som slutligen dog när Camille var i yngre tonåren (i drömlika flashbacks spelad av Sophia Lillis). Hon växte även upp med mamma Adora (Patricia Clarkson) som tydligt favoriserade sitt sjuka barn som hon fått med Camilles styvpappa Alan (Henry Czerny). De bor fortfarande kvar i det Viktorianska jättehus familjen ägt sedan länge som del av företagsimperiet, nu med tonårsdottern Amma (Eliza Scanlen).
Ingen plats Camille återvänder till frivilligt, men när två tonårsflickor försvunnit och så småningom dyker upp döda skickas Camille dit som reporter. Förövarjakten går trögt för lokala polischefen Bill Vickery (Matt Craven) som tagit motvillig hjälp från Kansas City-polisen Richard Willis (Chris Messina) som skickats dit. Spåren de går på är att det antingen är den ena flickans pappa eller den andra flickans storebror som är mördaren, och i en liten småstad blir det här sanningar.
Camille börjar rota. Hon vill veta hur en liten småstad påverkas samtidigt som mordgåtan måste lösas. Wind Gap-borna är motvilliga och vad som är ännu värre är att varenda kvadratmeter av staden och bygden är fylld av minnen från Camilles förflutna. Från tiden med den sjuka systern eller från de plågsamma tonårsåren då smärtan blev allt för stark. Mest motvillig till Camilles närvaro är hennes egen mamma som visserligen låter dottern bo i sitt gamla flickrum men samtidigt kritiserar allt som har med hennes jobb att göra. Lillasyster Amma har blivit en kopia av båda sina systrar. Inom hemmets väggar är hon mammas fina flicka likt Marian men i övrigt är hon en destruktiv och missbrukande vildkatt, inte helt olik Camille.
Allt som tiden går knyter Camille nya band i sin gamla hemstad. Hon kommer nära både Richard Willis och den anklagade John Keene (Taylor John Smith) samtidigt som hon håller koll på lillasyster Amma som med sitt dubbelspel är en viktig del i gåtans lösning. Men samtidigt kämpar hon med de gamla demonerna och sjukdomen - hennes egen och den som tog hennes systers liv.
"Sharp Objects" är ett ypperligt exempel på att miniserieformatet är det bästa sättet att ta sig an romanadaptioner, och det säger jag utan att ha läst förlagen. Det känner verkligen inte som vi hastar oss igenom historien och eller inte som att den dras ut för länge utan åtta avsnitt är helt perfekt. Den är en vackert filmad och tillsammans med de tätt återkommande drömlika flashbacksekvenserna får serien ett lätt febrigt uttryck, vilket passar väldigt bra in i helheten. Skådespelet är delikat bra. Amy Adams gör en gestaltning som kommer att få en väldigt betydande plats i hennes karriär när den ska sammanfattas. Patricia Clarkson är obehagligt jobbig i sin roll, vilket förstås är utmärkt betyg och unga nykommlingen Eliza Scanlen har precis rätt verktyg för att skapa en karaktär som verkligen ändrar uttryck från situation till situation.
Stephen King upptäckte Gillian Flynn tidigt och 2006 skrev han det här om boken "I found myself dreading the last thirty pages or so, but was helpless to stop turning them." och det intensiva slutet har följt med till filmatiseringen där historien inte tar slut förrän i sista rutan - och knappt det för under eftertexterna kommer två bonusscener som fyller i vissa luckor.
Det är inte ofta en serie avslutas på ett sådant sätt att man som tittare nästan sitter och gapar när de sista eftertexterna börjar rulla, men "Sharp Objects" är en sådan. En av de bästa thrillerserier jag sett och en mycket möjlig modern klassiker.
För det är en miniserie. Det blir inte mer än dessa åtta avsnitt hur stort publiktrycket än är. Dessutom: vart ska serien ta vägen efter det gastkramande slutet på just den här historien?
Amy Adams gör huvudrollen som journalisten Camille Preaker. Hon jobbar i St. Louis och man får anta att hon är bra på sitt jobb för privat är hon ett vrak som bedövar sig med alkohol. Supandet är en ersättning för ett värre bedövningssätt. Hon har nämligen lidit av självskadebeteende så pass länge att hela hennes kropp är täckt av läkta ärr som bildar olika ord. Till och med på ryggen har hon lyckats skära sig (hur nu det har gått till?). Grunden till allt detta går att spåra till hennes uppväxt i Wind Gap, Missouri, en liten alla-känner-alla-småstad i ständig värmebölja. Här växte hon upp med ständigt sjuka halvsystern Marian som slutligen dog när Camille var i yngre tonåren (i drömlika flashbacks spelad av Sophia Lillis). Hon växte även upp med mamma Adora (Patricia Clarkson) som tydligt favoriserade sitt sjuka barn som hon fått med Camilles styvpappa Alan (Henry Czerny). De bor fortfarande kvar i det Viktorianska jättehus familjen ägt sedan länge som del av företagsimperiet, nu med tonårsdottern Amma (Eliza Scanlen).
