Den mest kända gruppen du aldrig hört
FILMENDet finns ju ett antal "mockumentärer" därute. Fejkade dokumentärer som kan vara uppenbart uppdiktad underhållning, som till exempel kultrullen "This is Spinal Tap" om ett påhittat rockbands äventyr. Man kan också göra nånting som är ett seriöst försök att lura folk att det faktiskt är sanning, till exempel Peter Jacksons "Forgotten Silver" som för ett ögonblick lurade hela det nyzeeländska folket att en man uppfunnit färgfilmen långt före alla andra.
När Edgar Wrights dokumentär om musikgruppen Sparks släpptes, så uppstod en viss förvirring. Hur kunde en grupp som släppt ett 20-tal album sedan 70-talet vara så okända? Kan verkligen de här två säregna individerna och deras säregna musik verkligen faktiskt finnas? Hur fick man med så många kändisar som talade så gott om en grupp man aldrig hört talas om? Spekulationerna om att gruppen skulle vara fiktiv, och att dokumentären "The Sparks Brothers" var en utstuderad bluff började sprida sig. Men det hela är helt sant.
Ingen sådan här recension är komplett utan en mening som börjar "den första gången jag hörde Sparks" så här kommer den: Den första gången jag hörde Sparks var på en förfest hemma hos en kompis på 90-talet. Jag minns inte hur det lät, jag minns inte om jag gillade det, jag bara minns att låten hade den fantastiska titeln "Dance goddammit". Men Sparks förpassades bara till den evigt växande listan av "musiker jag ska lyssna in mig på sen".
Bröderna Ron och Russell Mael började göra musik ihop i mitten av 60-talet, men först 1971 formades Sparks, ett namn baserat på komikerna Bröderna Marx. Deras musikaliska influenser var främst brittiska band som The Who och Pink Floyd, men deras egen musik var en märklig blandning av pop och rock med akademisk humor och operatiska inslag, framförda av två udda figurer: en lugn och blankt stirrande musiker med Chaplin-mustasch, och en energisk sångare som flänger runt med sin ljusa röst.
Vi får följa de första fem årtionden av deras karriär, med toppar och dalar. Skivsläpp efter skivsläpp, hits och floppar, bandmedlemmar som tas in och tas bort och alltihop berättas med intervjuklipp från alla tänkbara inblandade personer, inte minst de excentriska bröderna Mael själva. Det hela är märkligt fängslande, med inslag av fantastisk popmusik som är perfekt fint utmejslad men samtidigt så egen att man häpnar över att de är så okända, samtidigt som det är uppenbart att det aldrig kan slå stort bland gemene man just på grund av deras säregenhet.
Oavsett vad du tycker om musiken, så är det här porträttet av Sparks underhållande, inspirerande och häpnadsväckande. Ibland känns det faktiskt som om man tittar på en mockumentär, för det hela känns bara så osannolikt. Om jag måste gnälla (och det måste man) så är det hela lite för långt, men som tur är kan man ju pausa och lyssna på musiken en stund innan man fortsätter. Och det ska jag göra, sen.
När Edgar Wrights dokumentär om musikgruppen Sparks släpptes, så uppstod en viss förvirring. Hur kunde en grupp som släppt ett 20-tal album sedan 70-talet vara så okända? Kan verkligen de här två säregna individerna och deras säregna musik verkligen faktiskt finnas? Hur fick man med så många kändisar som talade så gott om en grupp man aldrig hört talas om? Spekulationerna om att gruppen skulle vara fiktiv, och att dokumentären "The Sparks Brothers" var en utstuderad bluff började sprida sig. Men det hela är helt sant.
Ingen sådan här recension är komplett utan en mening som börjar "den första gången jag hörde Sparks" så här kommer den: Den första gången jag hörde Sparks var på en förfest hemma hos en kompis på 90-talet. Jag minns inte hur det lät, jag minns inte om jag gillade det, jag bara minns att låten hade den fantastiska titeln "Dance goddammit". Men Sparks förpassades bara till den evigt växande listan av "musiker jag ska lyssna in mig på sen".
Bröderna Ron och Russell Mael började göra musik ihop i mitten av 60-talet, men först 1971 formades Sparks, ett namn baserat på komikerna Bröderna Marx. Deras musikaliska influenser var främst brittiska band som The Who och Pink Floyd, men deras egen musik var en märklig blandning av pop och rock med akademisk humor och operatiska inslag, framförda av två udda figurer: en lugn och blankt stirrande musiker med Chaplin-mustasch, och en energisk sångare som flänger runt med sin ljusa röst.
Vi får följa de första fem årtionden av deras karriär, med toppar och dalar. Skivsläpp efter skivsläpp, hits och floppar, bandmedlemmar som tas in och tas bort och alltihop berättas med intervjuklipp från alla tänkbara inblandade personer, inte minst de excentriska bröderna Mael själva. Det hela är märkligt fängslande, med inslag av fantastisk popmusik som är perfekt fint utmejslad men samtidigt så egen att man häpnar över att de är så okända, samtidigt som det är uppenbart att det aldrig kan slå stort bland gemene man just på grund av deras säregenhet.
Oavsett vad du tycker om musiken, så är det här porträttet av Sparks underhållande, inspirerande och häpnadsväckande. Ibland känns det faktiskt som om man tittar på en mockumentär, för det hela känns bara så osannolikt. Om jag måste gnälla (och det måste man) så är det hela lite för långt, men som tur är kan man ju pausa och lyssna på musiken en stund innan man fortsätter. Och det ska jag göra, sen.
EXTRAMATERIALET
Inget på streaming, och inte heller finns filmen utgiven i Sverige på fysisk skiva. Importerar du den så får du en hel konsert, samt två timmar bortklippta scener och intervjuer.
TRE SAKER
1. När skivbolaget i mitten av 80-talet bad gruppen om "musik man kan dansa till", så spelade de helt sonika in skivan "Music that you can dance to".
2. Filmens slogan är toppen: "Det här är ditt favoritbands favoritband."
3. Dokumentären har stegrat gruppens popularitet märkbart, och de har spelat för utsålda hus världen över det senaste året.
2. Filmens slogan är toppen: "Det här är ditt favoritbands favoritband."
3. Dokumentären har stegrat gruppens popularitet märkbart, och de har spelat för utsålda hus världen över det senaste året.
HENRIK ANDERSSON (2022-09-19)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
