En djupdykning i Poes litterära skatt
FILMENFör mig är Mike Flanagan främst känd för att var en av de där filmskaparna som adapterat Stephen King och verkligen förstått källmaterialet. Han har hittills filmat de två komplicerade romanerna "Geralds lek" och "Doctor Sleep" och håller just nu på med en filmatisering av den ännu mer komplicerade novellen "Chucks liv" (från samlingen "Blod säljer", 2020) och i horisonten finns - förhoppningsvis - den optimala adaptionen av King episka romansvit "Det mörka tornet" (som dessvärre brutalt slaktades i en sorglig och bedrövlig film för några år sedan). Mike Flanagan har alltså känsla för skräck, respekt för källorna och är dessutom inte rädd för att suga tag i komplicerat material.
Men Mike Flanagan är inte någon Kingexklusiv filmskapare. Han har gjort mycket annat, bland annat kusliga "Oculus" och "Hush" samt en rad uppskattade miniserier för Netflix - "The Haunting of Hill House", "The Haunting of Hill House" och "Midnight Mass" - som jag dessvärre inte sett. Men jag har sett "Huset Ushers undergång", Mike Flanagans senaste miniserie som djupdyker i Edgar Allan Poes litterära skatt. "Huset Ushers undergång" är en av Poes mest kända noveller som i det här fallet en sorts ram där själva undergången för familjen Ushers innehåller en rad hemska dödsfall som var och en är baserade på andra historier av Poe. Det är genialt gjort och ett smart sätt att knyta ihop Poes berättelser till en värld. Kanske kan die-hard-fans knorra över Mike Flanagans sammanfogade men jag tycker det är riktigt fiffigt gjort.
Filmen är satt i nutid och innehåller därför något eget som har en spegling i verkligheten. Familjens Usher ligger bakom läkemedelföretaget Fortunato med smärtlindraren Ligadone som storsäljare. Detta är jämförbart med Sacklerfamiljens Purdue Pharma och OxyContin, senast skildrat av Netflix i "Painkiller" och poängen är samma här. Fortunato är indirekt ansvarig för tusentals dödsfall till följd av missbruk av Ligadone och allra mest skyldig är Roderick Usher (Bruce Greenwood). Det är han och hans syster Madeline (Mary McDonnell) som är familjens överhuvud. Medan Madeline inte ynglat av sig har Roderick fått sex barn med nästan lika många olika kvinnor.
Men nu, i samband med ett stort åtal där åklagaren C. Auguste Dupin (Carl Lumbly) försöker få Usher och Fortunato fällda på 73 punkter - vilka företagets mycket skickliga advokat Arthur Pym (Mark Hamill) lyckas mota bort, har olyckan drabbat familjen och Roderick har fått begrava samtliga av sina sex barn efter bisarra dödsfall. Roderick beslutar sig för att erkänna sig skyldig till alla 73 åtalspunkter och berätta allt för Dupin. Även om han inte var närvarande vet han hur och varför hans barn dog.
Dödsfallen som drabbar barnen är baserad på Poes berättelser "Röda dödens mask", "Morden på Rue Morgue", "Den svarta katten" , "Det skvallrande hjärtat", "Den gyllene skalbaggen" och "Brunnen och pendeln" (utöver dessa finns det i serien även fullt av andra Poe-referenser, inte minst till den klassiska dikten "Korpen") och det är brutala och rysliga saker som barnen Perry (Sauriyan Sapkota), Camille (Kate Siegel), Leo (Rahul Kohli), Victorine (T'Nia Miller), Tamerlane (Samantha Sloyan) och Frederick (Henry Thomas) råkar ut för, ofta med någon koppling till Usherfamiljens övriga verksamhet. Och i samtliga fall figurerar en mystisk kvinna, Verna (Carla Gugino), vars historia med familjen började en nyårsafton ett 40-tal år tidigare då Roderick och Madeline gjorde något som cirkelsluts i nutiden.
Det är en episk historia fylld av säregna karaktärsporträtt och stabila skådespelarinsatser. Allra bäst är den alltid så lysande Gugino som är vacker och skräckinjagande på samma gång.
Man behöver inte ha blykoll på Poe för att se serien och uppskatta den. Jag har verkligen inte det, men jag känner ändå till en del av referenserna och uppskattar hantverket som knypplat ihop alla trådar till ett sammansatt spetsmönster. Mycket bra!
