Oväntat rafflande schackdrama
FILMENJag har tidigare skrivit att jag tycker att baseboll är en perfekt filmsport. Den är i sig tämligen obegriplig om man inte kan reglerna, men ändå vansinnigt spännande att titta på i filmsammanhang. Vem kunde tro att schack skulle vara en lika perfekt filmsport? Detta uråldriga, strategiska spel spelas kanske inte så intensivt och dramatiskt som det skildras i "The Queen's Gambit" men spänningen är nog densamma.
Denna sjudelade miniserie ger oss historien om Beth Harmon (Anya Taylor-Joy), en flicka med en på alla sätt och vis hemsk uppväxt, men som, vilket berättas redan i själva premissen, blir en sjujäkla schackspelare. Serien berättas med vissa tidshopp och pusselbitarna kommer stötvis. Det blir ganska snabbt känt att Beth växte upp med sin mamma, ett matematiskt geni som helt enkelt inte orkade längre, och i ett försök att ta sitt eget och dotterns liv lyckades hon med det ena och misslyckades med det andra. Med andra ord blir Beth övergiven och föräldralös och hamnar på ett barnhem för flickor där hon tvingas foga sig i de regler och förordningar som gäller där. Där blir hon också serverad en cocktail av vitaminer och lugnande som direkt lägger grunden för ett utdraget drogmissbruk.
Men det är i barnhemmets källare som hon upptäcker schack. Där sitter nämligen vaktmästaren Mr. Shaibel (Bill Camp) på sina raster och spelar ett parti med sig själv. Med sina mattegener börjar Beth snabbt intressera sig för spelets logik och strategi och ber Mr.Shaibel att lära henne att spela. Motvilligt gör han det och blir snabbt varse om att den nioåriga flickan har en omedelbar talang för spelet och bara blir bättre och bättre för varje parti. På dagarna läser Beth de böcker Mr. Shaibel lånar ut till henne och på nätterna ligger hon i drogernas rus och spelar schack i taket. Hon visualiserar ett bräde och pjäser och spelar parti efter parti efter parti.
Efter fem år eller så på barnhemmet blir hon slutligen adopterad av en familj och när hon börjar gå i skolan och deltar helt orankad i en schackturnering där hon givetvis krossar allt motstånd, inklusive mästaren Harry Beltik (Harry Melling). Beth Harmon har gjort entré i schackvärlden och snart avancerar hon till större och större tävlingar där det finns pengar att vinna, men med pengar kommer möjligheterna till mer droger och även mer alkohol.
Tidigt blir Beth varse om att de bästa spelarna finns i Sovjetunionen och den bästa av dem alla är den ostoppbara Vasily Borgov (Marcin Dorocinski). Men mästare är till för att slås, eller?
Jag gillar verkligen hur serien är upplagd. Den hinner berätta väldigt mycket under sina sju avsnitt och Beth möter ett antal viktiga personer i sitt liv som sprids ut över de olika avsnitten. Barnhemskompisen Jolene (Moses Ingram), schackspelarna D.L. Townes (Jacob Fortune-Lloyd) och Benny Watts (Thomas Brodie-Sangster) samt modellen Cleo (Millie Brady). Det är så tjusigt konstruerat manusmässigt eftersom alla kommer tillbaka i intervaller. Sen är schackspelandet snyggt gjort, dels rafflet i spelen och dels Beths takpartier. Dessutom utspelar sig serien under nästan hela 60-talet vilket gör att mode och inredning är tidstroget och på sätt och vis gör "The Queen's Gambit" till en liten avlägsen kusin till "Mad Men".
Anya Taylor-Joy är förstås utmärkt i huvudrollen och miniserien är en av de bästa tv-produktionerna under 2020. Det finns bara bra saker att säga om den och den bör definitivt ses, oavsett om man vet hur man spelar schack eller inte.
Denna sjudelade miniserie ger oss historien om Beth Harmon (Anya Taylor-Joy), en flicka med en på alla sätt och vis hemsk uppväxt, men som, vilket berättas redan i själva premissen, blir en sjujäkla schackspelare. Serien berättas med vissa tidshopp och pusselbitarna kommer stötvis. Det blir ganska snabbt känt att Beth växte upp med sin mamma, ett matematiskt geni som helt enkelt inte orkade längre, och i ett försök att ta sitt eget och dotterns liv lyckades hon med det ena och misslyckades med det andra. Med andra ord blir Beth övergiven och föräldralös och hamnar på ett barnhem för flickor där hon tvingas foga sig i de regler och förordningar som gäller där. Där blir hon också serverad en cocktail av vitaminer och lugnande som direkt lägger grunden för ett utdraget drogmissbruk.
