En perfekt äventyrstrilogi
FILMEN"Indiana Jones"-trilogin borde de flesta känna till tämligen väl, precis som "Star wars" och "Sagan om ringen". Min ambition med den här recensionen är därför att reda ut hur filmerna står sig idag 20+ år senare.
"Jakten på den försvunna skatten" (eller "Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten" som den heter på DVD) kom 1981 och satte verkligen standarden för resten av filmserien, och äventyrsfilmer i stort. Utan denna film ingen "Tombraider" till exempel.
George Lucas spånande fram grundkonceptet redan på 70-talet ungefär samtidigt som han kom på "Star Wars". Tillsammans med Steven Spielberg och manusförfattaren Lawrence Kasden utvecklade de den första filmen och började spela in den 1980, alltså snart 30 år sedan. Tanken var att göra en klassisk matinéfilm med mycket action inspirerad av de äventyrsromaner och serier de läste som barn. Och precis så blev det.
I detta första "Indiana Jones"-äventyr jagar den äventyrslystne arkelogen (Harrison Ford) efter förbundsarken där spillrorna efter de ursprungliga stentavlorna med tio guds budord samlats och som i händerna på fel personer kan bli förödiska för mänskligheten. Dessa fel händer är Hitlers nazister för året är 1936 och förbundkanslerns intresse för det ockulta har lett till jakten på detta djävulska vapen. Till sin hjälp har han franska arkeologen Belloq som är en ärkefiende till Indiana Jones som alltid lyckas norpa de fynd Jones riskerat liv och lem för att hitta.
Jones å sin sida har en fager dam (Karen Allen) och en driftig egyptier (John Rhys-Davies) till sin hjälp, vilket behövs för jakten på den försvunna skatten är ingen lätt uppgift.
Man skulle kunna säga att filmen är en perfekt äventyrsfilm. Massor av rafflande sekvenser, med start redan i de första minuterna där Indy hämtar en guldikon i en synnerligen fällofylld grotta, spännande miljöer, slagsmål, luriga skurkar och övernaturliga makter.
Harrison Ford visar direkt att han är som klippt och skuren som Indiana Jones och gör rollen till en av de coolaste action-/äventyrshjältarna man sett på film. Bifigurerna är också bra, men jag blir lite tveksam till karaktärsutvecklingen av Karen Allens Marion Ravenwood. När vi först får se henne är hon en hård och bestämd barägare i Nepal som super stora grizzlybjörnar till män under bordet och har ordentligt med skinn på näsan, men strax därefter förvandlas hon till "det svagare könet", speciellt som hon får springa omkring i klänning och högklackat i öknen. I och för sig är väl detta i enlighet med filmens förlagor, men det känns ändå lite typiskt.
Som inledning till filmtrilogin är "Jakten på den försvunna skatten" ypperlig. En fullträff.
När det gäller uppföljaren "Indiana Jones och de fördömdas tempel" (som egentligen är en föregångare då den utspelar sig 1935) (1984) så var Lucas ambition att precis som i den ursprungliga "Star Wars"-trilogin göra en mörkare film, vilket i det här fallet betyder att en ruskig kali-kult är filmens skurkar. Filmen börjar dock färgsprakande med ett musikalnummer i Shanghai där vi träffar filmens fagra dam, Willie Scott (Kate Capshaw). Hon är till skillnad från Marion Ravenhood en fjompig storstadskvinna som får haka på Indiana Jones i hans äventyr och agerar därefter. Jones har i denna film en ung medhjälpare som heter Short Round (Ke Huy Quan, som Spielberg senare plockade med i "The Goonies").
Efter det inledande rafflet kraschlandar trion i Indien och finner sig snart i en liten by som drabbats av allehanda olyckor. En ondskefull kali-kult har snott både en magisk sten och alla barn ur byn och som följd har alla vattendrag torkat ut och allt är helt miserabelt. Jones och hans medarbetare finner sig snart i ett riktigt riskabelt äventyr som innehåller det mesta.
