Slafsig slasher med kommunal torrhet
FILMENDen svenska moderna skräckfilmsgenren har fått ett slashertillskott som träffar rätt i ton och stil och lägger på ett kommunalt svenskt lager som gör att filmen sticker ut även internationellt trots att den i grund och botten följer slashermallen till punkt och pricka. (...och kanske lite mer, se Tre saker...)
Netflixfilmen är fylld av enbart kända ansikten och är baserad på Mats Strandbergs roman med samma namn. En samling kommuntjänstepersoner åker på en konferens i det område där de dagen efter ska ta det första spadtaget för ett stort köpcenterbygge. Projektet har varit omdiskuterat i trakten och det är omdiskuterat även internt. Chefen Ingela (Maria Sid) är eld och lågor, projektledaren Jonas (Adam Lundgren) är överpeppad och klyschfyllda Kaj (Christoffer Nordenrot) är en hundraprocentig ja-sägare. Resterande sex (Amed Bozan, Claes Hartelius, Eva Melander, Cecilia Nilsson, Bahar Pars och Katia Winter) är av olika anledningar högst tveksamma till projektet. Är det okej för miljön? Har berörda parter fått ersättning? Hur är det med avtalen?
Hur som helst ska de nu ha konferens i en stugby där fyra projektpositiva människor (Marie Agerhäll, Martin Lagos, Jimmy Lindström och Lola Zackow) tar mot dem. Stugorna är inte speciellt fräscha, wifi:t instabilt och alla anställda är kanske inte helt överlyckliga för sitt jobb eller att arbeta, och snart ska en utomstående hämndlysten person göra processen blodigt kort med både personal och konferensbesökare och varje gång mer brutal och slafsig än den tidigare. Vem eller vilka blir kvar till slutet?
Ett ganska vanligt slasherupplägg alltså och jag som inte har läst boken tycker att det ganska tidigt är uppenbart vem som potentiellt kan vara den tysta, hemliga mördaren och det är kanske lite extra tydligt gjort i filmen jämfört med boken. Det skojiga med filmen är det här lagret av oerhört svensk torrhet. De flesta av oss har varit iväg på oinspirerade konferenser med påtvingade inslag av teambuilding som för många deltagare enbart är en transportsträcka till festande. Allt det är skickligt fångat och i kombination med tydliga karaktärer blir det absurt och roligt.
När projektledar-Jonas försöker liva upp stämningen genom att klä ut sig till det tänkta köpcentrets maskot Sotis får det motsatt effekt, men det ger mördaren en otymplig men garanterat oväntad mask att gömma sig i, vilket plussar på det absurda kontot ytterligare.
Men trots dessa unika inslag blir jag inte golvad av filmen. Det är trots allt en slasher enligt den givna mallen, om än en välgjord sådan - framför allt för att vara svensk. Det görs inte jättemånga bra svenska skräckfilmer men "Konferensen" är en av de bättre, med goda chanser att bli kultstämplad framöver.
Netflixfilmen är fylld av enbart kända ansikten och är baserad på Mats Strandbergs roman med samma namn. En samling kommuntjänstepersoner åker på en konferens i det område där de dagen efter ska ta det första spadtaget för ett stort köpcenterbygge. Projektet har varit omdiskuterat i trakten och det är omdiskuterat även internt. Chefen Ingela (Maria Sid) är eld och lågor, projektledaren Jonas (Adam Lundgren) är överpeppad och klyschfyllda Kaj (Christoffer Nordenrot) är en hundraprocentig ja-sägare. Resterande sex (Amed Bozan, Claes Hartelius, Eva Melander, Cecilia Nilsson, Bahar Pars och Katia Winter) är av olika anledningar högst tveksamma till projektet. Är det okej för miljön? Har berörda parter fått ersättning? Hur är det med avtalen?
Hur som helst ska de nu ha konferens i en stugby där fyra projektpositiva människor (Marie Agerhäll, Martin Lagos, Jimmy Lindström och Lola Zackow) tar mot dem. Stugorna är inte speciellt fräscha, wifi:t instabilt och alla anställda är kanske inte helt överlyckliga för sitt jobb eller att arbeta, och snart ska en utomstående hämndlysten person göra processen blodigt kort med både personal och konferensbesökare och varje gång mer brutal och slafsig än den tidigare. Vem eller vilka blir kvar till slutet?
Ett ganska vanligt slasherupplägg alltså och jag som inte har läst boken tycker att det ganska tidigt är uppenbart vem som potentiellt kan vara den tysta, hemliga mördaren och det är kanske lite extra tydligt gjort i filmen jämfört med boken. Det skojiga med filmen är det här lagret av oerhört svensk torrhet. De flesta av oss har varit iväg på oinspirerade konferenser med påtvingade inslag av teambuilding som för många deltagare enbart är en transportsträcka till festande. Allt det är skickligt fångat och i kombination med tydliga karaktärer blir det absurt och roligt.
När projektledar-Jonas försöker liva upp stämningen genom att klä ut sig till det tänkta köpcentrets maskot Sotis får det motsatt effekt, men det ger mördaren en otymplig men garanterat oväntad mask att gömma sig i, vilket plussar på det absurda kontot ytterligare.
Men trots dessa unika inslag blir jag inte golvad av filmen. Det är trots allt en slasher enligt den givna mallen, om än en välgjord sådan - framför allt för att vara svensk. Det görs inte jättemånga bra svenska skräckfilmer men "Konferensen" är en av de bättre, med goda chanser att bli kultstämplad framöver.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Likheterna med den brittiska filmen "Severance" (2007) har lyfts fram i media. Regissören Patrik Eklund hävdar att han inte sett filmen, men de som sett båda menar att väldigt mycket går igen.
2. Till exempel en sak som går igen - som är en väldigt rolig del av "Konferensen" - är en reklamfilm av sämre kvalitet.
3. Vågar man hoppas på en filmatisering av Mats Strandbergs "Färjan"? Den perfekta blandningen av "Rederiet" och "Låt den rätte komma in".
2. Till exempel en sak som går igen - som är en väldigt rolig del av "Konferensen" - är en reklamfilm av sämre kvalitet.
3. Vågar man hoppas på en filmatisering av Mats Strandbergs "Färjan"? Den perfekta blandningen av "Rederiet" och "Låt den rätte komma in".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