Ingen plats Camille återvänder till frivilligt, men när två tonårsflickor försvunnit och så småningom dyker upp döda skickas Camille dit som reporter. Förövarjakten går trögt för lokala polischefen Bill Vickery (Matt Craven) som tagit motvillig hjälp från Kansas City-polisen Richard Willis (Chris Messina) som skickats dit. Spåren de går på är att det antingen är den ena flickans pappa eller den andra flickans storebror som är mördaren, och i en liten småstad blir det här sanningar.
Camille börjar rota. Hon vill veta hur en liten småstad påverkas samtidigt som mordgåtan måste lösas. Wind Gap-borna är motvilliga och vad som är ännu värre är att varenda kvadratmeter av staden och bygden är fylld av minnen från Camilles förflutna. Från tiden med den sjuka systern eller från de plågsamma tonårsåren då smärtan blev allt för stark. Mest motvillig till Camilles närvaro är hennes egen mamma som visserligen låter dottern bo i sitt gamla flickrum men samtidigt kritiserar allt som har med hennes jobb att göra. Lillasyster Amma har blivit en kopia av båda sina systrar. Inom hemmets väggar är hon mammas fina flicka likt Marian men i övrigt är hon en destruktiv och missbrukande vildkatt, inte helt olik Camille.
Allt som tiden går knyter Camille nya band i sin gamla hemstad. Hon kommer nära både Richard Willis och den anklagade John Keene (Taylor John Smith) samtidigt som hon håller koll på lillasyster Amma som med sitt dubbelspel är en viktig del i gåtans lösning. Men samtidigt kämpar hon med de gamla demonerna och sjukdomen - hennes egen och den som tog hennes systers liv.
"Sharp Objects" är ett ypperligt exempel på att miniserieformatet är det bästa sättet att ta sig an romanadaptioner, och det säger jag utan att ha läst förlagen. Det känner verkligen inte som vi hastar oss igenom historien och eller inte som att den dras ut för länge utan åtta avsnitt är helt perfekt. Den är en vackert filmad och tillsammans med de tätt återkommande drömlika flashbacksekvenserna får serien ett lätt febrigt uttryck, vilket passar väldigt bra in i helheten. Skådespelet är delikat bra. Amy Adams gör en gestaltning som kommer att få en väldigt betydande plats i hennes karriär när den ska sammanfattas. Patricia Clarkson är obehagligt jobbig i sin roll, vilket förstås är utmärkt betyg och unga nykommlingen Eliza Scanlen har precis rätt verktyg för att skapa en karaktär som verkligen ändrar uttryck från situation till situation.
Stephen King upptäckte Gillian Flynn tidigt och 2006 skrev han det här om boken "I found myself dreading the last thirty pages or so, but was helpless to stop turning them." och det intensiva slutet har följt med till filmatiseringen där historien inte tar slut förrän i sista rutan - och knappt det för under eftertexterna kommer två bonusscener som fyller i vissa luckor.
Det är inte ofta en serie avslutas på ett sådant sätt att man som tittare nästan sitter och gapar när de sista eftertexterna börjar rulla, men "Sharp Objects" är en sådan. En av de bästa thrillerserier jag sett och en mycket möjlig modern klassiker.
EXTRAMATERIALET
Bonusmaterialet är en liten femminutare om den fiktiva staden Wind Gap i Missouri ("Missou-ra", som Gillian Flynn uttalar det) och hur en befintlig stad i Georgia användes för att ge den liv. Inte så överdrivet spännande utan mer klassisk promotion.
TRE SAKER
1. "Sharp Objects" var Gillian Flynns debutroman (2006), men den som tog längst tid på sig att bli filmad. Hennes övriga böcker är "Dark Places" (2009) "Gone Girl" (2012).
2. I nästan varje scen finns det ett grönt objekt. Något att hålla koll på om man ser om serien.
3. Musik är också ett bedövningsmedel för Camille och hon lyssnar mycket på Led Zeppelin vilket dels gläder mig som stort fan av gruppen och dels förbluffar lite då Led Zeppelin är erkänt svåra/dyra när det gäller att låta sin musik vara med i film och tv.
2. I nästan varje scen finns det ett grönt objekt. Något att hålla koll på om man ser om serien.
3. Musik är också ett bedövningsmedel för Camille och hon lyssnar mycket på Led Zeppelin vilket dels gläder mig som stort fan av gruppen och dels förbluffar lite då Led Zeppelin är erkänt svåra/dyra när det gäller att låta sin musik vara med i film och tv.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
TIPSA EN KOMPIS OM RECENSIONEN
Blu-ray