Många tycker att den här filmen är den bästa i sviten, men jag tycker att det är den svagaste. Det är visserligen en bra film men för mig ballar den ur när kali-kulten grymtar fram sitt "kali ma!" i absurdum och Indiana Jones hamnar under någon sorts voodooförbannelse. Även om filmen innehåller action så det heter duga (den klassiska gruvvagnsjakten slår det mesta) så tappar filmen tempo väldigt tidigt i handlingen. Efter det inledande rafflet dröjer det ganska länge innan något fartfyllt händer, men å andra sidan vägs detta upp men en sannerligen magvändande måltid med bland annat "snake surprise" och "chilled monkey brain"...
En annan bidragande orsak till att jag tycker filmen känns svagare är att den helt och hållet bortser från Indianas "vanliga" liv som akademikern Dr Jones, men det blev det ändring på till den tredje filmen.
"Indiana Jones och det sista korståget" (1989) är min personliga favorit. Här knyter vi åter an till ursprunget och placerar handlingen i 1938. Indiana Jones får återigen slåss med nazister i en jakt efter den helige graal, men även på Indianas pappa, så ypperligt spelad av Sean Connery. Mycket av filmens stora behållning är den klockrena kemin mellan Ford och Connery i den infekterade relationen mellan Henry Jr och Henry Jones.
Filmen börjar exemplariskt med en scen från 1912 där unge Indiana spelas av den nu bortgångna River Phoenix (otroligt lik Harrison Ford). Scenen är otroligt viktig för trilogin eftersom den ger mycket bakgrundshistoria till Indianas attityd inför meningen med arkeologi samt visar hur han får sin ikoniska hatt och piska samt hur Harrison Ford (!) får sitt ärr på hakan. Men den är också viktig för filmen i sig eftersom den skildrar Henry Jones ointresse för sin son och besatthet vid graalen.
Indiana får här följa i sin faders fotspår när denna försvinner i jakten efter ledtrådar till graalens förvaringsplats. Indiana får här hjälp av Dr Elsa Schneider (japp, filmens fagra dam) som visar sig spela ett rejält rävspel med båda Jones-männen.
Som sagt återsluter filmen till den första så John Rhys-Davies Sallah är med igen, liksom Indianas uppdragsgivare Dr Marcus Brody (Denholm Elliott) som bidrar med filmens mer komiska sekvenser.
Återigen ett myller av rafflade sekvenser och överlag en mycket stark historia som i mitt tycke alltså är seriens bästa. Än så länge...
Men till poängen med denna recension: håller filmerna än idag? Ja, det gör de med råge. Med undantag för ett antal bluescreenscener som inte håller måttet jämfört med dagens teknik så finns det förhållandevis få svagheter i filmerna. Visserligen kan det vara så att filmernas nostalgiska värde förbättrar dem en smula, men jag har sett dem med hyfsat kritiska ögon till denna recension och tycker att de håller fint. Filmerna känns ganska tidslösa, i och med att de utspelar sig på 30-talet, och jag är övertygad om att de kommer att hålla länge till.
"Jakten på den försvunna skatten" (eller "Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten" som den heter på DVD) kom 1981 och satte verkligen standarden för resten av filmserien, och äventyrsfilmer i stort. Utan denna film ingen "Tombraider" till exempel.
George Lucas spånande fram grundkonceptet redan på 70-talet ungefär samtidigt som han kom på "Star Wars". Tillsammans med Steven Spielberg och manusförfattaren Lawrence Kasden utvecklade de den första filmen och började spela in den 1980, alltså snart 30 år sedan. Tanken var att göra en klassisk matinéfilm med mycket action inspirerad av de äventyrsromaner och serier de läste som barn. Och precis så blev det.
I detta första "Indiana Jones"-äventyr jagar den äventyrslystne arkelogen (Harrison Ford) efter förbundsarken där spillrorna efter de ursprungliga stentavlorna med tio guds budord samlats och som i händerna på fel personer kan bli förödiska för mänskligheten. Dessa fel händer är Hitlers nazister för året är 1936 och förbundkanslerns intresse för det ockulta har lett till jakten på detta djävulska vapen. Till sin hjälp har han franska arkeologen Belloq som är en ärkefiende till Indiana Jones som alltid lyckas norpa de fynd Jones riskerat liv och lem för att hitta.
