Muskelrockaren som vägrade ge upp
FILMENSom barn av 80-talet, född på 70-talet, växte jag upp i en analog värld där man fick leta kickar på olika håll. En kom givetvis via hårdrocken och gillade man hårdrock läste man tidningen OKEJ. Kanske var det där bland sidorna eller när jag bläddrade bland skivorna på Åhléns som jag såg Thor för första gången. Nej, inte Marvels seriefigur utan en musklig hårdrockare som uppenbarligen bjöd på en scenshow utan dess like där han han med ren lungkraft blåste sönder vattenflaskor och böjde stålbalkar med tänderna. Hur han lät? Ja, det har jag ingen aning om, för så långt kom jag inte.
Jag kom faktiskt inte speciellt långt över huvud taget. Kanske köpte jag inte spektaklet redan som barn utan Thor fladdrade förbi i periferin och jag fokuserade på andra spektakulära hårdrocksartister - Kiss, Mötley Cruë, Twisted Sister och W.A.S.P. till exempel. Thor fanns där någonstans i bakhuvudet och jag har faktiskt inte haft anledning att tänka mer på honom tills nu, då dokumentären "I Am Thor" ramlat ut på skandinaviska Netflix. Filmen kom 2015 och har sålts som egenutgiven DVD och blu-ray och även funnits som VOD, men nu finns den streamat på Netflix. Bara faktumet att det finns en dokumentär om Thor vittnar om att vi lever i speciella tider.
Jon Mikl Thor (född 1953) slog igenom som bodybuildare i hemlandet Kanada där han faktiskt kammade hem titeln Mr Canada 1973. Samma år bildade han bandet Thor efter att sneglat på underhållningsbranschen och fått en idé om att kombinera show och rock på ett spektakulärt vis. Det fungerade fint och Thor turnerade och släppte skivor fram till 1987 då han drog sig tillbaka för att gå på nästa dröm, skådespelar-drömmen. Karriären tog aldrig fart och han försvann från det publika rummet under tio år innan han bestämde sig för att göra comeback. Nu i betydligt sämre skick än tidigare, med en mindre publik och en driven manager - som inte fanns på riktigt...
Dokumentären avhandlar i en kortare hälft Thors väg till att bli 70-talets Thor med allt vad det innebar av problem med skivbolag och bandmedlemmar, och i en längre hälft den lite lätt patetiska comebacken som ändå blir något starkt och positivt i dokumentärens format. Det är väldigt lätt att minnas "Anvil! The Story of Anvil", dokumentären om andra kanadensare med problem att få till det, som får börja om från botten på nytt och kämpa sig fram med stor hjälp av en hängiven om än fåhövdad publik. Samma grej är det här. Thor kämpar på, och klampar på rätt många tår längs med vägen. Bilden av honom är inte enbart positiv. Många musikanter känner sig besvikna på honom. Att han sätter sig själv först och lovar mer än han levererar. Det är en bra vinkel på dokumentären.
I jämförelse med andra dokumentärer, men i synnerhet "Anvil"-filmen som ligger när till hands, är "I Am Thor" en mycket billigare produktion. Den är fortfarande välgjord utifrån vad den har att jobba med men som tittare saknar man några intervjuer med tunga namn som kan sätta Thor i ett större perspektiv. "Anvil"-filmen hade ju till exempel Metallicas Lars Ulrich bland de intervjuade. Något sådant hade lyft filmen ytterligare.
Jag gillar dock verkligen den här typen av dokumentärer. Jag kommer inte att sätta mig och göra spellistor med Thors låtar för de intresserar mig fortfarande inte det minsta, men jag kan mycket väl se om dokumentären flera gånger. De som gillade "Anvil! The Story of Anvil" bör inte missa "I Am Thor"!
