Inte värd den dåliga kritiken
FILMENDet bör ha varit för tolv år sedan, 2013, när jag först såg Simon Stålenhags målningar för första gången. Hans bilder av alternativa svenska landskap delades av tidningen The Verge och det blev en viral succé. Det var nog så jag såg dem. Jag blev helt golvad. Stålenhag hade fångat ett Sverige som jag verkligen kände igen. Ett Sverige som doftade våta täckjackor, där moonboots gjorde fotspår i snön och tunna mössor med en dinglade tofs i en garntråd värmde huvudet. Ett Sverige med klassiska bensinmackar, äldre Volvo- och Saabbilar och de nästan helvita polisbilarna med blåa och gula detaljer. Ett Sverige med Faluröda fasader och värmande ljussken som lockade när den blöta snön hade förlorat sin charm.
Men i Stålenhags retrobilder av Sverige fanns det även robotar, rymdskepp och gigantiska byggnader som skymtade i bakgrundsdiset. Kombinationen av min 80-talauppväxt långt innan det fanns mer än två tv-kanaler och telefonen var just bara en telefon och något futuristiskt och teknologiskt främmande var så otroligt effektfull. Jag bokmärkte direkt hans hemsida och bokmärket finns ännu kvar i min webbläsare.
Bilderna jag såg samlades i boken "Ur varselklotet" ("Tales from the Loop" på engelska) som senare blev rollspel och faktiskt en tv-serie som jag lite glömt bort att titta på. Stålenhag gjorde fler böcker och började nu kombinera amerikanska landskap med robotar och scifibyggnader och 2017 kom "Passagen" (utgiven som "The Electric State" på engelska) och samma år köpte bröderna Anthony och Joe Russo filmrättigheterna till boken.
"Passagen" blev fruktansvärt sågad när den kom ut på Netflix i mars 2025, så pass sågad att jag valde att vänta med att se filmen tills det värsta gått över. På något vis inbillar jag mig att jag på så sätt skruvade ner eventuella medärvda förutfattade meningarna och jag vågar faktiskt påstå att det fungerade. Jag ser "Passagen" med ett öppet sinne och gillar den.
Jag ska poängtera att jag inte läst Stålenhags bok och därför inte jämför filmen med förlagan så som vissa andra, betydligt mer negativt laddade personer gjort. Jag förstår att filmen är en lite mer Hollywoodifierad tolkning av Stålenhags dystopiska bok, men de grova dragen i historien är intakta och framför allt utseendet. Det är väldigt få adaptioner av böcker som blir filmer som motsvarar förlagan till 100 procent och "Passagen" är inte en av dem.
Filmen utspelar sig i ett alternativt USA som sedan 50-talet har haft robotar som assisterande hjälpredor till mänskligheten. Som en upphovsman anges Walt Disney, vilket är lite roligt, men det är tydligt att robotarna successivt fått mer och mer ansvarsfyllda roller som minskat antalet tråkiga sysslor och yrken för människorna. Men successivt börjar robotarna bli allt mer självständiga och sugna på egna rättigheter, vilket leder oss fram till ett krig under 90-talet.
Redan 1990 - innan kriget - träffar vi syskonen Christopher (Woody Norman) och Michelle (Millie Bobby Brown). Trots sin unga ålder är Christopher ett geni men han är inte speciellt intresserad av att göra något av sin briljanta hjärna. Han hänger hellre med systern och älskar tecknade filmer med roboten Kid Cosmo. Men sen bryter kriget ut och länge ser det ut som robotarna ska vinna men företaget Sentre och deras vd Ethan Skate (Stanley Tucci) uppfinner ett sätt att koppla ihop människornas hjärnor med drönarrobotar och på så visa strida på lite mer jämlika villkor och vinna kriget. Kvarvarande robotar samlas ihop i en skyddad exkluderingszon. Parallellt skapar Sentre en mer publikvänlig variant av teknologin där folk kan använda drönare till skitgörat samtidigt som de själva försvinner bort i vilken fantasivärld de än vill vara i. Sentres teknologi blir oerhört populär över hela världen, med resultatet att väldigt många människor försätts i ett väldigt passivt tillstånd.
1994 träffar vi Michelle igen. Numera hos en fosterförälder då både föräldrarna och Christopher omkommit i en bilolycka. Sentres teknologi används i skolan med hon vägrar försvinna in i någon neurologisk fantasivärld. En dag blir oväntat nog uppsökt av en robot som ser ut som Kid Cosmo och som bara pratar med repliker ur de tecknade filmerna men roboten lyckas ändå förmedla att den som styr honom är Christopher, som alltså inte är död. Michelle lyckas lista ut att den som kan veta var Christopher faktiskt är, är en doktor (Ke Huy Quan) som ska finnas i exkluderingszonen. Michelle flyr sitt fosterhem för att ta sig dit med hjälp av en smugglare och före detta soldat, Keats (Chris Pratt), och hans illegala robothjälpreda Herman (Anthony Mackie).