Jones å sin sida har en fager dam (Karen Allen) och en driftig egyptier (John Rhys-Davies) till sin hjälp, vilket behövs för jakten på den försvunna skatten är ingen lätt uppgift.
Man skulle kunna säga att filmen är en perfekt äventyrsfilm. Massor av rafflande sekvenser, med start redan i de första minuterna där Indy hämtar en guldikon i en synnerligen fällofylld grotta, spännande miljöer, slagsmål, luriga skurkar och övernaturliga makter.
Harrison Ford visar direkt att han är som klippt och skuren som Indiana Jones och gör rollen till en av de coolaste action-/äventyrshjältarna man sett på film. Bifigurerna är också bra, men jag blir lite tveksam till karaktärsutvecklingen av Karen Allens Marion Ravenwood. När vi först får se henne är hon en hård och bestämd barägare i Nepal som super stora grizzlybjörnar till män under bordet och har ordentligt med skinn på näsan, men strax därefter förvandlas hon till "det svagare könet", speciellt som hon får springa omkring i klänning och högklackat i öknen. I och för sig är väl detta i enlighet med filmens förlagor, men det känns ändå lite typiskt.
Som inledning till filmtrilogin är "Jakten på den försvunna skatten" ypperlig. En fullträff.
När det gäller uppföljaren "Indiana Jones och de fördömdas tempel" (som egentligen är en föregångare då den utspelar sig 1935) (1984) så var Lucas ambition att precis som i den ursprungliga "Star Wars"-trilogin göra en mörkare film, vilket i det här fallet betyder att en ruskig kali-kult är filmens skurkar. Filmen börjar dock färgsprakande med ett musikalnummer i Shanghai där vi träffar filmens fagra dam, Willie Scott (Kate Capshaw). Hon är till skillnad från Marion Ravenhood en fjompig storstadskvinna som får haka på Indiana Jones i hans äventyr och agerar därefter. Jones har i denna film en ung medhjälpare som heter Short Round (Ke Huy Quan, som Spielberg senare plockade med i "The Goonies").
Efter det inledande rafflet kraschlandar trion i Indien och finner sig snart i en liten by som drabbats av allehanda olyckor. En ondskefull kali-kult har snott både en magisk sten och alla barn ur byn och som följd har alla vattendrag torkat ut och allt är helt miserabelt. Jones och hans medarbetare finner sig snart i ett riktigt riskabelt äventyr som innehåller det mesta.
Många tycker att den här filmen är den bästa i sviten, men jag tycker att det är den svagaste. Det är visserligen en bra film men för mig ballar den ur när kali-kulten grymtar fram sitt "kali ma!" i absurdum och Indiana Jones hamnar under någon sorts voodooförbannelse. Även om filmen innehåller action så det heter duga (den klassiska gruvvagnsjakten slår det mesta) så tappar filmen tempo väldigt tidigt i handlingen. Efter det inledande rafflet dröjer det ganska länge innan något fartfyllt händer, men å andra sidan vägs detta upp men en sannerligen magvändande måltid med bland annat "snake surprise" och "chilled monkey brain"...
En annan bidragande orsak till att jag tycker filmen känns svagare är att den helt och hållet bortser från Indianas "vanliga" liv som akademikern Dr Jones, men det blev det ändring på till den tredje filmen.
"Indiana Jones och det sista korståget" (1989) är min personliga favorit. Här knyter vi åter an till ursprunget och placerar handlingen i 1938. Indiana Jones får återigen slåss med nazister i en jakt efter den helige graal, men även på Indianas pappa, så ypperligt spelad av Sean Connery. Mycket av filmens stora behållning är den klockrena kemin mellan Ford och Connery i den infekterade relationen mellan Henry Jr och Henry Jones.
Filmen börjar exemplariskt med en scen från 1912 där unge Indiana spelas av den nu bortgångna River Phoenix (otroligt lik Harrison Ford). Scenen är otroligt viktig för trilogin eftersom den ger mycket bakgrundshistoria till Indianas attityd inför meningen med arkeologi samt visar hur han får sin ikoniska hatt och piska samt hur Harrison Ford (!) får sitt ärr på hakan. Men den är också viktig för filmen i sig eftersom den skildrar Henry Jones ointresse för sin son och besatthet vid graalen.