Jag kom faktiskt inte speciellt långt över huvud taget. Kanske köpte jag inte spektaklet redan som barn utan Thor fladdrade förbi i periferin och jag fokuserade på andra spektakulära hårdrocksartister - Kiss, Mötley Cruë, Twisted Sister och W.A.S.P. till exempel. Thor fanns där någonstans i bakhuvudet och jag har faktiskt inte haft anledning att tänka mer på honom tills nu, då dokumentären "I Am Thor" ramlat ut på skandinaviska Netflix. Filmen kom 2015 och har sålts som egenutgiven DVD och blu-ray och även funnits som VOD, men nu finns den streamat på Netflix. Bara faktumet att det finns en dokumentär om Thor vittnar om att vi lever i speciella tider.
Jon Mikl Thor (född 1953) slog igenom som bodybuildare i hemlandet Kanada där han faktiskt kammade hem titeln Mr Canada 1973. Samma år bildade han bandet Thor efter att sneglat på underhållningsbranschen och fått en idé om att kombinera show och rock på ett spektakulärt vis. Det fungerade fint och Thor turnerade och släppte skivor fram till 1987 då han drog sig tillbaka för att gå på nästa dröm, skådespelar-drömmen. Karriären tog aldrig fart och han försvann från det publika rummet under tio år innan han bestämde sig för att göra comeback. Nu i betydligt sämre skick än tidigare, med en mindre publik och en driven manager - som inte fanns på riktigt...
Dokumentären avhandlar i en kortare hälft Thors väg till att bli 70-talets Thor med allt vad det innebar av problem med skivbolag och bandmedlemmar, och i en längre hälft den lite lätt patetiska comebacken som ändå blir något starkt och positivt i dokumentärens format. Det är väldigt lätt att minnas "Anvil! The Story of Anvil", dokumentären om andra kanadensare med problem att få till det, som får börja om från botten på nytt och kämpa sig fram med stor hjälp av en hängiven om än fåhövdad publik. Samma grej är det här. Thor kämpar på, och klampar på rätt många tår längs med vägen. Bilden av honom är inte enbart positiv. Många musikanter känner sig besvikna på honom. Att han sätter sig själv först och lovar mer än han levererar. Det är en bra vinkel på dokumentären.
I jämförelse med andra dokumentärer, men i synnerhet "Anvil"-filmen som ligger när till hands, är "I Am Thor" en mycket billigare produktion. Den är fortfarande välgjord utifrån vad den har att jobba med men som tittare saknar man några intervjuer med tunga namn som kan sätta Thor i ett större perspektiv. "Anvil"-filmen hade ju till exempel Metallicas Lars Ulrich bland de intervjuade. Något sådant hade lyft filmen ytterligare.
Jag gillar dock verkligen den här typen av dokumentärer. Jag kommer inte att sätta mig och göra spellistor med Thors låtar för de intresserar mig fortfarande inte det minsta, men jag kan mycket väl se om dokumentären flera gånger. De som gillade "Anvil! The Story of Anvil" bör inte missa "I Am Thor"!
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Den svenska hårdrocksfestivalen Muskelrock har döpt sig efter Thors första album "Muscle Rock". Festivalen har en viss betydelse i dokumentären.
2. I filmen återförenas Jon Mikl Thor med en av sina konkurrenter från bodybuildingtiden, nämligen Lou Ferrigno varpå Thor konstaterar att han blev Thor och Ferrigno Hulken.
3. Bland Thors filmroller känns debuten i "Recruits" ("Polisrekryterna", 1986) mest sevärd. Eller inte. Filmen är en kanadensisk sexkomedi som snott hela upplägget från "Polisskolan". Den går att se i sin helhet på YouTube.
2. I filmen återförenas Jon Mikl Thor med en av sina konkurrenter från bodybuildingtiden, nämligen Lou Ferrigno varpå Thor konstaterar att han blev Thor och Ferrigno Hulken.
3. Bland Thors filmroller känns debuten i "Recruits" ("Polisrekryterna", 1986) mest sevärd. Eller inte. Filmen är en kanadensisk sexkomedi som snott hela upplägget från "Polisskolan". Den går att se i sin helhet på YouTube.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
