Matchar och springer förbi föregångaren
FILMENAtt se en "Avatar"-film känns ungefär så här: "Jaha, där är en datagjord karaktär som pratar med en annan datagjord karaktär i en datagjord miljö…"
CUT TO: Tre timmar senare: "ALLT ÄR PÅ RIKTIGT!".
Säga vad man vill om James Camerons ambitiösa projekt men det är svårt att inte sugas in i berättelsen och knockas av miljöerna och varelserna som bara finns där på skärmen. Jag minns att jag inför den första filmen 2009 inte riktigt förstod vad grejen var men sen klev ur biosalongen med en helt annan attityd. Nu 13 år senare är det lite samma grej, men exakt så som jag skrev i början på denna text.
13 år ja, det har inte direkt gått blixtsnabbt för Cameron att få till den första i en rad planerade uppföljare. Men med facit i handen får man ändå anse att det var värt det. "Avatar: The Way of Water" matchar sin föregångare och springer förbi den lite både design- och teknikmässigt.
Även i filmens värld har det gått lite tid, närmare bestämt 16 år. Jake Sully (Sam Worthington) som i slutet av första filmen fördes över till sin avatar för evigt har bildat familj med Neytiri (Zoe Saldaña) och fått tre egna barn, Neteyam (Jamie Flatters), Lo'ak (Britain Dalton) och Tuk (Trinity Jo-Li Bliss), och de har även adopterat Kiri (Sigourney Weaver) som på något magiskt vis föddes ur den avlidna Dr Grace Augustines (också Weaver) avatar. De har även ett sorts bonusbarn i form av människan Spider (Jack Champion) som hellre hänger med Na'vi än sina egna.
Spider är son till förra filmens stora skurk Miles Quaritch (Stephen Lang) som visserligen dog sist men som kommer tillbaks i nytt format. Livet på Pandora har varit frid och fröjd men plötsligt kommer "skyfolket" (det vill säga människorna) på nytt och skövlar naturen i jakt efter nya dyrbara resurser att samla upp. Jake Sully leder Na'vi i ett årslångt krig som visserligen går deras väg, men inte helt och hållet. Vid den tiden vaknar Quaritch till liv som en avatar. Han är en sorts klon, en backuplösning, av människan och hans enda uppgift är förstås att stoppa Jake Sully och hämnas.
För att skydda klanen går Jake Sully och hans familj i exil och lämnar skogsfolket Omatikaya och söker sig till det vattenbaserade revfolket Metkayina som motvilligt tar emot dem. Hövdingen Tonowari (Cliff Curtis) och hans fru Ronal (Kate Winslet) välkomnar dem och familjen försöker acklimatisera sig och lära sig det de behöver för att leva under helt nya förhållanden - både socialt och miljömässigt. Parallellt har Quaritch-avataren fått tag på Spider och använder honom för att försöka lista ut var Jake Sully håller sig gömd. Det är dock helt andra anledningar som slutligen visar vägen och kriget fortsätter på en ny plats.
Inledningsvis, när det blir lite mer familjedrama av franchisen, kan jag tycka att det både var väntat och lite onödigt. Men sanningen är också den att filmserien behövde lite fler karaktärer att jobba med när den nästan helt och hållet släppt människokaraktärerna. Och det blir bra även om det är lite klichéartade situationer när framför allt sönerna går emot pappa Jakes instruktioner eller Kiri dras med någon sorts identitetskris (vilket i och för sig ska leda till något på sikt). Människokaraktären Spider går från att kännas som lite onödig till ett viktigt "lim" mellan alla andra och Jack Champion gör ett bra jobb som en av de få skådespelare man faktiskt ser "på riktigt" och karaktären i sig tvingas till en del komplicerade val på grund av vem han är, något som kan får betydelse i kommande filmer.
