Onödigt ultravåld, onödig nyfilmatisering
FILMENNär "The Crow" kom 1994 för drygt 30 år sedan kändes det verkligen som ett barn av sin tid. I alla fall när man tänker tillbaka på filmen. Den representerade det "mörka" nittiotalet med allt vad det innebar. Det finns givetvis fler exempel från den här tiden, men "The Crow" var med sin lite skräck-/gothaktiga estetik och moderna musik någonting som vi nu kan klassa som "extremt 90". Jag såg filmen när det begav sig och rycktes säkert med i den, men i mina ögon är det ingen nostalgisk klassiker som jag minns med värme och har sett om 40 gånger sedan dess. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast såg den, men jag är tämligen övertygad om att den tilltalade mig då som tjugonågot år gammal.
Om man läser om den nya versionen av filmen och i synnerhet vad folk tycker om den så är det oerhört tydligt att väldigt många rankar den första filmen som nått heligt som man inte ska förändra, förnya eller helst inte röra alls. Den gamla filmen är ju onekligen tätt sammankopplad med huvudrollsinnehavaren Brandon Lee och det öde som drabbade honom under inspelningen. Eller öde och öde - han dog ju faktiskt i en tragisk olycka under själva filmningen. Just därför är det många som sätter ett likhetstecken mellan Brandon Lee och "The Crow" och visst, det blev en definierande roll, ungefär som Heath Ledgers version av jokern ett femtontal år senare.
Men man ska också komma ihåg att "The Crow fick" tre uppföljare med gradvis sämre tittarbetyg enligt IMDB och även flera udda remakes. Ingenting är heligt i filmvärlden. Det vet vi så länge och just därför känner inte jag några större känslor för att en ny version av filmen har gjorts. Det var ju inte Brandon Lee som hittade på karaktären, utan det är ju en tecknad serie i botten ur vilken båda filmatiseringarna lånat diverse inslag. När jag läser om den nya filmen så framgår det att det inte är en ren remake på något sätt och inte heller det är någonting som direkt upprör mig, då jag inte har några starkare känslor för vare sig originalfilmen eller det källmaterial som jag inte har tagit del av. Men jag känner så klart igen de grova dragen som är desamma.
Eric (Bill Skarsgård) är en olycklig själ med en knepig barndom som nu är inlagd på rehab där han är en allmän hackkyckling. Så småningom hamnar Shelly (FKA twigs) där också. Hon är en musiker som dock är ganska nöjd över att vara inlåst och säker. Hon har nämligen fått en komprometterande video tillskickad sig som sätter affärsmannen Vincent Roeg (Danny Huston) i dålig dager. Roeg har sålt sin själ till djävulen och fått vissa krafter som han får betala för genom att skicka ner nya själar till helvetet. En av dessa är Shellys bästa vän som skickade videon till henne och nu är Shelly rädd för sitt eget liv.
Inom rehabs väggar faller Eric och Shelly för varandra och till slut rymmer de och lever ett passionerat men småtrasigt liv tillsammans, tills Roegs män hittar dem och dödar dem inför varandras ögon. Men Eric dör inte helt, han mellanlandar i ett efterliv där han har möjligheten att rädda Shelly om han återuppstår och rättar alla orättheter. Som lite hjälp på traven blir han självläkande. För kärlekens skull gör Eric det han måste och sätter igång med en blodig hämndturné.
Blodig var ordet. Filmskaparna har förälskat sig i konceptet med att Eric är självläkande och gottar sig i närbilder på blodiga skottskador, knivskärningar där inälvorna ramlar ut eller krossade benpipor som sticker ut ur skinnet. Och våldet i Eric hämnd blir bara värre och värre för varje scen och kulminerar i en lång sekvens där han skivar upp människor med samurajsvärd samtidigt som en opera dånar. Det är snudd på ultravåld.
Jag gillar inte filmen. Inledningen är seg och ganska ointressant. Något i Bill Skarsgårds ganska försiktiga gestaltning får honom att framstå som en sämre skådespelare än vad han faktiskt är och hela känslan i filmen får mig att tänka på 90-talet igen. Det kanske ligger i historiens natur men det gjordes mycket filmer då som verkligen ansträngde sig för att få till något bra men inte lyckades. Lite så känner jag nu. Samtidigt är det också lite spännande att det känns 90-tal för även om mobiltelefon figurerar i filmen skulle den kunna vara lite tidsobunden. 90-talskänslan förstärks av musikval plockade från det sena 80-talet som hänger kvar som ett eko in i det nya decenniet.
Sen är det förstås det här med att Eric förvandlas till någon John Wick-typ som kan dräpa på löpande band utan att tänka två gånger på det. Vi får inte veta något speciellt om Erics bakgrund som skulle kunna göra denna karaktärsutveckling befogad. Det bara är så. Punkt.
Jag håller med de negativa rösterna på IMDB: Filmen borde inte ha gjorts. Men inte för att "The Crow" är helig utan för att det helt enkelt inte är en film som åstadkommer något bra.