Efter sig har Michelle den skoningslösa robotjägaren Bradbury (Giancarlo Esposito), eller hans drönare snarare, men det är bara en alla faror Michelle och Keats stöter på när de tar sig in i zonen för att hitta Christopher.
Ganska tidigt in i filmen får jag en bestämd Steven Spielburg-känsla. Den har en koppling till hans 80-talsproduktion, som han själv flirtade med i "Ready Player One". En bit in får jag en helt annan association, nämligen till "Futurama" som kryllar av knäppa robotar som pratar som människor. Kanske är det min förkärlek till Spielburg och "Futurama" som gör att "Passagen" på något plan träffar rätt hos mig.
Jag tycker inte att "Passagen" är värd den tuffa kritik den fått. Det är en snyggt gjord film - vilket kan förklaras av en lång och dyr postproduktion som absolut gett ett bra resultat, och den känns som en retrodoftande äventyrsfilm på något vis. Fantasin är det i alla fall inget fel på, i alla fall om man inte tänker för mycket på skådespelarna. Jag läste en kommentar från en som ansåg att skådespelarna mest gjorde roller de redan gjort och visst, jag kan tycka att Brown, Pratt och Tucci gör roller som man sett dem göra tidigare, framför allt Pratt och Tucci, men min helhetkänsla är ändå att "Passagen" är en kul och underhållande film. Den kanske inte hamnar på min topp-20-lista när 2025 ska sammanfattas men vi får väl se.
Men i Stålenhags retrobilder av Sverige fanns det även robotar, rymdskepp och gigantiska byggnader som skymtade i bakgrundsdiset. Kombinationen av min 80-talauppväxt långt innan det fanns mer än två tv-kanaler och telefonen var just bara en telefon och något futuristiskt och teknologiskt främmande var så otroligt effektfull. Jag bokmärkte direkt hans hemsida och bokmärket finns ännu kvar i min webbläsare.
Bilderna jag såg samlades i boken "Ur varselklotet" ("Tales from the Loop" på engelska) som senare blev rollspel och faktiskt en tv-serie som jag lite glömt bort att titta på. Stålenhag gjorde fler böcker och började nu kombinera amerikanska landskap med robotar och scifibyggnader och 2017 kom "Passagen" (utgiven som "The Electric State" på engelska) och samma år köpte bröderna Anthony och Joe Russo filmrättigheterna till boken.
"Passagen" blev fruktansvärt sågad när den kom ut på Netflix i mars 2025, så pass sågad att jag valde att vänta med att se filmen tills det värsta gått över. På något vis inbillar jag mig att jag på så sätt skruvade ner eventuella medärvda förutfattade meningarna och jag vågar faktiskt påstå att det fungerade. Jag ser "Passagen" med ett öppet sinne och gillar den.
Jag ska poängtera att jag inte läst Stålenhags bok och därför inte jämför filmen med förlagan så som vissa andra, betydligt mer negativt laddade personer gjort. Jag förstår att filmen är en lite mer Hollywoodifierad tolkning av Stålenhags dystopiska bok, men de grova dragen i historien är intakta och framför allt utseendet. Det är väldigt få adaptioner av böcker som blir filmer som motsvarar förlagan till 100 procent och "Passagen" är inte en av dem.
Filmen utspelar sig i ett alternativt USA som sedan 50-talet har haft robotar som assisterande hjälpredor till mänskligheten. Som en upphovsman anges Walt Disney, vilket är lite roligt, men det är tydligt att robotarna successivt fått mer och mer ansvarsfyllda roller som minskat antalet tråkiga sysslor och yrken för människorna. Men successivt börjar robotarna bli allt mer självständiga och sugna på egna rättigheter, vilket leder oss fram till ett krig under 90-talet.
