Ett värdigt slut för sviten och Indiana Jones
FILMENDet är inte alla skådespelare som på ålderns höst får sätta punkt för sina ikoniska karaktärer. Harrison Ford är en sådan som dessutom fått göra det två gånger om: Först med Han Solo och sedan med Indiana Jones i denna den femte filmen om den naziarselsparkande arkeologen och professorn. Jag har alltid gillat Indiana Jones sedan jag såg de första filmerna på 80-talet. De har gått på repeat åtskilliga gånger. Annat är det med "Indiana Jones och kristalldödskallens rike" som jag inte sett på nytt under de 15 år som gått sedan jag skrev recensionen. I min text beskriver jag den som "ganska bra" men när jag tänker på den är det filmens brister jag minns bäst.
"Indiana Jones and The Dial of Destiny" är bättre. Den har också sina brister men är i det stora hela en film som känns mer som den hänger ihop med de tidiga filmerna än med sin direkta föregångare. Det kan bero på att filmen inleds med en lång sekvens från 1944, vilket ligger närmare originaltrions period, innan den landar i sin nutid 1969. Men det är inte bara det - plotten och karaktärerna är väldigt mycket "Jakten på den försvunna skatten" så att det nästan blir renodlad fanservice, men samtidigt ska det vara så när säcken knyts ihop för sista gången.
I den inledande 1944-sekvensen är vi i slutet av andra världskriget och nazisterna rafsar åt sig så mycket av världens antikviteter de kan. Hitler är speciellt intresserad av Longinus lans ("klingan som smakade Jesu blod") och den har de sannolikt hittat. Jones har infiltrerat nazisterna samtidigt som hans arkeologvän professor Basil Shaw (Toby Jones) trycker i skogen. Jones hittar lansen men inser att det är en förfalskning, en konklusion nazisterns expert Doktor Jürgen Voller (Mads Mikkelsen) också kommit fram till, men han har hittat något betydlgit mer värdefullt och intressant bland skatterna. Nämligen ena hälften av Antikytheran, Arkimedes mekanism. Raffel och drama drar igång och slutar med att Jones och Shaw kan fly undan med den halvan.
Cut to 1969 och Jones chockväcks av att grannen spelar The Beatles "Magical Mystery Tour". Vår hjälte är nu bara minuter från att gå i pension och hans sista lektion sammanfaller med att Amerikas astronautstjärnor återvänt från Månen till New York och intresset bland studenterna är så där. Men längst bak sitter en kvinna och kan svara på Jones frågor. Han träffar henne senare på en bar där hon presenterar sig som Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge), dotter till Basil och Jones guddotter som han inte sett på tolv år. Helena försöker övertala Jones om ett sista stort äventyr för att lokalisera den andra hälften utifrån hennes nu döda fars studier och teorier.
Jones är tveksam och snart ska det visa sig att fler vill ha tag i den hälft som Jones har bevarat. Skurkar under Vollers ledning attackerar och Jones och Helena får fly, men inte tillsammans. Det blir Helena som försvinner med hälften och sannolikt är hennes avsikter inte helt goda. Jones får reda på att hon ska auktionera bort hälften i Marocko och reser dit för att hindra henne, men det blir starten på ett rafflande äventyr som kommer att ta Indiana Jones runt om i världen... och mer än så.
"Indiana Jones and The Dial of Destiny" är klart bättre än sin närmaste föregångare och ett fint komplement till den första trion filmer. Tonen och tempot är som det ska vara och den ena spektakulära scenen efter den andra radas upp samtidigt som vi gräver i historien och spännande platser som i alla fall kittlar min fantasi. Som jag skrev i början: Jag har alltid gillat Indiana Jones och den femte filmen förändrar inte det.