Om man läser om den nya versionen av filmen och i synnerhet vad folk tycker om den så är det oerhört tydligt att väldigt många rankar den första filmen som nått heligt som man inte ska förändra, förnya eller helst inte röra alls. Den gamla filmen är ju onekligen tätt sammankopplad med huvudrollsinnehavaren Brandon Lee och det öde som drabbade honom under inspelningen. Eller öde och öde - han dog ju faktiskt i en tragisk olycka under själva filmningen. Just därför är det många som sätter ett likhetstecken mellan Brandon Lee och "The Crow" och visst, det blev en definierande roll, ungefär som Heath Ledgers version av jokern ett femtontal år senare.
Men man ska också komma ihåg att "The Crow fick" tre uppföljare med gradvis sämre tittarbetyg enligt IMDB och även flera udda remakes. Ingenting är heligt i filmvärlden. Det vet vi så länge och just därför känner inte jag några större känslor för att en ny version av filmen har gjorts. Det var ju inte Brandon Lee som hittade på karaktären, utan det är ju en tecknad serie i botten ur vilken båda filmatiseringarna lånat diverse inslag. När jag läser om den nya filmen så framgår det att det inte är en ren remake på något sätt och inte heller det är någonting som direkt upprör mig, då jag inte har några starkare känslor för vare sig originalfilmen eller det källmaterial som jag inte har tagit del av. Men jag känner så klart igen de grova dragen som är desamma.
Eric (Bill Skarsgård) är en olycklig själ med en knepig barndom som nu är inlagd på rehab där han är en allmän hackkyckling. Så småningom hamnar Shelly (FKA twigs) där också. Hon är en musiker som dock är ganska nöjd över att vara inlåst och säker. Hon har nämligen fått en komprometterande video tillskickad sig som sätter affärsmannen Vincent Roeg (Danny Huston) i dålig dager. Roeg har sålt sin själ till djävulen och fått vissa krafter som han får betala för genom att skicka ner nya själar till helvetet. En av dessa är Shellys bästa vän som skickade videon till henne och nu är Shelly rädd för sitt eget liv.
Inom rehabs väggar faller Eric och Shelly för varandra och till slut rymmer de och lever ett passionerat men småtrasigt liv tillsammans, tills Roegs män hittar dem och dödar dem inför varandras ögon. Men Eric dör inte helt, han mellanlandar i ett efterliv där han har möjligheten att rädda Shelly om han återuppstår och rättar alla orättheter. Som lite hjälp på traven blir han självläkande. För kärlekens skull gör Eric det han måste och sätter igång med en blodig hämndturné.
Blodig var ordet. Filmskaparna har förälskat sig i konceptet med att Eric är självläkande och gottar sig i närbilder på blodiga skottskador, knivskärningar där inälvorna ramlar ut eller krossade benpipor som sticker ut ur skinnet. Och våldet i Eric hämnd blir bara värre och värre för varje scen och kulminerar i en lång sekvens där han skivar upp människor med samurajsvärd samtidigt som en opera dånar. Det är snudd på ultravåld.
Jag gillar inte filmen. Inledningen är seg och ganska ointressant. Något i Bill Skarsgårds ganska försiktiga gestaltning får honom att framstå som en sämre skådespelare än vad han faktiskt är och hela känslan i filmen får mig att tänka på 90-talet igen. Det kanske ligger i historiens natur men det gjordes mycket filmer då som verkligen ansträngde sig för att få till något bra men inte lyckades. Lite så känner jag nu. Samtidigt är det också lite spännande att det känns 90-tal för även om mobiltelefon figurerar i filmen skulle den kunna vara lite tidsobunden. 90-talskänslan förstärks av musikval plockade från det sena 80-talet som hänger kvar som ett eko in i det nya decenniet.
Sen är det förstås det här med att Eric förvandlas till någon John Wick-typ som kan dräpa på löpande band utan att tänka två gånger på det. Vi får inte veta något speciellt om Erics bakgrund som skulle kunna göra denna karaktärsutveckling befogad. Det bara är så. Punkt.
Jag håller med de negativa rösterna på IMDB: Filmen borde inte ha gjorts. Men inte för att "The Crow" är helig utan för att det helt enkelt inte är en film som åstadkommer något bra.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. De tre uppföljarna till originalfilmen har i dagsläget snittbetygen 4.6, 4.9 och 3.0. Den här filmen har 4.7 vilket säger en del.
2. När Eric sminkar sig till The Crow genom att ta tatueringsbläck under ögonen och i mungiporna blir han onekligen lite lik sin ikoniska roll i "Det" samtidigt som det heller inte är direkt olikt tidigare nämnda Joker-gestaltning av Heath Ledger.
3. En nyfilmatisering av "The Crow" har varit på gång länge. Ett tag var Jack Huston aktuell för huvudrollen. Jack är brorson till Danny Huston som spelar Roeg.
2. När Eric sminkar sig till The Crow genom att ta tatueringsbläck under ögonen och i mungiporna blir han onekligen lite lik sin ikoniska roll i "Det" samtidigt som det heller inte är direkt olikt tidigare nämnda Joker-gestaltning av Heath Ledger.
3. En nyfilmatisering av "The Crow" har varit på gång länge. Ett tag var Jack Huston aktuell för huvudrollen. Jack är brorson till Danny Huston som spelar Roeg.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
