Succé tills skivorna slutade att snurra
FILMENI min hemstad Örebro finns det i dagsläget bara en renodlad skivaffär kvar. Förra året klappade den andra igen efter att under ett antal år gått från stora lokaler på väldigt centrala platser till allt mindre och mindre på sidogator. På 80- och 90-talet minns jag hur jag kunde besöka fem-sex olika skivaffärer under en enkel rundvandring på stan. Jag minns även med fasa hur anställda på Åhléns skivavdelning basunerade ut att vinylen var död, men jag minns också med lite sorg hur travar med CD-skivor reats bort till icke-existerande köpare. Musik, som så mycket annat har primärt blivit digitalt, och konsumenterna nöjer sig med en prenumeration på en populär streamingtjänst, eller letar fram styckvisa låtar på YouTube för att njuta av sin musik.
Men samtidigt finns det fortfarande konsumenter av det fysiska formatet. Jag har själv, både som konsument och musiker, befunnit mig i genrer där vinylen aldrig dog och där poängen med att göra album och köpa dem aldrig försvann. Där det digitala är en reklamkanal för ny musik att köpa "på riktigt". Jippon som "Record Store Day" har skrämt nytt liv i vinylen för en mer kommersiell marknad och det finns fortfarande skivaffärer runt om i Sverige och i världen.
Men några Tower Records finns det inte längre - i USA. Den här dokumentären, regisserad av Colin Hanks, berättar historien om den lilla idén som växte till att bli kanske världens största kedja av skivaffärer, som gjorde otroligt mycket för musikälskare och artister av bara farten. Grundaren Russ Solomon jobbade hos sin pappa i hans drugstore under 50-talet och fick basa för skivförsäljningen efter att experiment med begagnade skivor hade gått bra. Skivaffärsverksamheten Tower Records fick Russ dock ta helt ansvar för, det ville pappan inte ha att göra med. Och det gick bra, affär efter affär ploppade upp på den amerikanska västkusten innan andra delar av USA - och världen - fick sina butiker.
Intrycket av Tower Records man får av dokumentären är att det var otroligt fria tyglar när de gällde de anställda. Många "gamla rävar" intervjuas och det pratas om vilda fester och knarkade till den grad av kokain bokfördes som "Handtruck fuel" i liggarna. Eftersom det tog fart på 60- och 70-talet är det kanske inte helt chockerande, men ändå blir jag lite paff. Bob Delanoy, som mot slutet hade flera olika chefspositioner, fick jobb efter att ha tagit sig in i en anställds lägenhet och sedan hittades pårökt i badkaret där han lyssnade på skivor. Ett antal årtionden senare blev han chef. Jodå...
Filmens kompletta titel är "All Things Must Pass: The Rise and Fall of Tower Records" och sagan har ett definitivt slut. Hotet kom som för så många andra via den definitiva digitaliseringen av musiken, men det var inte enbart det som innebar dödsstöten.
Det är en helt okej dokumentär. Som tidsskildrare är den lysande med fokus på framför allt 70-talets köpboom när skivor betydde något extra. En brist är dock att de som intervjuas inte är så där jättekända utanför den innersta kretsen. Det är ju framför allt före detta anställda som berättar minnen och om man är insatt i musikbranschen är kanske några av dessa namn bekanta, men när det gäller renodlade kändisar är det tre som yttrar sig - Elton John, Bruce Springsteen och Dave Grohl. Här är John framför allt viktig då han köpte lådvis med skivor innan butikerna öppnade för dagen (bilder på detta finns med i dokumentären). Springsteen och Grohl pratar mer i allmänna drag.
Det gör att jag inte känner det nödvändigt att se dokumentären flera gånger. Historien berättas och jag tar del av den, men mer än så behövs inte. En lite mer positiv kommentar är att filmen lyckats få med alla de som var betydande inom företaget förutom de (förvånansvärt få) som avlidit. Russ Solomon är ju över 90 år nu och var vital och skärpt när dokumentären filmades. Sådant är alltid bra. Dessutom är det oerhört tydligt att företaget betydde extremt mycket för dessa människor. Det är många som sitter med rödsprängda ögon eller till och med avbryter intervjuerna för att de inte kan kontrollera sina känslor. Starkt.
Så igen: Det är en bra dokumentär, men inte fantastisk. En intressant historia att ta del av för stunden men tyvärr inte så mycket mer.
Men samtidigt finns det fortfarande konsumenter av det fysiska formatet. Jag har själv, både som konsument och musiker, befunnit mig i genrer där vinylen aldrig dog och där poängen med att göra album och köpa dem aldrig försvann. Där det digitala är en reklamkanal för ny musik att köpa "på riktigt". Jippon som "Record Store Day" har skrämt nytt liv i vinylen för en mer kommersiell marknad och det finns fortfarande skivaffärer runt om i Sverige och i världen.
Men några Tower Records finns det inte längre - i USA. Den här dokumentären, regisserad av Colin Hanks, berättar historien om den lilla idén som växte till att bli kanske världens största kedja av skivaffärer, som gjorde otroligt mycket för musikälskare och artister av bara farten. Grundaren Russ Solomon jobbade hos sin pappa i hans drugstore under 50-talet och fick basa för skivförsäljningen efter att experiment med begagnade skivor hade gått bra. Skivaffärsverksamheten Tower Records fick Russ dock ta helt ansvar för, det ville pappan inte ha att göra med. Och det gick bra, affär efter affär ploppade upp på den amerikanska västkusten innan andra delar av USA - och världen - fick sina butiker.