Det är som sagt väldigt mycket som ringer bekant från den absolut första filmen. Artefakten är historiskt laddad och något som nazisterna vill åt. Jones ormskräck utvecklas till ålskräck. Både Marion (Karen Allen) och Sallah (John Rhys-Davies) är med på varsitt hörn. Det är även referenser till de andra filmerna. Till exempel berättar Jones om när han drack kaliblod och relationen mellan far och dotter Shaw påminner ju om Henry och Henry Jr i tredje filmen. Men jag har inga problem med det. Det är bara roligt med passningarna och det finns säkert mycket mer än dessa exempel.
För mig är detta ett värdigt slut på filmsagan om Indiana Jones, betydligt värdigare än det "Kristallskallens rike" gav för 15 år sedan.
"Indiana Jones and The Dial of Destiny" är bättre. Den har också sina brister men är i det stora hela en film som känns mer som den hänger ihop med de tidiga filmerna än med sin direkta föregångare. Det kan bero på att filmen inleds med en lång sekvens från 1944, vilket ligger närmare originaltrions period, innan den landar i sin nutid 1969. Men det är inte bara det - plotten och karaktärerna är väldigt mycket "Jakten på den försvunna skatten" så att det nästan blir renodlad fanservice, men samtidigt ska det vara så när säcken knyts ihop för sista gången.
I den inledande 1944-sekvensen är vi i slutet av andra världskriget och nazisterna rafsar åt sig så mycket av världens antikviteter de kan. Hitler är speciellt intresserad av Longinus lans ("klingan som smakade Jesu blod") och den har de sannolikt hittat. Jones har infiltrerat nazisterna samtidigt som hans arkeologvän professor Basil Shaw (Toby Jones) trycker i skogen. Jones hittar lansen men inser att det är en förfalskning, en konklusion nazisterns expert Doktor Jürgen Voller (Mads Mikkelsen) också kommit fram till, men han har hittat något betydlgit mer värdefullt och intressant bland skatterna. Nämligen ena hälften av Antikytheran, Arkimedes mekanism. Raffel och drama drar igång och slutar med att Jones och Shaw kan fly undan med den halvan.
Cut to 1969 och Jones chockväcks av att grannen spelar The Beatles "Magical Mystery Tour". Vår hjälte är nu bara minuter från att gå i pension och hans sista lektion sammanfaller med att Amerikas astronautstjärnor återvänt från Månen till New York och intresset bland studenterna är så där. Men längst bak sitter en kvinna och kan svara på Jones frågor. Han träffar henne senare på en bar där hon presenterar sig som Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge), dotter till Basil och Jones guddotter som han inte sett på tolv år. Helena försöker övertala Jones om ett sista stort äventyr för att lokalisera den andra hälften utifrån hennes nu döda fars studier och teorier.
Jones är tveksam och snart ska det visa sig att fler vill ha tag i den hälft som Jones har bevarat. Skurkar under Vollers ledning attackerar och Jones och Helena får fly, men inte tillsammans. Det blir Helena som försvinner med hälften och sannolikt är hennes avsikter inte helt goda. Jones får reda på att hon ska auktionera bort hälften i Marocko och reser dit för att hindra henne, men det blir starten på ett rafflande äventyr som kommer att ta Indiana Jones runt om i världen... och mer än så.
"Indiana Jones and The Dial of Destiny" är klart bättre än sin närmaste föregångare och ett fint komplement till den första trion filmer. Tonen och tempot är som det ska vara och den ena spektakulära scenen efter den andra radas upp samtidigt som vi gräver i historien och spännande platser som i alla fall kittlar min fantasi. Som jag skrev i början: Jag har alltid gillat Indiana Jones och den femte filmen förändrar inte det.
Det är som sagt väldigt mycket som ringer bekant från den absolut första filmen. Artefakten är historiskt laddad och något som nazisterna vill åt. Jones ormskräck utvecklas till ålskräck. Både Marion (Karen Allen) och Sallah (John Rhys-Davies) är med på varsitt hörn. Det är även referenser till de andra filmerna. Till exempel berättar Jones om när han drack kaliblod och relationen mellan far och dotter Shaw påminner ju om Henry och Henry Jr i tredje filmen. Men jag har inga problem med det. Det är bara roligt med passningarna och det finns säkert mycket mer än dessa exempel.
