Episk och retrofuturistisk, men lite sömnig
FILMENJag ser en ganska tydlig förflyttning i vad som nu adapteras till film. Från böcker och serietidningar går vi allt mer och mer åt att dataspel ligger som förlaga till film och tv-serier. Jag har i sak inget emot det, men just dataspel och gaming är en subkultur jag valt bort i mitt liv för att jag helt enkelt inte har tid att engagera mig i fler saker än mina huvudsakliga kultur- och nöjesintressen: musik, böcker och film. Jag är absolut inte ointresserad och spelade gärna som barn tills spelen blev för omfattande och tidskrävande och numera noterar jag detaljer i bruset om vissa av de större spelen, men spelar inte själv.
Med det sagt har jag förstås inte spelat "Fallout", som får ses som den stora spel-till-serie-uppföljaren efter succén "The Last of Us", i någon av dess former. Jag har dock läst på lite och pratat om spelet med de som faktiskt har spelat det och bedömer därför att serien är mer inspirerad av seriens upplägg, miljöer och koncept än en renodlad adaption av ett specifikt spel. Men jag viftar med en vit flagg i fall jag har fel.
Det ska sägas direkt att hur mycket jag än gillar vissa inslag i serien så har det varit problematiskt för mig att ta mig igenom de åtta avsnitten. Det är faktiskt så illa att jag somnat vid flera tillfällen och fått spola tillbaka och lappa ihop tittningen. Jag vill dock säga att jag skyller mer på ett ganska sömnigt allmäntillstånd än på seriens kvalitet, men samtidigt kan det också säga något om serien. Det är en del att ta in. Olika sidostories och flashbacks och samband och kopplingar som gör att man inte kan sitta i soffan och halvsova...
Seriens nutid är 2296, drygt 200 år efter det stora kärnvapenkriget mellan USA och Kina som förändrade allt. Bomberna briserade 2077 som i denna alternativa historia liknade 1950-talet. Det var nämligen så att efter andra världskriget användes kärnteknik i allt större utsträckning och samhället utvecklades till ett retrofuturiskt sådant. Under denna tid verkade Cooper Howard (Walton Goggins) som Hollywoodkändis och ambassadör för företaget Vault-Tec men över 200 år senare är han en cynisk, muterad revolverman - en ghoul - som gör olika uppdrag i ödemarkerna. Howard/Ghoul är en av seriens huvudpersoner och det är genom hans flashbacks som vi får tämligen mörka detaljer kring vad som ledde fram till att bomberna släpptes.
Den egentliga huvudpersonen är Lucy MacLean (Ella Purnell) som är uppvuxen i valv 33, ett underjordiskt valv där generation efter generation fötts fram och levt ett liv i skyddad verkstad. Valv 33 är sammanknutet med valv 32 och 31 och i början av serien ska Lucy möta sin blivande man från valv 32. Allt är frid och fröjd i den 50-talsdoftande, men rymdstationsliknande idyllen, tills det visar sig att gästerna från valv 32 är allt annat än fredligt sinnade och bröllopsdagen slutar i blod och elände och Lucys pappa, valv 33:s ledare Hank (Kyle MacLachlan) blir kidnappad av Lee Moldaver (Sarita Choudhury), ledare för New California Republic. Lucy väljer att ge sig upp till ytan för första gången och ge sig ut i ödemarkerna för att hitta sin far. Kvar i valvet finns bland annat hennes bror Norm (Moisés Arias) som ska göra vissa upptäckter om valven och vad poängen med dem egentligen är.
Uppe på ytan stöter Lucy ihop med en forskare från Enklaven som har injekterat en viktig liten grej i sitt eget huvud. Forskaren, Dr. Siggi Wilzig (Michael Emerson), berättar vem Moldaver är och hur Lucy kan få tillbaka sin pappa. Hon stöter även ihop med seriens tredje huvudperson Maximus (Aaron Moten), en väpnare inom Brotherhood of Steel som tagit sin riddares robotdräkt. Både originalriddaren och Ghoul är på jakt efter Dr. Wilzig och längs med resans gång stöter Lucy även på Ghoul, men det är framför allt med Maximus hon får en sorts relation. Mot slutet av säsongen ska alla trådar knytas ihop och lägga grunden för fortsättningen.