Men Mike Flanagan är inte någon Kingexklusiv filmskapare. Han har gjort mycket annat, bland annat kusliga "Oculus" och "Hush" samt en rad uppskattade miniserier för Netflix - "The Haunting of Hill House", "The Haunting of Hill House" och "Midnight Mass" - som jag dessvärre inte sett. Men jag har sett "Huset Ushers undergång", Mike Flanagans senaste miniserie som djupdyker i Edgar Allan Poes litterära skatt. "Huset Ushers undergång" är en av Poes mest kända noveller som i det här fallet en sorts ram där själva undergången för familjen Ushers innehåller en rad hemska dödsfall som var och en är baserade på andra historier av Poe. Det är genialt gjort och ett smart sätt att knyta ihop Poes berättelser till en värld. Kanske kan die-hard-fans knorra över Mike Flanagans sammanfogade men jag tycker det är riktigt fiffigt gjort.
Filmen är satt i nutid och innehåller därför något eget som har en spegling i verkligheten. Familjens Usher ligger bakom läkemedelföretaget Fortunato med smärtlindraren Ligadone som storsäljare. Detta är jämförbart med Sacklerfamiljens Purdue Pharma och OxyContin, senast skildrat av Netflix i "Painkiller" och poängen är samma här. Fortunato är indirekt ansvarig för tusentals dödsfall till följd av missbruk av Ligadone och allra mest skyldig är Roderick Usher (Bruce Greenwood). Det är han och hans syster Madeline (Mary McDonnell) som är familjens överhuvud. Medan Madeline inte ynglat av sig har Roderick fått sex barn med nästan lika många olika kvinnor.
Men nu, i samband med ett stort åtal där åklagaren C. Auguste Dupin (Carl Lumbly) försöker få Usher och Fortunato fällda på 73 punkter - vilka företagets mycket skickliga advokat Arthur Pym (Mark Hamill) lyckas mota bort, har olyckan drabbat familjen och Roderick har fått begrava samtliga av sina sex barn efter bisarra dödsfall. Roderick beslutar sig för att erkänna sig skyldig till alla 73 åtalspunkter och berätta allt för Dupin. Även om han inte var närvarande vet han hur och varför hans barn dog.
Dödsfallen som drabbar barnen är baserad på Poes berättelser "Röda dödens mask", "Morden på Rue Morgue", "Den svarta katten" , "Det skvallrande hjärtat", "Den gyllene skalbaggen" och "Brunnen och pendeln" (utöver dessa finns det i serien även fullt av andra Poe-referenser, inte minst till den klassiska dikten "Korpen") och det är brutala och rysliga saker som barnen Perry (Sauriyan Sapkota), Camille (Kate Siegel), Leo (Rahul Kohli), Victorine (T'Nia Miller), Tamerlane (Samantha Sloyan) och Frederick (Henry Thomas) råkar ut för, ofta med någon koppling till Usherfamiljens övriga verksamhet. Och i samtliga fall figurerar en mystisk kvinna, Verna (Carla Gugino), vars historia med familjen började en nyårsafton ett 40-tal år tidigare då Roderick och Madeline gjorde något som cirkelsluts i nutiden.
Det är en episk historia fylld av säregna karaktärsporträtt och stabila skådespelarinsatser. Allra bäst är den alltid så lysande Gugino som är vacker och skräckinjagande på samma gång.
Man behöver inte ha blykoll på Poe för att se serien och uppskatta den. Jag har verkligen inte det, men jag känner ändå till en del av referenserna och uppskattar hantverket som knypplat ihop alla trådar till ett sammansatt spetsmönster. Mycket bra!
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag vill inte påstå att Mark Hamill är helt oigenkännlig i rollen som den stenhårda advokaten Pym men han är som en helt annan person än den man är van att se. Han har några glasögon som uppenbarligen räcker för att förändra hans utseende, men framför allt är det rösten som sticker ut. Hamill gör ju en del röstskådespeleri och här är hans röst lite mörkare och mer grumlig. På mig har det verkligen önskad effekt.
2. I en scen ska några karaktärer se på film på Netflix och väljer mellan "Apostle" och "Geralds lek". Det är ju lite roligt i och med att "Geralds lek" är Mike Flanagans film, men även för att den har Carla Gugino, Bruce Greenwood och Henry Thomas i huvudrollerna, vilket förstås i sammanhanget blir lite lustigt.
3. Flanagan är duktig på att återanvända skådespelare. Därför är väldigt många av de som är med här även med i de tidigare miniserierna.
2. I en scen ska några karaktärer se på film på Netflix och väljer mellan "Apostle" och "Geralds lek". Det är ju lite roligt i och med att "Geralds lek" är Mike Flanagans film, men även för att den har Carla Gugino, Bruce Greenwood och Henry Thomas i huvudrollerna, vilket förstås i sammanhanget blir lite lustigt.
3. Flanagan är duktig på att återanvända skådespelare. Därför är väldigt många av de som är med här även med i de tidigare miniserierna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
