Från ax till elgitarr
FILMENTvå inledande saker:
1. Jag är vansinnigt svag för musikbiopics oavsett om jag är intresserad av artisten/bandet som gestaltas, vilket jag i fallet Bob Dylan inte är.
2. Man kommer väldigt långt i ambitionen att återskapa någons utseende med frisyrer och hållning.
Nog känns det som att stekheta Timothée Chalamet är Bob Dylan i den här filmen på grund av just ovannämnda egenskaper? Sen skadar det inte att han sätter rösten utan att det blir parodi och sen sjunger och spelar gitarr och munspel fläckfritt. Det finns ju inget värre än skådespelare som fejkspelar instrument fel.
Det är James Mangold som regisserat "A Complete Unknown". Mangold har filmer som "Copland", "3:10 to Yuma", "Logan" och "Indiana Jones and The Dial of Destiny" i bagaget, men han har även en liten film som heter "Walk the line" på sitt samvete, vilket inte är ointressant i sammanhanget. Johnny Cash är med även i denna film, dock inte spelad av Joaquin Phoenix.
"A Complete Unknown" skildrar ett väldigt litet snitt ur Bob Dylans långa karriär. I princip handlar det om fyra år, från dagen då han kliver av bussen i New York City 1961 och tar sig till Greenwich Village tills han "blev elektrisk" 1965 och på så vis skakade om hela folkmusikscenen och deras bild av honom. I alla fall så som den här filmen skildrar det.
Dylan kommer till New York för att hälsa på idolen Woody Guthrie (Scoot McNairy) som ligger på sjukhus. Där träffar han protestmusikens ledarfigur Pete Seeger (Edward Norton) som tar sig an Dylan och ser till att han får spela sin musik inför publik. Seeger framstår som en positiv mentor genom hela filmen, en som snabbt ser vilken råtalang Dylan har och vilken nytta han kan göra för scenen. Dylan gör snabbt succé och inleder ett komplicerat förhållande med Joan Baez (Monica Barbaro) samtidigt som han har en stöttande flickvän (Elle Fanning) som inte är överdrivet nöjd över situationen. Successivt växer hans popularitet samtidigt som håret blir längre, glasögonen mörkare och integriteten starkare.
I bakomfilmerna framgår det att Bob Dylan varit med och granskat manuset, men jag utgår från att en hel del har skarvats till för att passa berättelsen bättre i sitt filmade utförande. Det är ju så det brukar vara. Till exempel är reaktionerna på Dylans elektriska konsert i filmen inte riktigt överensstämmande med verkligheten. Men Dylan verkar som sagt ha varit okej med manuset. Det är kanske andra saker som varit viktiga för honom att få gestaltat korrekt snarare än detaljer.
Jag gillar när man i filmer som utspelar sig under flera år är övertydlig med när en scen äger rum. Det är man inte i denna film. Här får man i stället guida sig efter nyhetshändelser (Kubakrisen 1962, Kennedymordet 1963) eller namngivna musikfestivaler eller kanske i synnerhet Dylans låtar och skivor. Har man inte järnkoll blir det svårt att hänga med och tidshoppen är ganska skarpa och okommenterade. Jag hade föredragit mer tydlighet.
Som biopic hade jag förväntat mig att bli lite mer engagerad i historien. För mig pågår den bara och jag har svårt att ta in vikten av vissa uruppföranden av låtar som med tiden blivit klassiker. Jag är inget Dylan-fan men så som det skildras i filmen är det som han kom med något fullständigt unikt som både grep tag i lyssnaren och sa något om samtiden. Det kan jag inte riktigt sägaär tydligt även om jag som icke-fan uppskattar att ändå djuplyssna på låtarna i det här sammanhanget. Att jag sedan gillar både musik, musicerande, 60-tal och inte minst New York skadar ju inte. Med det sagt är "A Complete Unknown" en intressant film men inte så gripande som jag hade hoppats på.
1. Jag är vansinnigt svag för musikbiopics oavsett om jag är intresserad av artisten/bandet som gestaltas, vilket jag i fallet Bob Dylan inte är.
2. Man kommer väldigt långt i ambitionen att återskapa någons utseende med frisyrer och hållning.
Nog känns det som att stekheta Timothée Chalamet är Bob Dylan i den här filmen på grund av just ovannämnda egenskaper? Sen skadar det inte att han sätter rösten utan att det blir parodi och sen sjunger och spelar gitarr och munspel fläckfritt. Det finns ju inget värre än skådespelare som fejkspelar instrument fel.
Det är James Mangold som regisserat "A Complete Unknown". Mangold har filmer som "Copland", "3:10 to Yuma", "Logan" och "Indiana Jones and The Dial of Destiny" i bagaget, men han har även en liten film som heter "Walk the line" på sitt samvete, vilket inte är ointressant i sammanhanget. Johnny Cash är med även i denna film, dock inte spelad av Joaquin Phoenix.
