Årets match: konduktör vs trumslagare
FILMENMed risk för att det framstår som en spoiler: Den sista kvarten av "Whiplash" är betydligt mer spännande än många thrillers. Det är en "ända in i kaklet"-final som lämnar tittaren andfådd när eftertexterna rullar fram. Otroligt bra - och en häftig avslutning på en överlag både imponerande och originell film.
Filmens historia cirkulerar kring frågeställningen Var går gränsen mellan mentor och monster?, vilket kanske inte är en fråga som var och varannan människa ställer sig själv dagligen eller ens över huvud taget i livet, men i vissa kretsar är det en relevant fråga. Kretsen i det här fallet är musikskolan Shaffer Conservatory i New York där Andrew Neiman (Miles Teller) är förstaårsstudent som jazztrummis. Det mest prestigefyllda på Shaffer är att bli utvald till att ingå i Terence Fletcher (J. K. Simmons) Studio Band där bara de bästa spelar och där man har chansen att bli någon, om man spelar sina kort rätt.
Andrew vill verkligen bli någon och efter några lyckade möten med Fletcher blir han utvald som reserv i bandet, och får sin chans att visa vad han kan. Men även Fletcher visar vad han kan, för under den stundtals charmiga och stundtals hårda fasaden finns en aggressiv psykopat som inte drar sig från att både psykiskt och fysiskt pressa sina studenter till bristningsgränsen, om det så är med orimliga krav eller rena förolämpningar. Andrew får verkligen veta att han lever redan på första repetitionen, men han inser även vad som krävs av honom. Men vilket pris är han beredd att betala för att nå sina högt ställda ambitioner?
Det finns säkert andra filmer på temat (om man kokar ned det till den grymma läraren poppar den svenska klassikern "Hets" upp i minnet), men jag upplever ändå "Whiplash" som en originell historia. Det är troligtvis den nischade delen med storbandsjazz som gör det till viss del, och den supernischade delen med en trumslagare som verkligen gör det originellt. Eftersom jag själv är en trumslagare är det förstås något som gläder mig extra mycket.
Men bortom trumspelet och den ruskigt svängiga jazzen så är det till slut skådespelet allting hänger på och det är en makalös uppvisning av J.K. Simmons och en mycket bra insats av den för mig okända Miles Teller. Simmons har varit en favorit under många år och har generellt sett den goda egenskapen att kunna gestalta både genuint trevliga typer och obehagliga figurer. Rollen i "Whiplash" är en sådan han kommer att minnas för i framtiden och filmen är förstås extremt sevärd bara av den anledningen.
Fast framför allt är det på grund av den otroligt fascinerande spänning som byggs upp mellan två karaktärer som vill så mycket och hamnar i en fysisk kamp där slagen visserligen träffar skinn, men inte så som det brukar vara i slagsmål. Det är årets match, helt klart.
Filmens historia cirkulerar kring frågeställningen Var går gränsen mellan mentor och monster?, vilket kanske inte är en fråga som var och varannan människa ställer sig själv dagligen eller ens över huvud taget i livet, men i vissa kretsar är det en relevant fråga. Kretsen i det här fallet är musikskolan Shaffer Conservatory i New York där Andrew Neiman (Miles Teller) är förstaårsstudent som jazztrummis. Det mest prestigefyllda på Shaffer är att bli utvald till att ingå i Terence Fletcher (J. K. Simmons) Studio Band där bara de bästa spelar och där man har chansen att bli någon, om man spelar sina kort rätt.
Andrew vill verkligen bli någon och efter några lyckade möten med Fletcher blir han utvald som reserv i bandet, och får sin chans att visa vad han kan. Men även Fletcher visar vad han kan, för under den stundtals charmiga och stundtals hårda fasaden finns en aggressiv psykopat som inte drar sig från att både psykiskt och fysiskt pressa sina studenter till bristningsgränsen, om det så är med orimliga krav eller rena förolämpningar. Andrew får verkligen veta att han lever redan på första repetitionen, men han inser även vad som krävs av honom. Men vilket pris är han beredd att betala för att nå sina högt ställda ambitioner?
Det finns säkert andra filmer på temat (om man kokar ned det till den grymma läraren poppar den svenska klassikern "Hets" upp i minnet), men jag upplever ändå "Whiplash" som en originell historia. Det är troligtvis den nischade delen med storbandsjazz som gör det till viss del, och den supernischade delen med en trumslagare som verkligen gör det originellt. Eftersom jag själv är en trumslagare är det förstås något som gläder mig extra mycket.
Men bortom trumspelet och den ruskigt svängiga jazzen så är det till slut skådespelet allting hänger på och det är en makalös uppvisning av J.K. Simmons och en mycket bra insats av den för mig okända Miles Teller. Simmons har varit en favorit under många år och har generellt sett den goda egenskapen att kunna gestalta både genuint trevliga typer och obehagliga figurer. Rollen i "Whiplash" är en sådan han kommer att minnas för i framtiden och filmen är förstås extremt sevärd bara av den anledningen.
Fast framför allt är det på grund av den otroligt fascinerande spänning som byggs upp mellan två karaktärer som vill så mycket och hamnar i en fysisk kamp där slagen visserligen träffar skinn, men inte så som det brukar vara i slagsmål. Det är årets match, helt klart.