Redan 1990 - innan kriget - träffar vi syskonen Christopher (Woody Norman) och Michelle (Millie Bobby Brown). Trots sin unga ålder är Christopher ett geni men han är inte speciellt intresserad av att göra något av sin briljanta hjärna. Han hänger hellre med systern och älskar tecknade filmer med roboten Kid Cosmo. Men sen bryter kriget ut och länge ser det ut som robotarna ska vinna men företaget Sentre och deras vd Ethan Skate (Stanley Tucci) uppfinner ett sätt att koppla ihop människornas hjärnor med drönarrobotar och på så visa strida på lite mer jämlika villkor och vinna kriget. Kvarvarande robotar samlas ihop i en skyddad exkluderingszon. Parallellt skapar Sentre en mer publikvänlig variant av teknologin där folk kan använda drönare till skitgörat samtidigt som de själva försvinner bort i vilken fantasivärld de än vill vara i. Sentres teknologi blir oerhört populär över hela världen, med resultatet att väldigt många människor försätts i ett väldigt passivt tillstånd.
1994 träffar vi Michelle igen. Numera hos en fosterförälder då både föräldrarna och Christopher omkommit i en bilolycka. Sentres teknologi används i skolan med hon vägrar försvinna in i någon neurologisk fantasivärld. En dag blir oväntat nog uppsökt av en robot som ser ut som Kid Cosmo och som bara pratar med repliker ur de tecknade filmerna men roboten lyckas ändå förmedla att den som styr honom är Christopher, som alltså inte är död. Michelle lyckas lista ut att den som kan veta var Christopher faktiskt är, är en doktor (Ke Huy Quan) som ska finnas i exkluderingszonen. Michelle flyr sitt fosterhem för att ta sig dit med hjälp av en smugglare och före detta soldat, Keats (Chris Pratt), och hans illegala robothjälpreda Herman (Anthony Mackie).
Efter sig har Michelle den skoningslösa robotjägaren Bradbury (Giancarlo Esposito), eller hans drönare snarare, men det är bara en alla faror Michelle och Keats stöter på när de tar sig in i zonen för att hitta Christopher.
Ganska tidigt in i filmen får jag en bestämd Steven Spielburg-känsla. Den har en koppling till hans 80-talsproduktion, som han själv flirtade med i "Ready Player One". En bit in får jag en helt annan association, nämligen till "Futurama" som kryllar av knäppa robotar som pratar som människor. Kanske är det min förkärlek till Spielburg och "Futurama" som gör att "Passagen" på något plan träffar rätt hos mig.
Jag tycker inte att "Passagen" är värd den tuffa kritik den fått. Det är en snyggt gjord film - vilket kan förklaras av en lång och dyr postproduktion som absolut gett ett bra resultat, och den känns som en retrodoftande äventyrsfilm på något vis. Fantasin är det i alla fall inget fel på, i alla fall om man inte tänker för mycket på skådespelarna. Jag läste en kommentar från en som ansåg att skådespelarna mest gjorde roller de redan gjort och visst, jag kan tycka att Brown, Pratt och Tucci gör roller som man sett dem göra tidigare, framför allt Pratt och Tucci, men min helhetkänsla är ändå att "Passagen" är en kul och underhållande film. Den kanske inte hamnar på min topp-20-lista när 2025 ska sammanfattas men vi får väl se.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Russobröderna har regisserat men manuset har skrivits av Christopher Markus och Stephen McFeely, det vill säga brödernas trogna partners i alla de lyckade Marvel-fllmer de gjort ihop, inte minst tunga Avengers-dubbeln "Infinity War" och "Endgame".
2. Det är gott om skådespelare som varit med i Marvel-filmer, vilket inte är förvånande. Från Marvel Cinematic Universe kan man bland annat hitta Chris Pratt, Anthony Mackie, Stanley Tucci, Ke Huy Quan och Giancarlo Esposito och från andra Marvelfilmer hittar vi Brian Cox och Woody Harrelson. Det är säkert ännu fler i skådespelarstallet.
3. Jag rekommenderar verkligen en titt på Simon Stålenhags hemsida där det finns massor av stora bilder från alla hans böcker, inte minst från "The Electric State" vilket gör att man kan jämföra förlagan med filmen enkelt. Mycket är likt, annat inte. Hur som helst - besök sidan!
2. Det är gott om skådespelare som varit med i Marvel-filmer, vilket inte är förvånande. Från Marvel Cinematic Universe kan man bland annat hitta Chris Pratt, Anthony Mackie, Stanley Tucci, Ke Huy Quan och Giancarlo Esposito och från andra Marvelfilmer hittar vi Brian Cox och Woody Harrelson. Det är säkert ännu fler i skådespelarstallet.
3. Jag rekommenderar verkligen en titt på Simon Stålenhags hemsida där det finns massor av stora bilder från alla hans böcker, inte minst från "The Electric State" vilket gör att man kan jämföra förlagan med filmen enkelt. Mycket är likt, annat inte. Hur som helst - besök sidan!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