"A Complete Unknown" skildrar ett väldigt litet snitt ur Bob Dylans långa karriär. I princip handlar det om fyra år, från dagen då han kliver av bussen i New York City 1961 och tar sig till Greenwich Village tills han "blev elektrisk" 1965 och på så vis skakade om hela folkmusikscenen och deras bild av honom. I alla fall så som den här filmen skildrar det.
Dylan kommer till New York för att hälsa på idolen Woody Guthrie (Scoot McNairy) som ligger på sjukhus. Där träffar han protestmusikens ledarfigur Pete Seeger (Edward Norton) som tar sig an Dylan och ser till att han får spela sin musik inför publik. Seeger framstår som en positiv mentor genom hela filmen, en som snabbt ser vilken råtalang Dylan har och vilken nytta han kan göra för scenen. Dylan gör snabbt succé och inleder ett komplicerat förhållande med Joan Baez (Monica Barbaro) samtidigt som han har en stöttande flickvän (Elle Fanning) som inte är överdrivet nöjd över situationen. Successivt växer hans popularitet samtidigt som håret blir längre, glasögonen mörkare och integriteten starkare.
I bakomfilmerna framgår det att Bob Dylan varit med och granskat manuset, men jag utgår från att en hel del har skarvats till för att passa berättelsen bättre i sitt filmade utförande. Det är ju så det brukar vara. Till exempel är reaktionerna på Dylans elektriska konsert i filmen inte riktigt överensstämmande med verkligheten. Men Dylan verkar som sagt ha varit okej med manuset. Det är kanske andra saker som varit viktiga för honom att få gestaltat korrekt snarare än detaljer.
Jag gillar när man i filmer som utspelar sig under flera år är övertydlig med när en scen äger rum. Det är man inte i denna film. Här får man i stället guida sig efter nyhetshändelser (Kubakrisen 1962, Kennedymordet 1963) eller namngivna musikfestivaler eller kanske i synnerhet Dylans låtar och skivor. Har man inte järnkoll blir det svårt att hänga med och tidshoppen är ganska skarpa och okommenterade. Jag hade föredragit mer tydlighet.
Som biopic hade jag förväntat mig att bli lite mer engagerad i historien. För mig pågår den bara och jag har svårt att ta in vikten av vissa uruppföranden av låtar som med tiden blivit klassiker. Jag är inget Dylan-fan men så som det skildras i filmen är det som han kom med något fullständigt unikt som både grep tag i lyssnaren och sa något om samtiden. Det kan jag inte riktigt sägaär tydligt även om jag som icke-fan uppskattar att ändå djuplyssna på låtarna i det här sammanhanget. Att jag sedan gillar både musik, musicerande, 60-tal och inte minst New York skadar ju inte. Med det sagt är "A Complete Unknown" en intressant film men inte så gripande som jag hade hoppats på.
EXTRAMATERIALET
En nästan halvtimmeslång bakomfilm i ett par olika kapitel skildrar filmens tillkomst på ett väldigt tillfredsställande vis. Vi slipper det värsta ryggdunkandet och i stället bidrar de olika pratorna från framför allt James Mangold till att min uppskattning för filmen ökar. Det läggs mycket vikt vid hur genuint allting är gjort - ända ner till en detalj om att Dylan fick jeansbitar insydda i sina byxben för att han skulle kunna ha cowboyboots under dem och liknande. Mycket bra.
För fördjupning finns det ett kommentarspår med Mangold.
För fördjupning finns det ett kommentarspår med Mangold.
TRE SAKER
1. Av åtta Oscarsnomineringar blev det inte vinst i en enda kategori. Timothée Chalamet får vänta lite längre på sin gubbe. Han nominerades redan sju år tidigare för "Call me by your name" men ej heller då blev det vinst. Men gubben kommer så småningom, det är jag tämligen säker på.
2. Filmen är baserad på boken "Dylan goes Electric" av Elijah Wald och "Going Electric" var en tidig titel på filmen. Titeln är nu i stället plockad från låten "Like a Rolling Stone".
3. Filmen är enligt omslaget "rekommenderad från 7 år". Även om det bara är formalia så tycker jag ändå att det är lite roligt om man tolkar det bokstavligt. Vilken sjuåring skulle gilla denna film?
2. Filmen är baserad på boken "Dylan goes Electric" av Elijah Wald och "Going Electric" var en tidig titel på filmen. Titeln är nu i stället plockad från låten "Like a Rolling Stone".
3. Filmen är enligt omslaget "rekommenderad från 7 år". Även om det bara är formalia så tycker jag ändå att det är lite roligt om man tolkar det bokstavligt. Vilken sjuåring skulle gilla denna film?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