Det jag gillar med serien är dels det episka anslaget på seriens värld. Jag gillar också retrofuturismen och att vi faktiskt får en hel del flashbacks till 2077 - inte minst så att Walton Goggins slipper se ut som en halvzombie utan näsa hela tiden... Jag uppskattar också att serien verkar ha plockat upp många inslag från spelet. Däremot så är jag lite bekymrad över att serien inte riktigt engagerar mig. Kanske hade det varit annorlunda om jag hade spelat spelen och förstått referenserna på ett mer logiskt plan i stället för att jag förstår att de är referenser utan att veta något mer.
Jag är med andra ord långt från golvad men jag kommer att fortsätta att se serien. En andra säsong är beställd och även om jag vet så lite om helheten så kan jag ändå känna att vi bara skrapat på ytan.
Med det sagt har jag förstås inte spelat "Fallout", som får ses som den stora spel-till-serie-uppföljaren efter succén "The Last of Us", i någon av dess former. Jag har dock läst på lite och pratat om spelet med de som faktiskt har spelat det och bedömer därför att serien är mer inspirerad av seriens upplägg, miljöer och koncept än en renodlad adaption av ett specifikt spel. Men jag viftar med en vit flagg i fall jag har fel.
Det ska sägas direkt att hur mycket jag än gillar vissa inslag i serien så har det varit problematiskt för mig att ta mig igenom de åtta avsnitten. Det är faktiskt så illa att jag somnat vid flera tillfällen och fått spola tillbaka och lappa ihop tittningen. Jag vill dock säga att jag skyller mer på ett ganska sömnigt allmäntillstånd än på seriens kvalitet, men samtidigt kan det också säga något om serien. Det är en del att ta in. Olika sidostories och flashbacks och samband och kopplingar som gör att man inte kan sitta i soffan och halvsova...
Seriens nutid är 2296, drygt 200 år efter det stora kärnvapenkriget mellan USA och Kina som förändrade allt. Bomberna briserade 2077 som i denna alternativa historia liknade 1950-talet. Det var nämligen så att efter andra världskriget användes kärnteknik i allt större utsträckning och samhället utvecklades till ett retrofuturiskt sådant. Under denna tid verkade Cooper Howard (Walton Goggins) som Hollywoodkändis och ambassadör för företaget Vault-Tec men över 200 år senare är han en cynisk, muterad revolverman - en ghoul - som gör olika uppdrag i ödemarkerna. Howard/Ghoul är en av seriens huvudpersoner och det är genom hans flashbacks som vi får tämligen mörka detaljer kring vad som ledde fram till att bomberna släpptes.
Den egentliga huvudpersonen är Lucy MacLean (Ella Purnell) som är uppvuxen i valv 33, ett underjordiskt valv där generation efter generation fötts fram och levt ett liv i skyddad verkstad. Valv 33 är sammanknutet med valv 32 och 31 och i början av serien ska Lucy möta sin blivande man från valv 32. Allt är frid och fröjd i den 50-talsdoftande, men rymdstationsliknande idyllen, tills det visar sig att gästerna från valv 32 är allt annat än fredligt sinnade och bröllopsdagen slutar i blod och elände och Lucys pappa, valv 33:s ledare Hank (Kyle MacLachlan) blir kidnappad av Lee Moldaver (Sarita Choudhury), ledare för New California Republic. Lucy väljer att ge sig upp till ytan för första gången och ge sig ut i ödemarkerna för att hitta sin far. Kvar i valvet finns bland annat hennes bror Norm (Moisés Arias) som ska göra vissa upptäckter om valven och vad poängen med dem egentligen är.
