Då stänger vi den Groeningska sagoboken
FILMENI och med del 5 går Matt Groenings fantasyhistoria "Disenchantment" i mål. 50 avsnitt blev det. Det var nog kanske meningen att det skulle bli mer men jag stöder valet att planerat avsluta serien nu. Den har trots allt blivit successivt svagare för varje del.
Under fem år har serien gått på Netflix och berättat en kontinuerlig historia. Problemet har varit att det gått minst ett år mellan varje del och det har varit svårt för mig att minnas vad som hänt. Detta verkar jag inte vara ensam om då det i denna säsong dyker upp en karaktär som säger exakt detta. Lite skoj och självmedvetet.
Men med det sagt är det ganska enkelt att komma in i berättelsen och ta sig igenom de tio knappt halvtimmeslånga avsnitten. För att göra det enkelt för oss så kan man sammanfatta finalsäsongen med att den handlar om att prinsessan Bean (Abbi Jacobson) ska konfrontera sin onda moder Dagmar (Sharon Horgan) en gång för alla. Dagmar som i seriens inledning var närmast helgonförklarad visade sig vara ond så det räcker och blir över och till del 5 har hon tagit över som härskarinna över Drömlandet tillsammans med självaste Djävulen (Rich Fulcher). Men för att kunna stå emot Dagmar måste Bean först samla ihop lite spridda familjemedlemmar och lära sig hantera sina magiska krafter.
Beans närmaste kumpaner alven Alvo (Nat Faxon) och demonen Luci (Eric André) har fullt upp på sitt håll. Först har de enorma problem med en huvudlös zombie och sen blir Alvo allt tajtare med den så kallade moppflickan (Lauren Tom) som visar vara en viktig spelpjäs i helheten. Alvo passar även på att göra en tidsresa för att få reda på vem som hade ihjäl honom vid ett tidigare skede (en liten lustig callback till en tidigare säsong) och Luci träffar både sin pappa och självaste Gud (Phil LaMarr).
Det är en hel del sekundära karaktärer som dyker upp på nytt under säsongens gång vilket ger känslan av att säcken knyts ihop. Inte för att man längtat efter att till exempel få veta vad galenpannan Chazzzzz (David Herman) hållit på med, men det är ändå en sorts fanservice så här på upploppet. Det kan man förstås inte klaga på.
Även om jag upplever att serien successivt blivit sämre så är det ändå lite imponerande vad man hittat på. Jag tror på fullaste allvar att det kan vara väldigt givande att någon gång - när nu det ska ske - se hela rasket i ett svep. Eller, ja, åtminstone utan att behöva vänta minst ett år mellan varje del. Jag återkommer till att det varit det stora problemet med serien och kanske det som främst gjort att den känts lite ofokuserad emellanåt. Med det sagt: Tack för allt, "Disenchantment"! Vi ses kanske i en omtittning någon gång...
Under fem år har serien gått på Netflix och berättat en kontinuerlig historia. Problemet har varit att det gått minst ett år mellan varje del och det har varit svårt för mig att minnas vad som hänt. Detta verkar jag inte vara ensam om då det i denna säsong dyker upp en karaktär som säger exakt detta. Lite skoj och självmedvetet.
Men med det sagt är det ganska enkelt att komma in i berättelsen och ta sig igenom de tio knappt halvtimmeslånga avsnitten. För att göra det enkelt för oss så kan man sammanfatta finalsäsongen med att den handlar om att prinsessan Bean (Abbi Jacobson) ska konfrontera sin onda moder Dagmar (Sharon Horgan) en gång för alla. Dagmar som i seriens inledning var närmast helgonförklarad visade sig vara ond så det räcker och blir över och till del 5 har hon tagit över som härskarinna över Drömlandet tillsammans med självaste Djävulen (Rich Fulcher). Men för att kunna stå emot Dagmar måste Bean först samla ihop lite spridda familjemedlemmar och lära sig hantera sina magiska krafter.
Beans närmaste kumpaner alven Alvo (Nat Faxon) och demonen Luci (Eric André) har fullt upp på sitt håll. Först har de enorma problem med en huvudlös zombie och sen blir Alvo allt tajtare med den så kallade moppflickan (Lauren Tom) som visar vara en viktig spelpjäs i helheten. Alvo passar även på att göra en tidsresa för att få reda på vem som hade ihjäl honom vid ett tidigare skede (en liten lustig callback till en tidigare säsong) och Luci träffar både sin pappa och självaste Gud (Phil LaMarr).
Det är en hel del sekundära karaktärer som dyker upp på nytt under säsongens gång vilket ger känslan av att säcken knyts ihop. Inte för att man längtat efter att till exempel få veta vad galenpannan Chazzzzz (David Herman) hållit på med, men det är ändå en sorts fanservice så här på upploppet. Det kan man förstås inte klaga på.
Även om jag upplever att serien successivt blivit sämre så är det ändå lite imponerande vad man hittat på. Jag tror på fullaste allvar att det kan vara väldigt givande att någon gång - när nu det ska ske - se hela rasket i ett svep. Eller, ja, åtminstone utan att behöva vänta minst ett år mellan varje del. Jag återkommer till att det varit det stora problemet med serien och kanske det som främst gjort att den känts lite ofokuserad emellanåt. Med det sagt: Tack för allt, "Disenchantment"! Vi ses kanske i en omtittning någon gång...
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. "Disenchantment" är en av de här seriena som passar på att till och med göra vinjetten unik till varje avsnitt. Sådant är alltid kul.
2. Ja, vi får en liten scen med Old Man Touchy denna gång också. Spin-off? Ja tack!!!
3. Hur mycket har Matt Groening egentligen varit med i serien? Tja, han är upphovsman och designen följer helt klart den stil han etablerat med "The Simpsons" och "Futurama" och han har varit med och skrivit några enstaka avsnitt. Seriens finalavsnitt är dock helt och hållet krediterat till Groening.
2. Ja, vi får en liten scen med Old Man Touchy denna gång också. Spin-off? Ja tack!!!
3. Hur mycket har Matt Groening egentligen varit med i serien? Tja, han är upphovsman och designen följer helt klart den stil han etablerat med "The Simpsons" och "Futurama" och han har varit med och skrivit några enstaka avsnitt. Seriens finalavsnitt är dock helt och hållet krediterat till Groening.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
