Rutiner och strukturer ger ett perfekt liv
FILMENInför sommar-OS 2020 i Tokyo byggdes ett antal offentliga toaletter för att välkomna besökare. Men i och med att pandemin sköt fram spelet ett år fick inte toaletterna den uppmärksamhet de förtjänade, tyckte en chef i ett japanskt detaljhandelföretag (!) och försökte hitta välkända regissörer för att göra en dokumentär om dem. En av de som fick frågan var tyska Wim Wenders som valde att göra en spelfilm i stället.
Så kan filmer också komma till.
Huvudpersonen i filmen är Hirayama (Kôji Yakusho) som jobbar som toalettstädare. Han tar sitt arbete på högsta allvar och gör ett gediget arbete. Något kallprat med störiga unga kollegan Takashi (Tokio Emoto) finns det inte tid för. Jobbet ska göras och sen är det inget mer med det. Hirayama lever ett enkelt och spartanskt liv. Han bor i en billigare del av Tokyo där han förkovrar sig i enkla intressen, som böcker, fotografier och växter. Han sköter hygien och tvätt på speciella inrättningar och unnar sig pocketböcker, filmrullar och middag på enklare restauranger.
Strukturen och rutinerna vittnar om att Hirayama lever ett perfekt liv. Dagarna liknar varandra men det är så som han vill ha det. Filmen ger ett utsnitt ur hans liv under någon vecka eller tre och trots att det finns givna rutiner i hans liv händer det några saker som omkullkastar alltihop. Framför allt är det dagen då han hittar sin systerdotter Niko (Arisa Nakano) utanför sin lägenhet. Han har inte sett henne på länge och här får man för första gången känslan av att Hirayama haft ett annat liv, att han inte alltid varit nöjd toalettstädare.
Niko har bråkat med sin mamma och glider in i sin morbrors liv och tar del av hans intressen, arbete och filosofier. Men det leder även till att Hirayama påminns om sitt tidigare liv och allt vad det innehöll.
Jag har varit i Tokyo vid tre tillfällen i mitt liv men inte sett så himla mycket av denna gigantiska stad. Men jag känner ändå igen vissa miljöer. Inte så att jag kan säga att jag varit på någon av de platser som figurerar i filmen, men det är väl viss arkitektur och stadsplanering som går igen. Hur som helst är filmen lite av en kärleksförklaring till staden. Bilden som utgör filmens omslag visar Hirayama på en lunchrast i en park där han tittar på träden och fotograferar dem. Han njuter av friden och livet.
Det är en annorlunda film. Inledningsvis är den långsam och i princip utan dialog men snart vaggas man in i tempot och Hirayamas rutiner och strukturer och det känns både vilsamt och trivsamt. En mycket fin film.
Så kan filmer också komma till.
Huvudpersonen i filmen är Hirayama (Kôji Yakusho) som jobbar som toalettstädare. Han tar sitt arbete på högsta allvar och gör ett gediget arbete. Något kallprat med störiga unga kollegan Takashi (Tokio Emoto) finns det inte tid för. Jobbet ska göras och sen är det inget mer med det. Hirayama lever ett enkelt och spartanskt liv. Han bor i en billigare del av Tokyo där han förkovrar sig i enkla intressen, som böcker, fotografier och växter. Han sköter hygien och tvätt på speciella inrättningar och unnar sig pocketböcker, filmrullar och middag på enklare restauranger.
Strukturen och rutinerna vittnar om att Hirayama lever ett perfekt liv. Dagarna liknar varandra men det är så som han vill ha det. Filmen ger ett utsnitt ur hans liv under någon vecka eller tre och trots att det finns givna rutiner i hans liv händer det några saker som omkullkastar alltihop. Framför allt är det dagen då han hittar sin systerdotter Niko (Arisa Nakano) utanför sin lägenhet. Han har inte sett henne på länge och här får man för första gången känslan av att Hirayama haft ett annat liv, att han inte alltid varit nöjd toalettstädare.
Niko har bråkat med sin mamma och glider in i sin morbrors liv och tar del av hans intressen, arbete och filosofier. Men det leder även till att Hirayama påminns om sitt tidigare liv och allt vad det innehöll.
Jag har varit i Tokyo vid tre tillfällen i mitt liv men inte sett så himla mycket av denna gigantiska stad. Men jag känner ändå igen vissa miljöer. Inte så att jag kan säga att jag varit på någon av de platser som figurerar i filmen, men det är väl viss arkitektur och stadsplanering som går igen. Hur som helst är filmen lite av en kärleksförklaring till staden. Bilden som utgör filmens omslag visar Hirayama på en lunchrast i en park där han tittar på träden och fotograferar dem. Han njuter av friden och livet.
Det är en annorlunda film. Inledningsvis är den långsam och i princip utan dialog men snart vaggas man in i tempot och Hirayamas rutiner och strukturer och det känns både vilsamt och trivsamt. En mycket fin film.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Hirayama lyssnar enbart på kassetter med äldre musik. En av låtarna som han lyssnar på är Lou Reed "Perfect Day" som givetvis inspirerat filmens namn.
2. Wim Wenders skrev en omfattande bakgrundshistoria till Hirayama som Kôji Yakusho fick ta del av för att forma karaktären. I den framgår det att Hirayama verkligen haft ett annat liv tidigare.
3. "Perfect Days" blev Japans Oscarsbidrag och tävlade om Bästa utländska film (som "The Zone of Interest" vann). Det var första gången som en film regisserad av en icke-japan valdes ut.
2. Wim Wenders skrev en omfattande bakgrundshistoria till Hirayama som Kôji Yakusho fick ta del av för att forma karaktären. I den framgår det att Hirayama verkligen haft ett annat liv tidigare.
3. "Perfect Days" blev Japans Oscarsbidrag och tävlade om Bästa utländska film (som "The Zone of Interest" vann). Det var första gången som en film regisserad av en icke-japan valdes ut.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