För fler blir det ju och "Avatar: The Way of Water" är en sorts föraning om var vi ska ta vägen härnäst. Det känns som den stora poängen med uppföljarna är att visa upp andra delar av Pandora och andra typer av Na'vi. Vad blir det nästa gång? Ökenfolk? Isfolk? Vi får väl se. Skönt nog känns det verkligen som det finns mer att berätta om världen och karaktärerna. Denna film fungerar bra både som uppföljare som och pusselbit i något större och det är snudd på alldeles för enkelt att förlora sig i berättelsen och glida med under tre timmar som emellanåt går väldigt fort.
CUT TO: Tre timmar senare: "ALLT ÄR PÅ RIKTIGT!".
Säga vad man vill om James Camerons ambitiösa projekt men det är svårt att inte sugas in i berättelsen och knockas av miljöerna och varelserna som bara finns där på skärmen. Jag minns att jag inför den första filmen 2009 inte riktigt förstod vad grejen var men sen klev ur biosalongen med en helt annan attityd. Nu 13 år senare är det lite samma grej, men exakt så som jag skrev i början på denna text.
13 år ja, det har inte direkt gått blixtsnabbt för Cameron att få till den första i en rad planerade uppföljare. Men med facit i handen får man ändå anse att det var värt det. "Avatar: The Way of Water" matchar sin föregångare och springer förbi den lite både design- och teknikmässigt.
Även i filmens värld har det gått lite tid, närmare bestämt 16 år. Jake Sully (Sam Worthington) som i slutet av första filmen fördes över till sin avatar för evigt har bildat familj med Neytiri (Zoe Saldaña) och fått tre egna barn, Neteyam (Jamie Flatters), Lo'ak (Britain Dalton) och Tuk (Trinity Jo-Li Bliss), och de har även adopterat Kiri (Sigourney Weaver) som på något magiskt vis föddes ur den avlidna Dr Grace Augustines (också Weaver) avatar. De har även ett sorts bonusbarn i form av människan Spider (Jack Champion) som hellre hänger med Na'vi än sina egna.
Spider är son till förra filmens stora skurk Miles Quaritch (Stephen Lang) som visserligen dog sist men som kommer tillbaks i nytt format. Livet på Pandora har varit frid och fröjd men plötsligt kommer "skyfolket" (det vill säga människorna) på nytt och skövlar naturen i jakt efter nya dyrbara resurser att samla upp. Jake Sully leder Na'vi i ett årslångt krig som visserligen går deras väg, men inte helt och hållet. Vid den tiden vaknar Quaritch till liv som en avatar. Han är en sorts klon, en backuplösning, av människan och hans enda uppgift är förstås att stoppa Jake Sully och hämnas.
För att skydda klanen går Jake Sully och hans familj i exil och lämnar skogsfolket Omatikaya och söker sig till det vattenbaserade revfolket Metkayina som motvilligt tar emot dem. Hövdingen Tonowari (Cliff Curtis) och hans fru Ronal (Kate Winslet) välkomnar dem och familjen försöker acklimatisera sig och lära sig det de behöver för att leva under helt nya förhållanden - både socialt och miljömässigt. Parallellt har Quaritch-avataren fått tag på Spider och använder honom för att försöka lista ut var Jake Sully håller sig gömd. Det är dock helt andra anledningar som slutligen visar vägen och kriget fortsätter på en ny plats.
Inledningsvis, när det blir lite mer familjedrama av franchisen, kan jag tycka att det både var väntat och lite onödigt. Men sanningen är också den att filmserien behövde lite fler karaktärer att jobba med när den nästan helt och hållet släppt människokaraktärerna. Och det blir bra även om det är lite klichéartade situationer när framför allt sönerna går emot pappa Jakes instruktioner eller Kiri dras med någon sorts identitetskris (vilket i och för sig ska leda till något på sikt). Människokaraktären Spider går från att kännas som lite onödig till ett viktigt "lim" mellan alla andra och Jack Champion gör ett bra jobb som en av de få skådespelare man faktiskt ser "på riktigt" och karaktären i sig tvingas till en del komplicerade val på grund av vem han är, något som kan får betydelse i kommande filmer.