För mig är detta ett värdigt slut på filmsagan om Indiana Jones, betydligt värdigare än det "Kristallskallens rike" gav för 15 år sedan.
EXTRAMATERIALET
Det finns två extramaterialsinslag. Det ena är att kunna se filmen utan dialog, det vill säga enbart med John Williams musik. Det här är andra gången på hyfsad kort tid som jag stött på denna möjlighet. Här är det kanske lite extra befogat med tanke på att Williams, numera 90+ (!), verkar vilja jobba tills han stupar. Det är på något vis lite av en hyllning i och med att han verkligen varit med och satt sin prägel på Indiana Jones-filmerna.
Det andra inslaget är en nästan timslång bakomfilm som är presenterat kronologiskt utifrån filmen - alltså från öppningsscenen till finalen. Även om filmen kanske inte spelades in så kronologiskt så fungerar det fint. Här får vi med lite av varje även om det helt klart är Harrison Ford-centrerat. Lika mycket som den sista filmen är en hyllning av Indiana Jones, är det en hyllning av Ford.
En rolig liten detalj är när Fords stuntman är med. Han är naturligt lik Ford och har lärt sig att grimasera för att bli ännu mer lik så att skiftena mellan Ford och stuntman blir så smidiga som möjligt. Likheten är slående och Ford testar det genom att prova att låta stuntmannen låsa upp Fords telefon med ansiktsigenkänning - och det fungerar!
En trevlig bakomfilm som knyter ihop säcken bra.
Det andra inslaget är en nästan timslång bakomfilm som är presenterat kronologiskt utifrån filmen - alltså från öppningsscenen till finalen. Även om filmen kanske inte spelades in så kronologiskt så fungerar det fint. Här får vi med lite av varje även om det helt klart är Harrison Ford-centrerat. Lika mycket som den sista filmen är en hyllning av Indiana Jones, är det en hyllning av Ford.
En rolig liten detalj är när Fords stuntman är med. Han är naturligt lik Ford och har lärt sig att grimasera för att bli ännu mer lik så att skiftena mellan Ford och stuntman blir så smidiga som möjligt. Likheten är slående och Ford testar det genom att prova att låta stuntmannen låsa upp Fords telefon med ansiktsigenkänning - och det fungerar!
En trevlig bakomfilm som knyter ihop säcken bra.
TRE SAKER
1. Den inledande 1944-sekvensen har använt föryngringstekniken och skalat av väldigt många år från Harrisons Fords verkliga ålder. Emellanåt fungerar det väldigt bra, men i vissa stunder känns det dataspel och blir mest uncanny valley av det hela. Tack och lov för att hela filmen inte utspelar sig i denna tid!
2. I förra filmen fick Jones en son spelad av Shia LaBeouf som helt lyser med sin frånvaro i den här filmen. Först tror jag att filmskaparna helt ignorerat den förra filmen, men sen kommer det en förklaring som berättar varför karaktären Mutt Williams inte är med.
3. Detta är den enda filmen av de fem som inte fått en svensk titel. Lite svårt att veta vad den skulle kunna ha hetat då "dial" i filmen översätts till "mekanism". "Indiana Jones och ödets mekanism" låter ju sisådär...
2. I förra filmen fick Jones en son spelad av Shia LaBeouf som helt lyser med sin frånvaro i den här filmen. Först tror jag att filmskaparna helt ignorerat den förra filmen, men sen kommer det en förklaring som berättar varför karaktären Mutt Williams inte är med.
3. Detta är den enda filmen av de fem som inte fått en svensk titel. Lite svårt att veta vad den skulle kunna ha hetat då "dial" i filmen översätts till "mekanism". "Indiana Jones och ödets mekanism" låter ju sisådär...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
