Dags för mig att ta bort parentesen
FILMENUnion Carbide Productions är ett svenskt rockband som jag av någon outgrundlig anledning satt en stor parentes runt. Varför vet jag egentligen inte men jag tror att det har att göra med att när bandet ursprungligen var verksamma, åren 1986 till 1992, var det annan musik än den de spelade som jag primärt intresserade mig för. Nu kan man argumentera att man inte nödvändigtvis behöver lyssna på ett band under samma period som de faktiskt var aktiva - vilket jag kan lista tusen exempel på - men likväl har den där parentesen varit konsekvent.
Med detta i bagaget är det dock lite lustigt att bandet som Union Carbide Productions på sätt och vis ledde till, The Soundtrack of Our Lives, är ett band som nästan omedelbart föll mig på läppen och som jag har haft stor glädje av att följa både på skivor och under otaliga konserter genom årens gång.
Jag har dock snappat upp att Union Carbide Productions var ett speciellt band på många sätt och vis. Till exempel att de var tidiga med att nå en internationell framgång som svensk rockband, med otaliga turnéer runt om i världen och inte minst i USA. Så när det nu har kommit en dokumentär om bandet ser jag den med stor entusiasm och ett ärligt intresse för jag vill veta mer och förstå grejen med bandet. Musikaliskt sett har jag i dag inga som helst problem med att ta in och uppskatta dem och tiden är definitivt mogen för mig nu att leta rätt på bandets skivor och ta igen det jag missat i och med den där parentesen.
Bandets konsekventa medlem är den inte helt okända Ebbot Lundberg. Då en spinkig och punkig slyngel, numera en skön och mysig figur och under alla tider en fantastisk frontman, sångare och textförfattare. Men han kunde inte ha gjort Union Carbide Productions. I dokumentären beskrivs bandets bildande nästan som en slump men Ebbot säger också att efter tre rep hade de hittat sitt sound. I och med att jag själv är musiker myser jag åt de där kreativa vindarna som blåser kraftigt när man är runt 20 och musikintresserad. De är tydliga här och vi får även se dem, för det finns nämligen sjukt mycket filmat från hela karriären. Jag förundras alltid när någon eller några varit så smarta att de låtit videokameror rulla mycket och ofta. Vi framtida tittare jublar åt det.
Det är en bra dokumentär som i mycket handlar om relationer och vänskap och hur de utmanas och tänjs när lek går till allvar men ändå är väldigt mycket lek och inte så mycket allvar när de borde vara det. Sen kan man säga att den handlar om lite försoning också eftersom vi slutar i en återförening i modern tid. Den där unga energin finns kanske inte där 30 år senare, men musiken har fortfarande kraft och bett.
Med detta i bagaget är det dock lite lustigt att bandet som Union Carbide Productions på sätt och vis ledde till, The Soundtrack of Our Lives, är ett band som nästan omedelbart föll mig på läppen och som jag har haft stor glädje av att följa både på skivor och under otaliga konserter genom årens gång.
Jag har dock snappat upp att Union Carbide Productions var ett speciellt band på många sätt och vis. Till exempel att de var tidiga med att nå en internationell framgång som svensk rockband, med otaliga turnéer runt om i världen och inte minst i USA. Så när det nu har kommit en dokumentär om bandet ser jag den med stor entusiasm och ett ärligt intresse för jag vill veta mer och förstå grejen med bandet. Musikaliskt sett har jag i dag inga som helst problem med att ta in och uppskatta dem och tiden är definitivt mogen för mig nu att leta rätt på bandets skivor och ta igen det jag missat i och med den där parentesen.
Bandets konsekventa medlem är den inte helt okända Ebbot Lundberg. Då en spinkig och punkig slyngel, numera en skön och mysig figur och under alla tider en fantastisk frontman, sångare och textförfattare. Men han kunde inte ha gjort Union Carbide Productions. I dokumentären beskrivs bandets bildande nästan som en slump men Ebbot säger också att efter tre rep hade de hittat sitt sound. I och med att jag själv är musiker myser jag åt de där kreativa vindarna som blåser kraftigt när man är runt 20 och musikintresserad. De är tydliga här och vi får även se dem, för det finns nämligen sjukt mycket filmat från hela karriären. Jag förundras alltid när någon eller några varit så smarta att de låtit videokameror rulla mycket och ofta. Vi framtida tittare jublar åt det.
Det är en bra dokumentär som i mycket handlar om relationer och vänskap och hur de utmanas och tänjs när lek går till allvar men ändå är väldigt mycket lek och inte så mycket allvar när de borde vara det. Sen kan man säga att den handlar om lite försoning också eftersom vi slutar i en återförening i modern tid. Den där unga energin finns kanske inte där 30 år senare, men musiken har fortfarande kraft och bett.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är regisserad av Hans-Erik Therus. Han har tidigare gjort liknande filmer om bland annat Bo Hansson och Dag Vag och håller på med en dokumentär om Hultsfredsfestivalen.
2. Versionen av filmen som visats som K Special på SVT är tio minuter kortare än den version som visades på utvalda biografer.
3. Fyra studioalbum gjorde bandet: "In the Air Tonight" (1987), "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" (1989), "From Influence To Ignorance" (1991) och "Swing" (1992).
2. Versionen av filmen som visats som K Special på SVT är tio minuter kortare än den version som visades på utvalda biografer.
3. Fyra studioalbum gjorde bandet: "In the Air Tonight" (1987), "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" (1989), "From Influence To Ignorance" (1991) och "Swing" (1992).
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