För fler blir det ju och "Avatar: The Way of Water" är en sorts föraning om var vi ska ta vägen härnäst. Det känns som den stora poängen med uppföljarna är att visa upp andra delar av Pandora och andra typer av Na'vi. Vad blir det nästa gång? Ökenfolk? Isfolk? Vi får väl se. Skönt nog känns det verkligen som det finns mer att berätta om världen och karaktärerna. Denna film fungerar bra både som uppföljare som och pusselbit i något större och det är snudd på alldeles för enkelt att förlora sig i berättelsen och glida med under tre timmar som emellanåt går väldigt fort.
EXTRAMATERIALET
Om man inte tycker att en drygt tre timmar lång film är nog finns det på en separat skiva ungefär lika mycket extramaterial att grotta ned sig i. Den här typen av rejäla bonuspaket är inte jättevanliga längre, men något liknande kom på den feta sexdiskutgåvan av "Avatar".
Vad ska man säga? Den två och en halvtimme långa huvuddelen går under namnet "Inside Pandora's Box" och är en samling med 14 featuretter som tar upp allt man vill veta om filmens produktion och tillkomst. Återkommande och nya karaktärer presenteras, nya designvärldar visas upp och nya tekniska utmaningar gås igenom. Det är smått otroligt vad som krävs för att de här filmerna ska bli verklighet. Det är ju knappt något som är gjort på ett så att säga normalt vis.
Även om sådana här blickar bakom kulisserna förtar lite av filmupplevelsen så måste jag ändå säga att de i samma utsträckning förstärker den samma.
Ett lite kortare block heter "More From Pandora's Box" som gräver lite djupare kring casting, stunts och så vidare. Allra kortast är "Marketing Materials and Music Video" som är just trailers och en video.
Vad ska man säga? Den två och en halvtimme långa huvuddelen går under namnet "Inside Pandora's Box" och är en samling med 14 featuretter som tar upp allt man vill veta om filmens produktion och tillkomst. Återkommande och nya karaktärer presenteras, nya designvärldar visas upp och nya tekniska utmaningar gås igenom. Det är smått otroligt vad som krävs för att de här filmerna ska bli verklighet. Det är ju knappt något som är gjort på ett så att säga normalt vis.
Även om sådana här blickar bakom kulisserna förtar lite av filmupplevelsen så måste jag ändå säga att de i samma utsträckning förstärker den samma.
Ett lite kortare block heter "More From Pandora's Box" som gräver lite djupare kring casting, stunts och så vidare. Allra kortast är "Marketing Materials and Music Video" som är just trailers och en video.
TRE SAKER
1. Det här är första filmen som jag stött på där man kan välja ett "familjevänligt" ljudspår på engelska. Det är trots allt några svordomar under filmens gång och det är ju som alla vet betydligt värre än det våld som ingår i filmen...
2. Vattenmiljöer är ju inget nytt för James Cameron. "Titanic" är det uppenbara exemplet, dokumentärerna "Ghosts of the Abyss" (2003) och "Aliens of the Deep" (2005) är två andra exempel, men min personliga favorit är "Avgrunden" från 1989. Vilken jävla film!
3. Schema för resten av filmserien: "Avatar 3" (2025), "Avatar 4" (2029) och "Avatar 5" (2031).
2. Vattenmiljöer är ju inget nytt för James Cameron. "Titanic" är det uppenbara exemplet, dokumentärerna "Ghosts of the Abyss" (2003) och "Aliens of the Deep" (2005) är två andra exempel, men min personliga favorit är "Avgrunden" från 1989. Vilken jävla film!
3. Schema för resten av filmserien: "Avatar 3" (2025), "Avatar 4" (2029) och "Avatar 5" (2031).
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