Intrycket av Tower Records man får av dokumentären är att det var otroligt fria tyglar när de gällde de anställda. Många "gamla rävar" intervjuas och det pratas om vilda fester och knarkade till den grad av kokain bokfördes som "Handtruck fuel" i liggarna. Eftersom det tog fart på 60- och 70-talet är det kanske inte helt chockerande, men ändå blir jag lite paff. Bob Delanoy, som mot slutet hade flera olika chefspositioner, fick jobb efter att ha tagit sig in i en anställds lägenhet och sedan hittades pårökt i badkaret där han lyssnade på skivor. Ett antal årtionden senare blev han chef. Jodå...
Filmens kompletta titel är "All Things Must Pass: The Rise and Fall of Tower Records" och sagan har ett definitivt slut. Hotet kom som för så många andra via den definitiva digitaliseringen av musiken, men det var inte enbart det som innebar dödsstöten.
Det är en helt okej dokumentär. Som tidsskildrare är den lysande med fokus på framför allt 70-talets köpboom när skivor betydde något extra. En brist är dock att de som intervjuas inte är så där jättekända utanför den innersta kretsen. Det är ju framför allt före detta anställda som berättar minnen och om man är insatt i musikbranschen är kanske några av dessa namn bekanta, men när det gäller renodlade kändisar är det tre som yttrar sig - Elton John, Bruce Springsteen och Dave Grohl. Här är John framför allt viktig då han köpte lådvis med skivor innan butikerna öppnade för dagen (bilder på detta finns med i dokumentären). Springsteen och Grohl pratar mer i allmänna drag.
Det gör att jag inte känner det nödvändigt att se dokumentären flera gånger. Historien berättas och jag tar del av den, men mer än så behövs inte. En lite mer positiv kommentar är att filmen lyckats få med alla de som var betydande inom företaget förutom de (förvånansvärt få) som avlidit. Russ Solomon är ju över 90 år nu och var vital och skärpt när dokumentären filmades. Sådant är alltid bra. Dessutom är det oerhört tydligt att företaget betydde extremt mycket för dessa människor. Det är många som sitter med rödsprängda ögon eller till och med avbryter intervjuerna för att de inte kan kontrollera sina känslor. Starkt.
Så igen: Det är en bra dokumentär, men inte fantastisk. En intressant historia att ta del av för stunden men tyvärr inte så mycket mer.
EXTRAMATERIALET
Fyra sekvenser i runt femminuterslängd styck ligger med och innehåller material som uppenbarligen inte fick plats i det naturliga narrativet. Den första sekvensen handlar om Tower Records "art department", det vill säga en praktisk marknadsavdelning som designade allt från enklare skyltar till extremt avancerande jättetolkningar av skivomslag och annat. Delar av detta finns med i huvudfilmen, men här är en fördjupning kan man säga. Fascinerade att en skivaffär hade råd med 1-2 människor som sysslade enbart med detta per butik.
I en annan sekvens pratar Bob Delanoy lite om affären på Sunset Strip som han basade över och specifikt om en gång han "gick upp i skogen bakom affären och kom ned med en annan sinnesstämning" och fick telefonsamtal från Russ Solomon som hade viktiga praktiska frågor han krävde svar på. Inte så lätt när man är mer pårökt än normalt.
Nästa sekvens knyter an lite till den första och avverkar den externa marknadsföringen med reklamfilmer och annat, vilket gjordes "in house". De exempel på filmer vi får ta del av är av det pajigare slaget och jag bedömer att de gjordes under 90-talets sämre estetiska del.
Slutligen finns det lite om framträdanden i butikerna där artister spelat eller signerat, eller både och. Tyvärr finns det inget rörligt material som illustrerar detta men väl mycket stillbilder och anekdoter. Som när Luciano Pavarotti signerade i sex timmar och drack sex liter vatten utan att gå på herrarnas en enda gång.
I en annan sekvens pratar Bob Delanoy lite om affären på Sunset Strip som han basade över och specifikt om en gång han "gick upp i skogen bakom affären och kom ned med en annan sinnesstämning" och fick telefonsamtal från Russ Solomon som hade viktiga praktiska frågor han krävde svar på. Inte så lätt när man är mer pårökt än normalt.
Nästa sekvens knyter an lite till den första och avverkar den externa marknadsföringen med reklamfilmer och annat, vilket gjordes "in house". De exempel på filmer vi får ta del av är av det pajigare slaget och jag bedömer att de gjordes under 90-talets sämre estetiska del.
Slutligen finns det lite om framträdanden i butikerna där artister spelat eller signerat, eller både och. Tyvärr finns det inget rörligt material som illustrerar detta men väl mycket stillbilder och anekdoter. Som när Luciano Pavarotti signerade i sex timmar och drack sex liter vatten utan att gå på herrarnas en enda gång.
TRE SAKER
1. Det är Colin Hanks regidebut i det längre formatet. Han har tidigare gjort en dokumentär kortfilm: "The Anti-Mascot" (2014).
2. Filmens titel är visserligen ett uttryck men även titeln på en maffig skiva George Harrison gjorde efter att The Beatles splittrats. Skivan kan ses på bilder från 70-talet i dokumentären. Men frasen/titeln figurerar även i ett annat sammanhang i den här historien.
3. Tower Records lätt bakåtlutade typsnitt är specialritat och den gula och röda färgen snoddes ohämmat från Shells logotyp.
2. Filmens titel är visserligen ett uttryck men även titeln på en maffig skiva George Harrison gjorde efter att The Beatles splittrats. Skivan kan ses på bilder från 70-talet i dokumentären. Men frasen/titeln figurerar även i ett annat sammanhang i den här historien.
3. Tower Records lätt bakåtlutade typsnitt är specialritat och den gula och röda färgen snoddes ohämmat från Shells logotyp.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