Uppe på ytan stöter Lucy ihop med en forskare från Enklaven som har injekterat en viktig liten grej i sitt eget huvud. Forskaren, Dr. Siggi Wilzig (Michael Emerson), berättar vem Moldaver är och hur Lucy kan få tillbaka sin pappa. Hon stöter även ihop med seriens tredje huvudperson Maximus (Aaron Moten), en väpnare inom Brotherhood of Steel som tagit sin riddares robotdräkt. Både originalriddaren och Ghoul är på jakt efter Dr. Wilzig och längs med resans gång stöter Lucy även på Ghoul, men det är framför allt med Maximus hon får en sorts relation. Mot slutet av säsongen ska alla trådar knytas ihop och lägga grunden för fortsättningen.
Det jag gillar med serien är dels det episka anslaget på seriens värld. Jag gillar också retrofuturismen och att vi faktiskt får en hel del flashbacks till 2077 - inte minst så att Walton Goggins slipper se ut som en halvzombie utan näsa hela tiden... Jag uppskattar också att serien verkar ha plockat upp många inslag från spelet. Däremot så är jag lite bekymrad över att serien inte riktigt engagerar mig. Kanske hade det varit annorlunda om jag hade spelat spelen och förstått referenserna på ett mer logiskt plan i stället för att jag förstår att de är referenser utan att veta något mer.
Jag är med andra ord långt från golvad men jag kommer att fortsätta att se serien. En andra säsong är beställd och även om jag vet så lite om helheten så kan jag ändå känna att vi bara skrapat på ytan.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag kan tycka att det är lite bortkastat att bokstavligt talat hugga huvudet av Michael Emerson efter bara ett avsnitts medverkan. Emerson, känd som Benjamin Linus i "Lost", är ju perfekt i den här typen av sammanhang. Kanske blir det flashbacks med hans karaktär i nästa säsong?
2. I sista avsnittet används lite föryngringsteknik på Kyle MacLachlan och det fungerar sisådär bra.
3. Eftersom jag är ett stort Stephen King-fan kan inte undvika att se parallellerna till Kings stora romansvit "Det mörka tornet". Serien utspelar sig i en värld som "gått vidare", de tuffa miljöerna kallas för "The Waste Lands", gammalmodig och modern teknik samexisterar, det figurerar en björn-robot-hybrid som är sjuk, en av huvudkaraktärerna är en sorts revolverman som går genom ökenlandskap och så vidare. Jag vill inte kalla det referenser utan snarare paralleller. Lustigt nog utvecklade Amazon Prime en pilot till en adaption av "Det mörka tornet" som inte togs vidare. Delvis kan det ha berott på att "Fallout" utvecklades ungefär samtidigt. Just nu ligger "Det mörka tornet" i händerna på duktiga King-adaptören Mike Flanagan, vilket kan bli riktigt bra.
2. I sista avsnittet används lite föryngringsteknik på Kyle MacLachlan och det fungerar sisådär bra.
3. Eftersom jag är ett stort Stephen King-fan kan inte undvika att se parallellerna till Kings stora romansvit "Det mörka tornet". Serien utspelar sig i en värld som "gått vidare", de tuffa miljöerna kallas för "The Waste Lands", gammalmodig och modern teknik samexisterar, det figurerar en björn-robot-hybrid som är sjuk, en av huvudkaraktärerna är en sorts revolverman som går genom ökenlandskap och så vidare. Jag vill inte kalla det referenser utan snarare paralleller. Lustigt nog utvecklade Amazon Prime en pilot till en adaption av "Det mörka tornet" som inte togs vidare. Delvis kan det ha berott på att "Fallout" utvecklades ungefär samtidigt. Just nu ligger "Det mörka tornet" i händerna på duktiga King-adaptören Mike Flanagan, vilket kan bli riktigt bra.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
