Ny miljö och nya grepp men samma story
FILMENUpplägget går igen: En skräckfilm blir lyckad och givetvis görs en uppföljare som berättar ungefär samma sak en gång till. Parker Finn utvecklade sin kortfilm "Laura Can’t Sleep" till "Smile"och nu har alltså gjort "Smile 2" som i princip berättar den första filmen en gång till. Det nya är huvudpersonen och vilken miljö den bär med sig och det är ingen verkligen ingen upprepning.
Förra gången var det en psykolog som drabbades av förbannelsen (där man blir förföljd av brett leende människor som ingen annan ser), efter att ha blivit vittne till hur en patient brutalt begick självmord mitt framför hennes ögon. Den här gången är det en internationell superstjärna av Lady Gaga-typ, Skye Riley (Naomi Scott), som blir vittne till när hennes langare brutalt går självmord mitt framför hennes ögon. Bara det är ju en enorm förändring som sätter förutsättningar för filmens miljö. Men superstjärnan har även en historik som gör att hon är ännu mer i allmänhetens fokus, vilket leder till att när förbannelsen för med sig paranoian blir hennes beteende ännu mer ifrågasatt. Ett år tidigare var Skye med om en tragisk bilolycka där hennes pojkvän omkom och allt hängde ihop med ett drogmissbruk alla kände till och som riskerade hennes karriär. Nu är det dags för comeback efter att år och alla ögon är på henne.
Det här är ett kul grepp eftersom det tar oss bort från traditionella skräckfilmsmiljöer in i lyxiga lägenheter, loger och arenascener. När förbannelsen börjar ta skepnad av brett leende människor är det via underliga fans, medarbetare och dansare det sker. Det senare är ett väldigt coolt och udda sätt att skildra det på.
Man kan inte säga annat än att Parker Finn fått till en del smarta poänger i sitt manus men när man kokar ner allt är ju strukturen på filmen exakt likadan som den första. Paranoian eskalerar hos huvudpersonen och på något sätt får hon veta vad det är som har hänt henne och att det kanske finns ett sätt att bli av med förbannelsen. Skulle man bryta ner filmen till några nyckelscener så skulle de sannolikt komma väldigt nära varandra på sina parallella tidslinjer.
Och det är det som är det trista med skräckfilmsfranchiser i nutid. I grund och botten är det samma film som upprepas trots lite nya tillbehör. En annan typisk utveckling till uppföljaren är att det som var rått och brutalt i den första filmen blir ännu råare och brutalare nu.
Betyder allt detta att "Smile" ska bli ännu en evighetsserie som blir allt mer och mer urvattnad för varje film? Det lär visa sig, men jag har väldigt svårt att tro att sviten tar slut efter två filmer.
Förra gången var det en psykolog som drabbades av förbannelsen (där man blir förföljd av brett leende människor som ingen annan ser), efter att ha blivit vittne till hur en patient brutalt begick självmord mitt framför hennes ögon. Den här gången är det en internationell superstjärna av Lady Gaga-typ, Skye Riley (Naomi Scott), som blir vittne till när hennes langare brutalt går självmord mitt framför hennes ögon. Bara det är ju en enorm förändring som sätter förutsättningar för filmens miljö. Men superstjärnan har även en historik som gör att hon är ännu mer i allmänhetens fokus, vilket leder till att när förbannelsen för med sig paranoian blir hennes beteende ännu mer ifrågasatt. Ett år tidigare var Skye med om en tragisk bilolycka där hennes pojkvän omkom och allt hängde ihop med ett drogmissbruk alla kände till och som riskerade hennes karriär. Nu är det dags för comeback efter att år och alla ögon är på henne.
Det här är ett kul grepp eftersom det tar oss bort från traditionella skräckfilmsmiljöer in i lyxiga lägenheter, loger och arenascener. När förbannelsen börjar ta skepnad av brett leende människor är det via underliga fans, medarbetare och dansare det sker. Det senare är ett väldigt coolt och udda sätt att skildra det på.
Man kan inte säga annat än att Parker Finn fått till en del smarta poänger i sitt manus men när man kokar ner allt är ju strukturen på filmen exakt likadan som den första. Paranoian eskalerar hos huvudpersonen och på något sätt får hon veta vad det är som har hänt henne och att det kanske finns ett sätt att bli av med förbannelsen. Skulle man bryta ner filmen till några nyckelscener så skulle de sannolikt komma väldigt nära varandra på sina parallella tidslinjer.
Och det är det som är det trista med skräckfilmsfranchiser i nutid. I grund och botten är det samma film som upprepas trots lite nya tillbehör. En annan typisk utveckling till uppföljaren är att det som var rått och brutalt i den första filmen blir ännu råare och brutalare nu.
Betyder allt detta att "Smile" ska bli ännu en evighetsserie som blir allt mer och mer urvattnad för varje film? Det lär visa sig, men jag har väldigt svårt att tro att sviten tar slut efter två filmer.
EXTRAMATERIALET
Sju featuretter av det kortare slaget har klämts in utöver några förlängda och bortklippta scener samt ett kommentarspår med Parker Finn. Featuretterna berättar okomplicerat om filmens tillkomst och karaktärer, nyckelscener och monster.
Det som sticker ut är att precis som i M. Night Shyamalans "Trap" skildras en modern superstjärna på ett trovärdigt vis, och detta genom att filmskaparen verkligen tagit musiken och framträdandet på största allvar. Då hjälper det att ha en skådespelare som behärskar detta. Jag har verkligen inga problem att köpa Naomi Scott i rollen och med tanke på hur mycket tid som lades ner bakom kulisserna så är det verkligen inte konstigt att det blev så bra.
Det andra som sticker ut är en titt på en birollsinnehavare, nämligen Ray Nicholson som spelar Skyes döda pojkvän Paul Hudson. Efternamnet vittnar om släktskapet och när Ray ler det där breda leendet så är det ingen tvekan om att han är pappas Jacks son...
Det som sticker ut är att precis som i M. Night Shyamalans "Trap" skildras en modern superstjärna på ett trovärdigt vis, och detta genom att filmskaparen verkligen tagit musiken och framträdandet på största allvar. Då hjälper det att ha en skådespelare som behärskar detta. Jag har verkligen inga problem att köpa Naomi Scott i rollen och med tanke på hur mycket tid som lades ner bakom kulisserna så är det verkligen inte konstigt att det blev så bra.
Det andra som sticker ut är en titt på en birollsinnehavare, nämligen Ray Nicholson som spelar Skyes döda pojkvän Paul Hudson. Efternamnet vittnar om släktskapet och när Ray ler det där breda leendet så är det ingen tvekan om att han är pappas Jacks son...
TRE SAKER
1. Filmen inleds "sex dagar senare" utifrån första filmens final och med den bärare av förbannelsen som är kvar. Scenen sticker ut både i ton i hantverk då det är en enda lång tagning som slutar i ett synnerligen diaboliskt sätt att skriva ut filmens titel.
2. Det första självmordet som visas är överdrivet brutalt, nästan på gränsen.
3. Med tanke på hur den här förbannelsen sprids vidare så finns det goda chanser till att det blir väldigt många uppföljare…
2. Det första självmordet som visas är överdrivet brutalt, nästan på gränsen.
3. Med tanke på hur den här förbannelsen sprids vidare så finns det goda chanser till att det blir väldigt många uppföljare…
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
