Framför tv:n kan alla höra dig skrika
FILMENJag att veta att många lyfter "Aliens - Återkomsten" som den bästa filmen i franchisen men mitt hjärta bankar starkast för originalfilmen. Jag var sex och ett halvt år gammal när "Alien" gick upp svenska biografer den 2 november 1979 och givetvis såg jag den inte då. Jag minns inte när jag såg den för första gången. Kanske var jag tio eller lite äldre, men jag minns hur allting med den verkligen satte sig i mig. Stämningen, skräcken och inslaget av något främmande. Bara när jag skriver detta hör jag den kusliga musiken i mitt huvud och är bra sugen på att plocka fram filmen ur hyllan och se den omedelbart.
Men i 45 år har franchisen tuffat på med blandat resultat. I hyfsat modern tid har vi fått "Prometheus" och "Alien: Covenant" som kompletterat berättelsen med en bakgrundshistoria som inte varit uppskattad av alla fans. Själv är jag svag för "Prometheus" som framkallade liknande känslor som originalfilmen i mig genom att skildra just det främmande.
När franchisen nu sju år sedan sist kommer med sin sjunde film ("Alien(s) vs. Predator"-filmerna räknas ju inte in) så ska den kronologiskt sett stoppas in mellan "Alien" och "Aliens - Återkomsten". Bara där gör filmen rätt. "Alien: Romulus" får en naturlig plats närmare "Alien" än "Aliens - Återkomsten" och för att få filmen att smälta in ännu mer har designen gjorts efter sina kronologiska släktingar och en av karaktärerna har fått en 80-talsliknande frisyr för att passa in i kronologin också. Smart och fiffigt, men vad filmen definitivt gör helt rätt är att fokusera på skräck snarare än action, även om det finns gott av den varan också. Det här är en franchise som vinner på att vara ruskig.
Historien börjar med att ett skepp bärgar något från spillrorna av Nostromo. Därefter träffar vi några unga vuxna på Jackson-kolonin. Framför allt föräldralösa Rain (Cailee Spaeny) som lever tillsammans med sin "bror", androiden Andy (David Jonsson). Rain har jobbat 12 000 dagar för Weyland-Yutani Corporation och anser sig ha uppfyllt sin arbetskvot och ansöker om att få resa till planeten Yvaga där det i alla fall finns sol. Ansökan avslås och ungefär samtidigt träffar hon sitt ex Tyler (Archie Renaux) och hans kompisar. De har hittat en övergiven rymdstation som de planerar att använda för att göra den nio år långa resan till Yvaga. De behöver Andy för att kommunicera med stationens system.
Rain och Andy följer med till stationen som har två sammanlänkade halvor - Romulus och Remus - och den är övergiven men inte tom. Här finns en halv android kvar, Rook, som Rain får liv i. Men det finns även varelser som vi tittare känner igen och inte en eller enstaka exemplar utan massor. Det unga teamet får fullt upp med att behålla livet samtidigt som hemligheter kring vad som egentligen pågått på rymdstationen kommer fram.
Det är Fede Alvarez ("The Girl in the Spider’s Web", "Don’t Breathe", "Evil Dead") som tagit över registolen till denna film och hans huvudsakliga filmskapande ligger i skräckgenren och som jag redan varit inne på är "Alien: Romulus" mer skräckinjagande än vad vissa andra filmer i franchisen varit. Det känns som helt rätt väg att gå och för mig gör det susen. Även om jag är tämligen luttrad så är det svårt att värja sig från spänningen. Dessutom gillar jag när filmskaparens fantasi skapat något man aldrig sett tidigare. Något främmande och ett sådant exempel finns här när det dyker upp en ny sorts varelse mot slutet. Det känns onaturligt och otäckt och därmed bra.
"Alien: Romulus" fyller sitt syfte som ett skräckfyllt tillägg till franchisen men det tenderar till att bli lite väl mycket fanservice också. Formen på berättelsen är ganska exakt hur "Alien"-filmerna brukar vara och det dräller av påskägg och referenser med allt från bildvinklar till repriserade repliker från andra filmer som det egentligen är helt ologiskt att en karaktär säger. Men i och med att jag är positiv till filmen överlag så har jag inget emot fanservicen.
Men i 45 år har franchisen tuffat på med blandat resultat. I hyfsat modern tid har vi fått "Prometheus" och "Alien: Covenant" som kompletterat berättelsen med en bakgrundshistoria som inte varit uppskattad av alla fans. Själv är jag svag för "Prometheus" som framkallade liknande känslor som originalfilmen i mig genom att skildra just det främmande.
När franchisen nu sju år sedan sist kommer med sin sjunde film ("Alien(s) vs. Predator"-filmerna räknas ju inte in) så ska den kronologiskt sett stoppas in mellan "Alien" och "Aliens - Återkomsten". Bara där gör filmen rätt. "Alien: Romulus" får en naturlig plats närmare "Alien" än "Aliens - Återkomsten" och för att få filmen att smälta in ännu mer har designen gjorts efter sina kronologiska släktingar och en av karaktärerna har fått en 80-talsliknande frisyr för att passa in i kronologin också. Smart och fiffigt, men vad filmen definitivt gör helt rätt är att fokusera på skräck snarare än action, även om det finns gott av den varan också. Det här är en franchise som vinner på att vara ruskig.
