Fascinerade formgrepp i tänkvärd historia
FILMENEn stor grej med hyllade "Adolescence" är sättet den är gjord på. Var och ett av de fyra avsnitten består av en enda lång tagning. Först tänker jag inte på det utan reagerar på hur "snyggt" berättelsen byter perspektiv i det första avsnittet genom att följa olika personer. Sen förstår jag att det inte är några klipp och först därefter når informationen mig om det är seriens grej.
Vi får alltså fyra stycken pjäsliknande avsnitt vilket känns tämligen unikt. Det är inte ovanligt med långa tagningar och jag har sett ett och annat specialavsnitt i olika serier som tagit ut svängarna på detta vis men aldrig tidigare en hel serie. Det här berättargreppet ställer en hel del krav på alla inblandade i serien. Först och främst redan på manusstadiet där berättelsen har en timme realtid att förhålla sig till och berätta det som behöver sägas inom denna tidsperiod. Sen behöver regissören och produktionen lista ut hur det tekniskt ska gå att filma en timme tv utan klipp och uppenbara fusk. Och sist behöver skådespelarna leverera felfritt utan att tappa manus eller skärpa. Jag vet inte vilken av dessa tre delar som lättast eller svårast men nog får man böja sig för allt jobb som lagts ned för att få till det hela.
En liten konsekvens av allt detta är att man dels sitter och letar efter fel eller misstag och dels att det faktiskt blir lite segt. Man märker att man saknar klipp och tempojusteringar när det inte finns några sådana. Men det är en bisak i det hela.
Jag vill inte säga för mycket om handlingen då jag inte vill avslöja de olika avsnittens inriktningar - för de är helt olika - men grundpremissen är att polisen en tidig morgon slår in dörren på ett vanligt brittiskt bostadshus och bokstavligt talat tar kärnfamiljen som bor där på sängen. Den de är ute efter är familjens yngste medlem, 13-årige Jamie (Owen Cooper), som de anhåller misstänkt för mord på en jämngammal flicka. Jamie hävdar sin oskuld och resten av familjen - systern Lisa (Amelie Pease) och föräldrarna Eddie (Stephen Graham) och Manda (Christine Tremarco) förstår ingenting och får se Jamie föras därifrån till polisstationen.
Trots att Jamie hela tiden hävdar sin oskuld har polisen bevis som är svåra att bortförklara, men är det verkligen så att en 13-åring har dödat en annan 13-åring?
Utan att säga för mycket så är inte det den enda frågan som lyfts under seriens gång och den stora frågan är vad som gör att en människa blir som den blir och gör vad den gör. Vilka faktorer är det som formar oss när det kommer till kritan?
Serien utvecklas till att bli något helt annat än vad jag tror att den ska vara och även om jag tycker att den är bra och tänkvärd - och givetvis spännande utifrån sin form - så är hypen kring den något överdriven. För mig är det inte en fantastisk serie att se även om den har väldigt många bra inslag. Framför allt är det skådespelet som imponerar. Stephen Graham, känd från allt möjligt bra de senaste 35 åren, har varit inblandad i storyns tillkomst och gör en minnesvärd roll, framför allt i det sista avsnittet. Men den stora stjärnan är ynglingen Owen Cooper som briljerar i det tredje avsnittet. Det mest fascinerade av allt är att det är hans film- och tv-debut.
Vi får alltså fyra stycken pjäsliknande avsnitt vilket känns tämligen unikt. Det är inte ovanligt med långa tagningar och jag har sett ett och annat specialavsnitt i olika serier som tagit ut svängarna på detta vis men aldrig tidigare en hel serie. Det här berättargreppet ställer en hel del krav på alla inblandade i serien. Först och främst redan på manusstadiet där berättelsen har en timme realtid att förhålla sig till och berätta det som behöver sägas inom denna tidsperiod. Sen behöver regissören och produktionen lista ut hur det tekniskt ska gå att filma en timme tv utan klipp och uppenbara fusk. Och sist behöver skådespelarna leverera felfritt utan att tappa manus eller skärpa. Jag vet inte vilken av dessa tre delar som lättast eller svårast men nog får man böja sig för allt jobb som lagts ned för att få till det hela.
En liten konsekvens av allt detta är att man dels sitter och letar efter fel eller misstag och dels att det faktiskt blir lite segt. Man märker att man saknar klipp och tempojusteringar när det inte finns några sådana. Men det är en bisak i det hela.
Jag vill inte säga för mycket om handlingen då jag inte vill avslöja de olika avsnittens inriktningar - för de är helt olika - men grundpremissen är att polisen en tidig morgon slår in dörren på ett vanligt brittiskt bostadshus och bokstavligt talat tar kärnfamiljen som bor där på sängen. Den de är ute efter är familjens yngste medlem, 13-årige Jamie (Owen Cooper), som de anhåller misstänkt för mord på en jämngammal flicka. Jamie hävdar sin oskuld och resten av familjen - systern Lisa (Amelie Pease) och föräldrarna Eddie (Stephen Graham) och Manda (Christine Tremarco) förstår ingenting och får se Jamie föras därifrån till polisstationen.
Trots att Jamie hela tiden hävdar sin oskuld har polisen bevis som är svåra att bortförklara, men är det verkligen så att en 13-åring har dödat en annan 13-åring?
Utan att säga för mycket så är inte det den enda frågan som lyfts under seriens gång och den stora frågan är vad som gör att en människa blir som den blir och gör vad den gör. Vilka faktorer är det som formar oss när det kommer till kritan?
Serien utvecklas till att bli något helt annat än vad jag tror att den ska vara och även om jag tycker att den är bra och tänkvärd - och givetvis spännande utifrån sin form - så är hypen kring den något överdriven. För mig är det inte en fantastisk serie att se även om den har väldigt många bra inslag. Framför allt är det skådespelet som imponerar. Stephen Graham, känd från allt möjligt bra de senaste 35 åren, har varit inblandad i storyns tillkomst och gör en minnesvärd roll, framför allt i det sista avsnittet. Men den stora stjärnan är ynglingen Owen Cooper som briljerar i det tredje avsnittet. Det mest fascinerade av allt är att det är hans film- och tv-debut.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Varje avsnitt filmades två gånger per dag under fem dagar, men med vissa omstarter blev det fler än totalt tio versioner av vissa avsnitt. Sedan valdes den bästa versionen ut. Alltså skulle det gå att ge ut samma serie i hundratals varianter beroende på vilka kombinationer man valde.
2. Trots all den noggranna planering som krävdes finns det faktiskt med en improvisation i serien. Det är när Jaime gäspar i en sekvens.
3. Det lite svåruttalade "adolescence" betyder ungefär "tonår".
2. Trots all den noggranna planering som krävdes finns det faktiskt med en improvisation i serien. Det är när Jaime gäspar i en sekvens.
3. Det lite svåruttalade "adolescence" betyder ungefär "tonår".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