EXTRAMATERIALET
Kommentarspåret med regissören och manusförfattaren Damien Chazelle och J.K. Simmons har jag inte haft tid att lyssna på till den recension, men det känns nästan som ett måste till nästa tittning.
Manuset till filmen låg 2012 på den mytomspunna "Black List" med de bästa oproducerade manusskripten i Hollywood. Det 85 sidor långa manuset bantades ned till 15 och filmades som en 18 minuter lång kortfilm som sedan användes för att engagera investerare till långfilmen. Kortfilmen finns med här och återger - eller hur man ska uttrycka det - den första repeteringsscenen i filmen. Egentligen är det ju tvärtom - huvudfilmen återger kortfilmen men på något sätt känns det tvärtom, som om någon försökt filma scenen precis klipp för klipp, replik för replik. J.K. Simmons gör rollen som Fletcher även i denna version, men rollen som Andrews gjordes av Johnny Simmons (ej släkt med J.K.). Intressant nog gör J.K. en i princip identisk version så som den slutligen blev i filmen. Fantastiskt på sitt sätt. Filmen finns även med kommentarspår.
Det gör det även till den enda bortklippta scenen ur filmen som skildrar Fletcher i sitt hem där han lyssnar på en skiva och blir lite emotionell. Den här humana sidan av karaktären ansågs vara opassande i helheten, och jag är böjd att hålla med.
En liten frågestund från Toronto Film Festival finns med. Damien Chazelle, J.K. Simmons och Miles Teller svarar på frågor om förberedelser, inspelning med mera.
Utöver detta finns det en ganska lång, ca 42 minuter, dokumentär om trumslagare och trummor. Eller det är en rad intervjuer med för musiker, och trumslagare i huvudsak, kända skinnpiskare som berättar om hur de blev musiker och lite om hur man utvecklas, vad man har för grejer och olika erfarenheter av krävande lärare eller bandledare. Man bör vara musiker och kanske helst trummis för att få ut något av filmen, och lyckligtvis är jag det. Det är en ganska intressant sak, speciellt när man hör många exempel på situationer som liknar de i spelfilmen.
Manuset till filmen låg 2012 på den mytomspunna "Black List" med de bästa oproducerade manusskripten i Hollywood. Det 85 sidor långa manuset bantades ned till 15 och filmades som en 18 minuter lång kortfilm som sedan användes för att engagera investerare till långfilmen. Kortfilmen finns med här och återger - eller hur man ska uttrycka det - den första repeteringsscenen i filmen. Egentligen är det ju tvärtom - huvudfilmen återger kortfilmen men på något sätt känns det tvärtom, som om någon försökt filma scenen precis klipp för klipp, replik för replik. J.K. Simmons gör rollen som Fletcher även i denna version, men rollen som Andrews gjordes av Johnny Simmons (ej släkt med J.K.). Intressant nog gör J.K. en i princip identisk version så som den slutligen blev i filmen. Fantastiskt på sitt sätt. Filmen finns även med kommentarspår.
Det gör det även till den enda bortklippta scenen ur filmen som skildrar Fletcher i sitt hem där han lyssnar på en skiva och blir lite emotionell. Den här humana sidan av karaktären ansågs vara opassande i helheten, och jag är böjd att hålla med.
En liten frågestund från Toronto Film Festival finns med. Damien Chazelle, J.K. Simmons och Miles Teller svarar på frågor om förberedelser, inspelning med mera.
Utöver detta finns det en ganska lång, ca 42 minuter, dokumentär om trumslagare och trummor. Eller det är en rad intervjuer med för musiker, och trumslagare i huvudsak, kända skinnpiskare som berättar om hur de blev musiker och lite om hur man utvecklas, vad man har för grejer och olika erfarenheter av krävande lärare eller bandledare. Man bör vara musiker och kanske helst trummis för att få ut något av filmen, och lyckligtvis är jag det. Det är en ganska intressant sak, speciellt när man hör många exempel på situationer som liknar de i spelfilmen.
TRE SAKER
1. På grund av den tidigare existerande kortfilmen bedöms manuset vara en adaption av en skriven förlaga och det är i den kategorin filmen Oscarsnominerades.
2. Storyn inspirerades av Damien Chazelles egna upplevelser i high school då han var med i ett "väldigt tävlingsinriktat" jazzband. I frågestunden från Toronto Film Festival säger han skämtsamt att det var händelserna i filmen som gjorde att han sadlade om till regissör. Förmodligen till hälften sant.
3. Miles Teller har en bakgrund som trummis, men inte som jazztrummis. Tyvärr är han - och de andra trumslagarna vi ser i filmen - inte helt bra på att mima till det som faktiskt hörs. Det är lite synd, men under filmens mest dramatiska stunder slutar även jag lägga vikt vid att ljud och bild stämmer överens.
2. Storyn inspirerades av Damien Chazelles egna upplevelser i high school då han var med i ett "väldigt tävlingsinriktat" jazzband. I frågestunden från Toronto Film Festival säger han skämtsamt att det var händelserna i filmen som gjorde att han sadlade om till regissör. Förmodligen till hälften sant.
3. Miles Teller har en bakgrund som trummis, men inte som jazztrummis. Tyvärr är han - och de andra trumslagarna vi ser i filmen - inte helt bra på att mima till det som faktiskt hörs. Det är lite synd, men under filmens mest dramatiska stunder slutar även jag lägga vikt vid att ljud och bild stämmer överens.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Miles Teller (5)
Miles Teller (5)