Indiana får här följa i sin faders fotspår när denna försvinner i jakten efter ledtrådar till graalens förvaringsplats. Indiana får här hjälp av Dr Elsa Schneider (japp, filmens fagra dam) som visar sig spela ett rejält rävspel med båda Jones-männen.
Som sagt återsluter filmen till den första så John Rhys-Davies Sallah är med igen, liksom Indianas uppdragsgivare Dr Marcus Brody (Denholm Elliott) som bidrar med filmens mer komiska sekvenser.
Återigen ett myller av rafflade sekvenser och överlag en mycket stark historia som i mitt tycke alltså är seriens bästa. Än så länge...
Men till poängen med denna recension: håller filmerna än idag? Ja, det gör de med råge. Med undantag för ett antal bluescreenscener som inte håller måttet jämfört med dagens teknik så finns det förhållandevis få svagheter i filmerna. Visserligen kan det vara så att filmernas nostalgiska värde förbättrar dem en smula, men jag har sett dem med hyfsat kritiska ögon till denna recension och tycker att de håller fint. Filmerna känns ganska tidslösa, i och med att de utspelar sig på 30-talet, och jag är övertygad om att de kommer att hålla länge till.
EXTRAMATERIALET
Jag misstänker att den här boxen från 2003 kommer att komma i en uppdaterad version nu när fjärde filmen kommer, men fram till dess är den mycket köpvärd. Allt extramaterial har samlats på en separat fjärde skiva. I fokus finns en mycket fin "Making of the trilogy"-dokumentär på ca 2 timmar gjord i sann Lucas/Spielberg-anda. Varje film gås igenom kronoligiskt med nedslag på inspelningsplatserna och färska intervjuer med alla - idag levande - inblandade. Det är en perfekt dokumentär där man får veta allt man vill veta och se allt man vill se. Mycket bra.
Utöver detta finns fyra kortare featurettes om stuntsen, ljudeffekterna, musiken och specialeffekterna. Också detta mycket intressant och lika välgjort som huvuddokumentären.
Det finns också originalteasers och -trailers till de tre filmerna och det enda som slår mig är hur dåliga trailarna är. Idag kan trailermakarna få vilken skitfilm som helst att framstå som det bästa man har sett, medan de på den här tiden inte var speciellt vassa på den fronten. Det är ju i och för sig intressant på sitt sätt, men om jag inte hade sett filmerna skulle jag inte bli sugen på att se dem efter dessa trailers.
Utöver detta finns fyra kortare featurettes om stuntsen, ljudeffekterna, musiken och specialeffekterna. Också detta mycket intressant och lika välgjort som huvuddokumentären.
Det finns också originalteasers och -trailers till de tre filmerna och det enda som slår mig är hur dåliga trailarna är. Idag kan trailermakarna få vilken skitfilm som helst att framstå som det bästa man har sett, medan de på den här tiden inte var speciellt vassa på den fronten. Det är ju i och för sig intressant på sitt sätt, men om jag inte hade sett filmerna skulle jag inte bli sugen på att se dem efter dessa trailers.
TRE SAKER
1. Flera andra skådespelare var tänkta som Indiana Jones innan det blev Harrison Ford. Det var ytterst nära att det blev Tom Selleck och i bonusmaterialet kan man se provfilmningar med Selleck.
2. Det är ganska roligt att se en tunn Alfred Molina i sin första filmroll i "Jakten på den försvunna skatten". Han spelar killen som får ryggen täckt av fågelspindlar i filmens inledningsscen.
3. Filmens musikaliska tema skrevs såklart av John Williams, vilket man omöjligen kan ta miste på. Personligen tycker jag att det finns vissa likheter till temat i "Superman".
2. Det är ganska roligt att se en tunn Alfred Molina i sin första filmroll i "Jakten på den försvunna skatten". Han spelar killen som får ryggen täckt av fågelspindlar i filmens inledningsscen.
3. Filmens musikaliska tema skrevs såklart av John Williams, vilket man omöjligen kan ta miste på. Personligen tycker jag att det finns vissa likheter till temat i "Superman".
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
DVD
Harrison Ford (10)
Harrison Ford (10)
