Genremix gör filmen både unik och skev
FILMEN"The Gorge" är en riktig gott och blandat-påse av olika genrer och stilar. Det är en del ensamma legosoldater, en del kärlek över gränserna och en del skräck och science fiction. Ett kuckelimuck som för det mesta är välsmakande om än lite märkligt.
Två prickskjutande legosoldater/hitmen hamnar på varsin sida av en klyfta i ett okänt land där de under ett år ska försvara världen från vad som finns i klyftan och sen bli ersatta av nästa väktare. På ena sidan finns Levi (Miles Teller), en amerikansk ex-militär helt utan några band till andra människor. Han väljs ut för att byta av väktaren i det västra tornet och flygs dit utan någon tydlig information om vad uppdraget egentligen är tills hans föregångare berättar detaljerna. På andra sidan finns Drasa (Anya Taylor-Joy), en lettisk prickskytt som knäpper elaka typer men dras med samvetskval och ångest. Hon hamnar i det östra tornet.
Det är inte meningen att väktarna ska ha kontakt med varandra men med hjälp av kikare och penna och papper lyckas de kommunicera och faktiskt bli kära i varandra och till slut ser Levi till att ta sig över klyftan för att träffa sin kollega och kärlek. Men det kommer också att leda till att de faller ner i den 500 meter djupa klyftan och möter de skräckinjagande varelser som finns där nere.
Jag har nu sett film med någon sorts medvetenhet i över 40 år men blir alltid lite glad när jag får se något som inte liknar något jag sett tidigare. I det här fallet är de varelserna i klyftan som ser väldigt coola ut. Mycket effektiv design och jag gillar även hur de används i filmen för att skapa spänning och närvaro. Även miljön i klyftan känns onaturlig på ett kittlande sätt, lite som i den någon underskattade "Annihilation".
Filmen i sin helhet är okej. Den här blandningen av stilar blir kanske inte helt balanserad även om den ger en ganska ovanlig känsla. Det som skaver mest är kanske kärlekshistorien som känns lite forcerad och överflödig men samtidigt är det kanske det som gör historien lite unik och skev. När jag nu tänker på filmen så får jag plötsligt minnen av "Starship Troopers" som också blandade stilar och känslor på ett lite konstigt sätt. Inga egentliga likheter i övrigt men ändå lite samma känsla.
Två prickskjutande legosoldater/hitmen hamnar på varsin sida av en klyfta i ett okänt land där de under ett år ska försvara världen från vad som finns i klyftan och sen bli ersatta av nästa väktare. På ena sidan finns Levi (Miles Teller), en amerikansk ex-militär helt utan några band till andra människor. Han väljs ut för att byta av väktaren i det västra tornet och flygs dit utan någon tydlig information om vad uppdraget egentligen är tills hans föregångare berättar detaljerna. På andra sidan finns Drasa (Anya Taylor-Joy), en lettisk prickskytt som knäpper elaka typer men dras med samvetskval och ångest. Hon hamnar i det östra tornet.
Det är inte meningen att väktarna ska ha kontakt med varandra men med hjälp av kikare och penna och papper lyckas de kommunicera och faktiskt bli kära i varandra och till slut ser Levi till att ta sig över klyftan för att träffa sin kollega och kärlek. Men det kommer också att leda till att de faller ner i den 500 meter djupa klyftan och möter de skräckinjagande varelser som finns där nere.
Jag har nu sett film med någon sorts medvetenhet i över 40 år men blir alltid lite glad när jag får se något som inte liknar något jag sett tidigare. I det här fallet är de varelserna i klyftan som ser väldigt coola ut. Mycket effektiv design och jag gillar även hur de används i filmen för att skapa spänning och närvaro. Även miljön i klyftan känns onaturlig på ett kittlande sätt, lite som i den någon underskattade "Annihilation".
Filmen i sin helhet är okej. Den här blandningen av stilar blir kanske inte helt balanserad även om den ger en ganska ovanlig känsla. Det som skaver mest är kanske kärlekshistorien som känns lite forcerad och överflödig men samtidigt är det kanske det som gör historien lite unik och skev. När jag nu tänker på filmen så får jag plötsligt minnen av "Starship Troopers" som också blandade stilar och känslor på ett lite konstigt sätt. Inga egentliga likheter i övrigt men ändå lite samma känsla.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I ett montage när paret lär känna varandra över klyftan kan man se hur de spelar schack och trummor. Detta skulle vara passningar till skådespelarnas genombrottsroller i "The Queen’s Gambit" och "Whiplash" men scenerna var skrivna innan skådespelarna anlitades.
2. Filmen är regisserad av Scott Derrickson vars samlade cv (bland annat "The Black Phone", "Doctor Strange" och "The Day the Earth Stood Still") känns fullständigt logiskt i förhållande till "The Gorge".
3. Och storyn och manuset står Zach Dean för, som utforskat något snarlikt tidigare med "The Tomorrow War".
2. Filmen är regisserad av Scott Derrickson vars samlade cv (bland annat "The Black Phone", "Doctor Strange" och "The Day the Earth Stood Still") känns fullständigt logiskt i förhållande till "The Gorge".
3. Och storyn och manuset står Zach Dean för, som utforskat något snarlikt tidigare med "The Tomorrow War".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