Men det är i barnhemmets källare som hon upptäcker schack. Där sitter nämligen vaktmästaren Mr. Shaibel (Bill Camp) på sina raster och spelar ett parti med sig själv. Med sina mattegener börjar Beth snabbt intressera sig för spelets logik och strategi och ber Mr.Shaibel att lära henne att spela. Motvilligt gör han det och blir snabbt varse om att den nioåriga flickan har en omedelbar talang för spelet och bara blir bättre och bättre för varje parti. På dagarna läser Beth de böcker Mr. Shaibel lånar ut till henne och på nätterna ligger hon i drogernas rus och spelar schack i taket. Hon visualiserar ett bräde och pjäser och spelar parti efter parti efter parti.
Efter fem år eller så på barnhemmet blir hon slutligen adopterad av en familj och när hon börjar gå i skolan och deltar helt orankad i en schackturnering där hon givetvis krossar allt motstånd, inklusive mästaren Harry Beltik (Harry Melling). Beth Harmon har gjort entré i schackvärlden och snart avancerar hon till större och större tävlingar där det finns pengar att vinna, men med pengar kommer möjligheterna till mer droger och även mer alkohol.
Tidigt blir Beth varse om att de bästa spelarna finns i Sovjetunionen och den bästa av dem alla är den ostoppbara Vasily Borgov (Marcin Dorocinski). Men mästare är till för att slås, eller?
Jag gillar verkligen hur serien är upplagd. Den hinner berätta väldigt mycket under sina sju avsnitt och Beth möter ett antal viktiga personer i sitt liv som sprids ut över de olika avsnitten. Barnhemskompisen Jolene (Moses Ingram), schackspelarna D.L. Townes (Jacob Fortune-Lloyd) och Benny Watts (Thomas Brodie-Sangster) samt modellen Cleo (Millie Brady). Det är så tjusigt konstruerat manusmässigt eftersom alla kommer tillbaka i intervaller. Sen är schackspelandet snyggt gjort, dels rafflet i spelen och dels Beths takpartier. Dessutom utspelar sig serien under nästan hela 60-talet vilket gör att mode och inredning är tidstroget och på sätt och vis gör "The Queen's Gambit" till en liten avlägsen kusin till "Mad Men".
Anya Taylor-Joy är förstås utmärkt i huvudrollen och miniserien är en av de bästa tv-produktionerna under 2020. Det finns bara bra saker att säga om den och den bör definitivt ses, oavsett om man vet hur man spelar schack eller inte.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Man får onekligen en känsla av att serien är baserad på verkliga händelser men så är det inte. Den är däremot baserad på en roman av Walter Tevis från 1983. Filmatiseringen har varit på gång länge. Runt 2008 var det tänkt att Heath Ledger skulle regidebutera med en filmatisering där Ellen Page (nu Elliot Page) skulle göra huvudrollen.
2. Det är fascinerande med de här skådespelarna som utan problem klarar av att spela karaktärer under en lång period i deras liv. Anya Taylor-Joy spelar Beth från typ 15 år och kanske tio framåt. Det är inte enbart hår, smink och kläder som gör grejen, utan det är de små gesterna och karaktärens hållning som är det avgörande. Anya är i dag 24 år.
3. Queen's gambit, damgambit på svenska är en schacköppning som inbegriper ett bondeoffer. Det är en av de äldsta öppningarna som kan spåras ända till slutet av 1400-talet.
2. Det är fascinerande med de här skådespelarna som utan problem klarar av att spela karaktärer under en lång period i deras liv. Anya Taylor-Joy spelar Beth från typ 15 år och kanske tio framåt. Det är inte enbart hår, smink och kläder som gör grejen, utan det är de små gesterna och karaktärens hållning som är det avgörande. Anya är i dag 24 år.
3. Queen's gambit, damgambit på svenska är en schacköppning som inbegriper ett bondeoffer. Det är en av de äldsta öppningarna som kan spåras ända till slutet av 1400-talet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