Historien börjar med att ett skepp bärgar något från spillrorna av Nostromo. Därefter träffar vi några unga vuxna på Jackson-kolonin. Framför allt föräldralösa Rain (Cailee Spaeny) som lever tillsammans med sin "bror", androiden Andy (David Jonsson). Rain har jobbat 12 000 dagar för Weyland-Yutani Corporation och anser sig ha uppfyllt sin arbetskvot och ansöker om att få resa till planeten Yvaga där det i alla fall finns sol. Ansökan avslås och ungefär samtidigt träffar hon sitt ex Tyler (Archie Renaux) och hans kompisar. De har hittat en övergiven rymdstation som de planerar att använda för att göra den nio år långa resan till Yvaga. De behöver Andy för att kommunicera med stationens system.
Rain och Andy följer med till stationen som har två sammanlänkade halvor - Romulus och Remus - och den är övergiven men inte tom. Här finns en halv android kvar, Rook, som Rain får liv i. Men det finns även varelser som vi tittare känner igen och inte en eller enstaka exemplar utan massor. Det unga teamet får fullt upp med att behålla livet samtidigt som hemligheter kring vad som egentligen pågått på rymdstationen kommer fram.
Det är Fede Alvarez ("The Girl in the Spider’s Web", "Don’t Breathe", "Evil Dead") som tagit över registolen till denna film och hans huvudsakliga filmskapande ligger i skräckgenren och som jag redan varit inne på är "Alien: Romulus" mer skräckinjagande än vad vissa andra filmer i franchisen varit. Det känns som helt rätt väg att gå och för mig gör det susen. Även om jag är tämligen luttrad så är det svårt att värja sig från spänningen. Dessutom gillar jag när filmskaparens fantasi skapat något man aldrig sett tidigare. Något främmande och ett sådant exempel finns här när det dyker upp en ny sorts varelse mot slutet. Det känns onaturligt och otäckt och därmed bra.
"Alien: Romulus" fyller sitt syfte som ett skräckfyllt tillägg till franchisen men det tenderar till att bli lite väl mycket fanservice också. Formen på berättelsen är ganska exakt hur "Alien"-filmerna brukar vara och det dräller av påskägg och referenser med allt från bildvinklar till repriserade repliker från andra filmer som det egentligen är helt ologiskt att en karaktär säger. Men i och med att jag är positiv till filmen överlag så har jag inget emot fanservicen.
EXTRAMATERIALET
Några borttagna och alternativa scener ligger med. Till att börja med är det lite kul att notera att dessa ser färdiga ut men är det inte då det i flera fall är synliga trådar i skådespelarnas kläder när de exempelvis ska kastas åt något håll. Det är ändå fascinerande vad en liten tråd kan göra för känslan. Tur att de går att ta bort! Sen är det en alternativ dödsscen med en karaktär som är avgjort sämre än den som är med i filmen. Tur att man kan välja!
Tre featuretter ligger med där den tredje är ett samtal mellan Fede Alvarez och Ridley Scott, vilket är lite av karaktären master and apprentice men det är kul att se. De övriga två handlar om filmens tillkomst med generösa tittar bakom kulisserna med givande inblickar i exempelvis designen och med speciellt fokus på en sekvens i filmen.
Allt som allt fint extramaterial i lagom längd!
Tre featuretter ligger med där den tredje är ett samtal mellan Fede Alvarez och Ridley Scott, vilket är lite av karaktären master and apprentice men det är kul att se. De övriga två handlar om filmens tillkomst med generösa tittar bakom kulisserna med givande inblickar i exempelvis designen och med speciellt fokus på en sekvens i filmen.
Allt som allt fint extramaterial i lagom längd!
TRE SAKER
1. Androiden Rook är av samma typ som Ash i första "Alien" och ser därför ut som Ian Holm för 45 år sedan. Fede Alvarez fick tillåtelse av Holms familj att praktisk och digitalt skapa en figur som har hans utseende. En ansiktsavgjutning av Holm från "The Hobbit"-filmerna kunde delvis användas till att skapa den digitala avbilden. Det ser lite skevt och konstigt ut men i och med att det ska vara en ganska söndertrasad android känns det ändå som att det fungerar.
2. Den 2,3 meter långa rumänska basketspelaren Robert Bobroczkyi gör en roll i filmen. Vilken får ni lista ut själva.
3. Kronologin för franchisen är följande: "Prometheus" (utspelar sig 2093). "Alien: Covenant" (utspelar sig 2104). "Alien" (utspelar sig 2122). "Alien: Romulus (utspelar sig 2142), "Aliens - Återkomsten (utspelar sig 2179), "Alien³" (utspelar sig 2179) och "Alien: Återuppstår" (utspelar sig 2381).
2. Den 2,3 meter långa rumänska basketspelaren Robert Bobroczkyi gör en roll i filmen. Vilken får ni lista ut själva.
3. Kronologin för franchisen är följande: "Prometheus" (utspelar sig 2093). "Alien: Covenant" (utspelar sig 2104). "Alien" (utspelar sig 2122). "Alien: Romulus (utspelar sig 2142), "Aliens - Återkomsten (utspelar sig 2179), "Alien³" (utspelar sig 2179) och "Alien: Återuppstår" (utspelar sig 2381).
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
